Det är alltid ett meck med att få med sig alla saker hem från dagis.

Alltid är det något klädesplagg som saknas, eller ett par skor som är för blöta att ta på, eller en ryggsäck som hamnat på fel plats. Men jag har ändå alltid lyckats få med mig det viktigaste.
Fram tills idag.

Efter att tillslut fått på båda kidsen overallerna, samlat ihop (nästan!) alla saker och med viss möda lyckats öppna den tunga dagisgrinden och därefter hämtat vagnen, då inser jag att Tilde inte är med.

”Tilde!” ropar jag.

”Tilde!” ropar Anton.

Vi går tillbaka in på förskolan.

”Tilde vart är du?” ropar jag.

”Tilde va’eru..?” ropar Anton.

En svag fnissning hörs från hallen.

Jag och Anton går dit, men ingen Tilde syns inte till.

”Tilde!” ropar jag nu lite mer bestämt.

”Lillasyster!” ropar Anton och tittar beklagande på mig, rycker på axlarna och suckar.

”Tittut!” hörs då plötsligt från klädhyllorna.

Där under sin plats står Tilde spikrak och överlycklig, väl kamouflerad i sin overall och mössa tillsammans bland de andra kläderna.

Mobilfoto.

Vissa dagar börjar helt enkelt inge bra. Man går upp då klockan ringer och kör på med precis samma gamla morgonrutin som alltid. Men av någon anledning så står man plötsligt där halvfärdig och inser att man måste gå – NU!

I ett desperat försök att hinna ikapp tiden försöker man därför dra på sig strumporna samtidigt som man borstar tänderna och packar kidsens ryggsäckar (vilket förklarar varför ungarna ibland har en tandkrämstub medpackat till dagis).

Idag var just en sådan där dag och så fort jag insåg det började jag stressa upp mig.

”Skynda, skynda, skynda!” uppmanade jag Anton och Tilde som förstås inte alls förstod sig på min tidspress.

Anton stod obekymrad framför spegeln och gjorde grimaser istället för att klä på sig och Tilde prövade nöjt pappas skor.

Efter en massa tjat, mera tjat och så lite till tjat utan resultat fick jag nog.

”Nu hoppar ni i overallerna!” gormade jag allt vad jag kunde.

Anton ryckte till och slutade genast med sitt grimaserande. Tilde tittade storögt på mig, uppenbart förvånad och tillsynes en aning förvirrad.

Försiktigt gick hon sedan mot sin overall som jag lagt ut på golvet och ställde sig på den. Spände sina små nävar och tog i allt vad hon kunde för att få till ett jämfotahopp.

”Hopp, hopp?” yttrade hon ansträngt mellan skutten samtidigt som hon osäkert sökte min blick för bekräftelse.

Hopplöst söt…

Hopplöst söta Tilde.

Just som vi var på väg att ge upp vår leksaksjakt kom vi till en butik fullproppad av leksaker från golv till tak.

Kidsen blev lyriska och gick trollbundna från det ena krimskramset till det andra. Tilde förälskade sig snabbt i ett par rosa prickiga små flamenco skor, så de var ju givna.

Tanken var att de skulle bli en gullig souvenir att ställa på hyllan hemma, men lilla señorita ville annat. När vi senare kom till hotellrummet plockade hon själv fram dem ur påsen och satte på sig dem och steppade glatt runt tills vi fick tvinga dem av henne.

Stora (lilla) Tilde, hon kan själv! Allt, kan hon själv!

Hon ska borsta tänder själv, hon ska byta blöja själv och mest bestämd kommer hon till när det gäller att klä på sig själv. Klart man ska ge henne cred åt att hon försöker och ofta är väldigt duktig. Men ibland, ibland blir det väldigt tokigt.

Fast ibland blir det också väldigt roligt. Roligast av allt tycker hon själv att det är när hon hittar pappas eller brorsans kläder slängda på golvet. De är större och lättare och klä på sig. Dessutom blir det ju fantastiskt snyggt! Eller? Ja, smaken är ju som baken.

Undra vad denna söta lilla docka med stort intresse för mode kommer ha för stil som större.

Mormor tror att hon kommer raka bort det blonda lockarna, pierca näsan och revoltera i boots.

Å andra sidan trodde väl mormor (min mamma) aldrig att jag skulle jobba inom banken, bli tvåbarnsmamma och börja blogga om ditt och datt och putti och nutt.

Brorsans byxor, kalsonger och strumpor blir som pricken över i tycker Tilde.

För något år sedan när Anton började prata på i 110 så gjorde jag ett Anton lexikon.

De kommer ju på så roliga ord och har så söta uttryck, men som försvinner i takt med att de lär sig prata bättre och bättre.
Så nu när Tilde (tillslut) börjat prata tänkte jag att hon självklart också måste få sitt eget lexikon.
Här är en början…

Ordlexikon

Docka [gocka]
Blöja [bö-jaa]
Rumpa [bumpa]

Apa [umpa] (Troligtvis från sången; tänk om jag hade en liten, liten apa, umpa, umpa…)
Kaninen [ninen]
Hår [lål]
Overall [lål]
Välling [miin]
Kaka [kaka]
Buss [puss]


Namnlexikon

Pappa [pappa]
Mamma [mamma]
Anton [Anka] eller [Pim]
Morfar [moma]
Farfar [cha-cha]
Farmor [lo-loo]
Mormor [momo]
Bamse [Bajsa]
Ebba [Ebba]

Jonas och Tilde har kommit på en ny grej att sysselsätta sig med. Det hela går ut på att Jonas sitter i sittpuffen och Tilde springer en bit bort från honom, vänder sig om, tar sats och sedan i full fart springer mot Jonas som tar emot henne i ett högt lyft.

Lite som ”Dirty dancing” ni vet. Fast utan något som helst dirty med det hela såklart, bara väldigt sött och roligt!

Det är lite svårare att sammanställa en önskelista för Tilde, då hon faktiskt inte kan uttrycka vad hon vill ska stå på den. Men jag har som sagt försökt fundera på vad hon gillar och även observerat henne när hon leker och hur hon leker.

En av favorit sysselsättningarna är att klä på och av sig själv och även dockorna. Detta kan hon göra flera gånger per dag och hips vips kan hon varit tvättkorgen och krängt på sig brorsans gamla nedkladdade syltdränkta T-shirt och pappas förstora strumpor.

Kläder har därmed sin säkra plats på önskelistan. Mjuka och mysiga dagiskläder till hennes själv och kläder till Skrållan har därför fått en hög placering på önskelistan.

Även andra docktillbehör skulle hon nog tycka var då hon inte har några i dagsläget, men gärna delar med sig av sina egna nappar och nappflaskor till dockorna.

Den lilla leksaksspisen är en annan sak som den lilla damen gärna roar sig med att pula vid. Där lagar hon gärna pannkakor och kokar saker i de små kastrullerna. Fler ingredienser, leksaksfrukter, mat eller köksverktyg skulle säkert falla henne i smaken.

Tilde älskar också musik. Dansat har hon gjort sedan hon knappt kunde gå och nu har hon även ett nyfunnet intresse – att sjunga. Hon sjunger och sjunger, högt och gärna, men utan ord men med inlevelse som väger upp med råge. Musikleksaker, instrument, sångböcker eller ja vad man nu kan tänkas komma på i musikväg skulle garanterat bli en hit.

När det gäller djur är det katter och kaniner som är de stora favoriterna. Gossedjur stora som små kramas ömt och nästan jämt släpas någon mjukis med under armen vart hon är går.

Klämde också in ett par skor i kollaget men om jag ska vara ärlig så är det nog lika mycket, om inte mer, en av mammans återkommande önskning och svaghet.

Anton har agerat världens bästa storebror och lekledare när det gäller att sysselsätta Tilde de här dagarna då jag vart utslagen. Men idag hade jag inte längre hjärta att hålla honom hemma för min egen vinnings skull då det var uppenbart att det spritte i hela honom efter att få springa runt och busa av sig med jämnåriga kompisar.

Så idag fick det bli dagis för hans del.

Vi tjejer drog oss kvar i sängen medan killarna trodde att de tyst smög iväg, fast de var ganska högljudda, men gulliga.

Efter att ha vaknat till någorlunda läste vi i böcker. Den ena efter den andra medan Tilde gosade med sin lilla snuttekanin. Eller i själva verket är det kanske framför allt lappen, tvättrådslappen, som hon verkar tycka är allra mysigast.

Hon pillar på den, luktar på den och till och med drar den mellan tårna. Knasiga unge!

Men så har hon hållit på ända sedan hon var gammal nog att greppa tag i den där kaninen.

Anton har en likadan snutte fast föreställande ett lejon som han fortfarande håller väldigt kär. Har för mig att han också pillade med lappen. Kanske är något alla ungar gör?

Lite samma sak som när barn får fina paket och de intresserar sig mer för paketsnörena eller kartongen som leksaken ligger i än själva leksaken.

Tiden går så fort.

Ja, jag vet att man börjar bli gammal när man börja nyttja sådana där uttjatade fraser.

Men det är väl ytterligare ett bevis på att tiden faktiskt går fort och jag nu är gammal nog att börja bli tjatig.

Ändå har jag lite svårt att greppa det. Tänk att för två år sedan fanns inte Tilde?!

Eller, jo! Det gjorde hon ju faktiskt – i min mage!

Märkligt hur de där fyrtio graviditetsveckorna räknas bort så fort barnet är fött.

Ni som varit gravida förstår säkert vad jag menar.

För under hela tiden man är gravid då räknar man veckor och dagar på hur gammal bebisen är. Men sedan, när de föds, då börjar man som om på noll igen.

Som om den där tiden i magen bara var en slags nedräkning.

Men nio månader är ju faktiskt en ganska lång tid (i alla fall om man kräks varje dag).

Nä, nu får jag väl ändå ta och bestämma mig. Nio månader vill jag få till att vara ganska långa, samtidigt som jag började med att säga att tiden går så fort…

Blev ett väldigt vimsigt inlägg det här! Fokus!

Hur som helst, för två år sedan fanns Tilde. Närmare bestämt befanns sig i min mage!

Då enbart en liten skrutt. Nu fortfarande en liten skrutt, men cirka 70cm längre…

Man kan ju nästan tro att jag köpt mig en ny bebis för att citera Smilla.

Är det inte fantastiskt?

Tänk att tiden går så fort!

När jag höll på att överföra foton till datorn passade jag även på att föra över några gamla filmklipp.

Hittade då den här sekvensen på Tilde där hon dansar loss. Som att döma från de stapplande stegen och de få fjunen på huvudet, borde vara filmad kring det att hon nyss fyllt ett år.

Helt klart är det också att hon fått musiksmaken efter pappa, men dansstilen efter mamma!

Mobilfoto.

Så var inskolningen för Tilde inne på dag tre.
Jag hade fortfarande lite svårt att greppa att hon på måndag förväntas att vara inskolad och klar.
Lämnas och förmodas klara en hel dag (utan mamma!) på dagis.

Men då jag observerade henne från håll slog det mig plötsligt.

- Hon inte bara betedde sig som ett dagisbarn, hon såg dessutom ut som ett!

Med spåren av lunchen på T-shirten, den obligatoriska snorelvan på överläppen och i full färd med att äta ett limstift.

Min stora lilla dagistjej!

Så var det dags för Tilde att börja på förskolan. Tänk så fort det gått!

Känns inte som att det var så länge sedan hon var en 50 centimetare och låg som en sköldpadda på rygg på samma golv och sprattlade då jag hämtade Anton om dagarna. Men nu gick hon med bestämda steg in på avdelningen tillsammans med sina inskolningskompisar, tre lika långa (korta!) homies.

Den nya inskolningsmetoden gick ut på att vi föräldrar de tre första dagarna skulle vara med och själva ansvara helt för våra barn. Den fjärde dagen ska det sedan lämnas över till pedagogerna och i största möjliga mån klarar av att vara där utan stöd av mamma eller pappa.

Tilde verkade ganska okej med miljön, hon har ju varit där förr. Men de andra barnen var hon inte så intresserad av att leka med och höll sig mest till mig och Jonas. Mat var hon inte heller intresserad av då lunchen serverades, vilket inte är likt vårt lilla matvrak. Men, det är klart mycket nya intryck kan göra en distraherad.

Vid vilan, som var hopplös med Anton, gick det dock strålande. Dröjde inte alls länge innan hon snoozade gott mellan oss. Så då passade vi också på att blunda och tror ni inte att vi somnade?!

Jag som aldrig kan sova på dagarna och knappt på kvällarna!
Men jag måste säga att det var ganska skönt och säkert en välbehövd powernap.

Då Tilde vaknade lekte hon lite oengagerat med olika leksaker fram till dess att mellanmål serverades. Då hon verkade få tillbaka energin och sedan glatt lekte och visade mer av den Tilde som vi känner igen från hemma.

Men allt som allt, en bra dag för en stor liten dagistjej!

Mobilfoto.

Tildes outfit bestod idag av röda shorts och den grymt snygga Bob Marley T-shirten hon fått av Tommi, Björne och Jessica. GILLA!

Idag vakande jag som vanligt av att Tilde skrek högljutt från sitt rum att hon var vaken. Men redan innan jag kommit in till hennes rum fick jag en känsla av att något var fel och jag tyckte nog att hennes rop lät mindre som hennes vardagliga ”öh, mamma jag är vaken!”-skrik och mer som ett ynkligt rop på hjälp. När jag sedan lyfte upp den tårdränkta Tilde var hon bokstavligen kokhet.

Jag bar inne henne till vår säng och Jonas gick och hämtade tempen, och mycket riktigt, hon hade 39,5 i feber.

Jag och Jonas reagerade som vanligt då något händer barnen… Först lamslagna av oro med en känsla av att man inte har en aning om vad som är fel eller vad man ska ta sig till. Följt av att man börjar överanalysera och går igenom varje tänkbar och otänkbar åkomma innan man faktiskt börjar undersöka barnet efter faktiska symtom. När vi väl kommit så långt var det ganska tydligt att det var munnen som orsakade henne smärta, och någonstans drog jag mig till minnes att det inte är helt ovanligt för småbarn att få feber då det håller på att få en tand.

Efter lite välling och Alvedon somnade i alla fall Lille Skrutt om och när hon sedan vaknade verkade hon mycket piggare och kändes svalare, vilket också tempen bekräftade.

Men vi kände ändå att man kanske skulle ta det lite lugnt idag för hennes skull. Så vi tog oss ut på gården för att ”rasta” Anton, ett måste för att få någon ro i familjen.

Tilde knatade som vanligt efter storebror, men helt klart stördes hon av tandvärk då hon hela tiden var där och pillade och betedde sig superkänsligt och gnälligt.

Imorse strax efter att Tilde vaknat och placerats mellan mig och Jonas i sängen, smög katten in och lade sig bekvämt tillrätta på Jonas mage.

Därefter var det slut på morgonron. Tilde började gnälla och gny på ett nytt, högt och ganska egendomligt vis och det spelade ingen roll vad vi gjorde, hon bara fortsatte. Det var först då hon sträckte på sig så att nappen åkte ut i ett försök att få tag på katten och klappa den, som vi förstod att hon jamade.

Å som hon jamade!

Sedan slutade hon plötsligt, stannade till i en frusen rörelse med pekfingret riktat mot Tindra och sa ”kisse” (för första gången).

Så medan hon fortfarande visar tecken på att hon inte riktigt är bekväm runt hundar, är tydligen katter en annan femma.

Idag fick kidsen FF på landet då jag och Jonas åkte hem för att få en kväll med vänner. Istället var det farmor som gjorde heder åt hennes titel som barnvakt då vi tajmade in att lämna henne ensam med båda kidsen, samtidigt som det var ångbåtsinvigning vid bryggan där farfar skulle spela.

Medans ninjan bytte kariärr till hopp-i-landkalle och pratade med Kapten och alla andra ombord ville den lilla ladyn a.k.a Tilde, ständigt och nyfiket knata åt motsatt håll än sin bror.