Faster Anna mailade just några sommarbilder hon tagit då vi var på landet förra året.

Anton hade just lärt sig göra ”peace”-tecknet vilket han absolut skulle göra på alla bilder och uppmanade alla andra att också göra…

Visst ser det somrigt och härligt ut!

Vi försökte oss på ett gruppfoto med kusinerna. Men ni vet hur det brukar bli med arrangerade foton…

När en kusin tittade in i kameran tittade en annan bort och medans en får assistans med att torka bort dregel tröttnar en annan och börjar dra den tredje i håret…

Men söta är de ju i alla fall!

Sedan uppdaterade vi Ebbas garderob med några av Tildes urväxta plagg. Jag börjar bli tjatig, men det är helt galet att de båda blivit så stora, så snabbt!

Medan Ebba tog en tuppis slängde vi i oss lite lunch (eller, nja, Tilde slängt det mesta på golvet och Anton allt i soptunnan). Sedan tog vi en promenad upp till centrum med barnvagnarna medan vi försökte hålla igång en konversation som ständigt blev avbruten av herr cykelbralla a.k.a Anton.

När vi kom fram till centrum bjöd Anna på glass i solen följt av lite lek i minilekplatsen på torget.

Anton prövade på sin klättertalang.


Tilde var lycklig i rutschkanan som hon nästintill klarar av att ta sig upp och åka ned för själv.


Ebba sussade sött i vagnen.

Den rosa dockvagnen på landet har hängt med ett bra tag, var nog faster Annas från början skulle jag gissa. Anton körde runt med den som en galning förra året iklädd mantel och hörselskydd och nu när vi var ute för första gången i år blev Tilde förälskad. Dock börjar det märkas att det varit en kär och därmed flitigt använd leksak då den knappt hänger ihop längre och tygsisten blivit tejpad med silvertejp för att inte lossna.
I stort behov av en ”extreme style makeover” alltså. Så jag tog villigt på mig uppdraget.

Att jag aldrig kunnat sy och som bevis på det inte har något betyg i syslöjd att visa upp. Mestadels tack vare att min balklänning till niornasbal, (som på något sätt var obligatorisk för alla tjejer att sy själva) enbart satt ihop med hjälp av säkerhetsnålar och tejp.

Ja, det lät jag i alla fall inte stoppa mig – här skulle det sys!

Å varför göra det lätt för sig när man istället kan välja att sy i jeanstyg och dessutom ge sig på en design med massa knappar och detaljer.

Men skam den som ger sig! (JA, jag diggar verkligen gamla ord och uttryck!)

Hur som hest, här är resultatet, helt klart snyggare än min balklänning i alla fall!

Inte att glömma!
I och med att Anton låg på sjukhus då Jessica firade födelsedag kunde vi inte haka. Vi som hade laddat och förberett oss och allt…

Istället blev det blev ett mini firande på Tildes Namngivning istället med ett par Superman Converse.
Jag vet en liten kille som blev rejält avundsjuk i alla fall..!

Ja, det blev en skön dag med mina sköna kids… Solen sken så det var full aktivitet utomhus.

En typisk dag på landet alltså…

Bakade du en lika fin midsommartårta som farmor?
Då kan du vara med och tävla här i fototävlingen "Finaste midsommartårtan"!

En midsommarfin Tilde i klänning från faster Anna.

Mormor & Tilde leker i solen.


Anton busar med farbror Victor.


Morfar & farfar står för musiken.


Jag och min minsta älskling.


Tilde blev snabbt lika förälskad i polisbilen som Anton alltid har varit.


Midsommarfirande på ängen.


Dans kring stången.


En trött prins och hans tjänare.


Anton & morfar.


Farbror Victor och hans söta Sara.


Allihopa (nästan)!


Frabror och Tildis.


Glad Midsommar!

Fick lite sköna bilder med mobilen också...

Det spelar ingen roll att jag packar en vecka i förväg då vi ska någonstans. Att jag skriver tydliga lappar med allt som ska med och som sedan bockas av.
På något sätt lyckas jag alltid i sista sekund ändå glömma att plocka med mig en väska.
Så även denna gång när vi skulle ut till landet.

Men, men…

Iväg kom vi i alla fall och kidsen sov gott nästan hela vägen ut och vi slapp köer, dessutom lättade molnen ju närmre vi kom havet. Kändes som en bra början på midsommarfirande. Fastän lite vemodigt att Jonas skulle behöva vända hem redan ikväll för att imorgon påbörja sin sista jourvecka innan semestern.
Som tur var skulle jag och kidsen inte behöva känna oss allt för ensamma då vi lämnades i gott sällskap av både farmor, farfar, farbror Victor, Sara och mormor och morfar.

På landet får man leka med vattenpistoler, kissa på blommor och äta bullar varje dag, det är grejer det!

Glad midsommar allihopa!

Just nu är vi och dansar kring midsommarstången, bildbevis får ni vänta med att se.

Men är ni ändå nyfikna hur vår Midsommar tradition ser ut så kan ni ta en titt på hur det såg ut förra året, 2009 och 2008.

Fem intressanta upptäckter att göra innan klockan nio en regning torsdag.

1. Att vakna med ett ryck för att upptäcka att man försovit sig på grund utav att ena ungen hållit igång halva natten och att den andra ungen därmed kommer komma försent till dagis.

2. Att vad regeln ”ingen morgon TV innan frukosten är borta” egentligen innebär går att definiera. Då mackan lätt kan delas och läggas under soffan - Tadaa, borta!

3. Att när man är tre år tycker att det är en bättre idé att cykla i spöregnet än att krypa ned i en skön vagn under ett tryggt regnskydd.

4. Att man glömt cykelnissens gummistövlar på dagis dagen innan och tvingas göra ett par provisoriska av foppatofflor, plastpåsar och gummisnoddar.

5. Att man halvvägs hemifrån mitt i spöregnet upptäcker att ens egen ”regnjacka” i själva verket är en ”vindjacka” och snarare absorberar vatten än stöter ifrån det. Intressant…

Mobilfoto.

Jag ser redan tendenser på en liten tjejtjusare i Anton.

Idag när vi kom till parken hann han knappt parkera cykeln innan två småtjejer var framme och drog i honom.

”Anton!” fnissade det och gjorde några tappra försök till att få honom att jaga dem.

”Tjejer, jag måste klättra!” förklarade Anton världsvant och begav sig mot klätterställningen med tjejerna i släptåg.

Sedan var han fullt upptagen av lek och sina beundrare så jag och Tilde fick klara oss själva.

Hur ska detta (ur)arta sig om några år?!

Nej, det väntar vi med att oroas oss för och tittar istället på dessa söta barnbilder på lilla söta bus Tilde.

Tilde den vilde del 2.

Ja, full fart är det på Tilde ”den vilde” om dagarna.
Extra mycket spring i benen får hon då vi besöker parken efter att ha hämtat brorsan på dagis.
Allt som Anton gör ska hon göra.

Hon älskar den stora brandbilen som finns i Ådalen och att klättra upp på gunghästarna (själv!) där hon sedan börjar headbanga kraftigt för att få igång gungningen. Grävskopan och gungorna är två andra favoriter.

Snygg i nya Adidas från mormor och morfar.


Grävskopan är rolig, men svår...


Brorsan visar hur man gör.


Så fort iväg till nästa utmaning...


Men det märks tydligt då Anton tycker att lillasyster får för mycket uppmärksamhet.

Skrivet ur huvudpersonens perspektiv…

Min Namngivning 

Oj, vad mina festfixare hade oroat sig för vädret i och med att Namnceremonin skulle hållas i mormor och morfars trädgård – någon annans stans skulle vi inte få plats!

För att gardera sig mot regn och kyla köptes det partytält och laddades upp med filtar in i det sista.

Men då klockan var två på lördagen och gästerna började anlända sken solen mot alla odds.

Mamma och pappa tog emot dem och bjöd på en välkomstdrink.

Medan gästerna sedan tog plats i trädgården försökte jag mig på att cykla på mammas gamla trehjuling iklädd en knallrosa ballerinakjol och guldskor.

Då nästan alla femtio inbjudna var på plats välkomnade morfar dem välkomna och drog lite ordningsregler. Inget spring med höga klackar på damerna på deras nylagda vardagsrumsgolv och inget pink i buskarna på tomten för herrarna.  

Då det var sagt dukades två sorters smörgårdstårta fram och pannkaka till kidsen.

Jag var inte så värst hungrig då pappa matat mig innan kalaset började, men brorsan, och sysslingarna Albin, Oskar, Smilla och Henny högg glatt in.

Min stol som dekorerats med rosa älvvingar och girlanger hade jag därför inget intresse av att sitta i och efter två minuter fick syssling Oskar istället ta över min plats.

Ceremonin
Då all fått i sig lite mat och dryck var det dags för själva namnceremonin.

Pappa började med att berätta hur speciell jag är för honom och mamma. Att det var svårt att tänka sig efter första barnet att man skulle ha plats i hjärtat för att älska ett till barn lika mycket. Men med mig var det lätt, menade pappa, då jag helt enkelt är oemotståndlig och, citat; ”Bäst!”

Mamma som redan var nära att börja gråta tog sedan över och berättade hur jag fått mitt namn. Att då jag låg i magen inte var någon självklar Tilde, utan att de funderade både över Ella, Nova och Lea. Fast Lea Löf klingade tydligen inget bra tyckte det. När jag sedan tittade ut var det också klart att jag inte var någon ljuv liten Nova eller Ella, utan en go troll Tilde. Istället slog de ihop favoritnamnen Nova och Ella till Noelle. Vilket också var väldigt passande då Noelle betyder jul på franska och det i stort sett bara varit en ändå lång vinter under hela den tiden de väntade mig.

Mamma berättade också att de som fått hedersuppgiften att bli mina Gudföräldrar var samma snyggingar som redan tagit brorsan under sina vingar.

Gudfar Victor.


Jag och Gudmor Angie. 

Gudfar Victor, pappas brorsa med motiveringen att han är en bra förebild och Gudmor Angelica som, för att citera mamma ”som i motsats till Gudfar, för att fungera som ett varande exempel”. Vilket självklart är ett skämt då hon är både mamma och pappas absolut bästa tjejkompis och trognaste vän.

Välkommen till familjen
Själva välkomnandet in i familjen stod farmor och mormor för, som representerade papps respektive mammas sida av familjen.

Först höjde farmor upp mig i skyn och gav mig en stor puss följt av dessa fina ord;

”Liten Tilde söt och go,

men hon kan busa må ni tro

Kom till oss Majs första da’

av hennes leende blir man så gla’

Du och Anton vilket kärt syskonpar

jag kommer älska Er i alla mina dar!”

Sedan tog mormor mig i sin famn lika kärt och uttryckte sin kärlek i form av att spela upp Kärlekssången av Sarah Dawn Finer:

”Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.”

 

Kompad av morfar och Henke framförde sedan farfar min alldeles egna sång som han både skrivit text och musik till.

Tildes sång
Text och musik: farfar Roffe

Tilde, lilla söta rara Tilde

Du är väl ingen busig tjej

Du som så milde´

Tilde, lilla söta rara Tilde

Du har svårt att sova, går bättre

när ”ninen” kommer till de´

Men vad gör Du varje natt

när mamma visst kan hålla sig för skratt

När du stämmer upp ett litet tjut

Tänk att mamma Din kan stå ut

När hon nästan drabbas utav fnatt

Får aldrig sova en hel natt

Nu får det ändå vara slut

Med nätter utav Dina pip och tjut

Tilde, lilla söta rara Tilde

Du har svårt att sova, går bättre

när ”ninen” kommer till de´

Tilde, lilla söta rara Tilde

Du iakttar ’en. Vad är det

som rör sig i ditt sinne

Jag undrar vad Du tänker på

När du tittar på mig så

Du avslöjar inte en min

Å jag längtar så att få ett flin

För när leendet Ditt spricker opp

Ja, då känns livet helt på topp

Då har jag fått klart att bli din vän

Å vi kan leka lite sen

Tilde, lilla söta rara Tilde

Du iakttar ’en. Vad är det

som rör sig i ditt sinne

Tilde, T-I-L-D-E, tilde

Jag tror och jag nästan vet

att pappa din är Din första ”kille”

Du heter ju också Noelle

Bra namn på nån som är så snäll

Du är ett riktigt litet charmtroll

precis som storebror Anton

Stackars pappa när Du en gång blir stor

och har hittat en annan kis, jag tror

att han svårt förstå just den kväll

att någon annan har vunnit hans Noelle

Tilde, T-I-L-D-E, tilde

Jag tror och jag nästan vet

att pappa din är Din första ”kille”

Tilde, Ditt namn ja det e´ Tilde

Stammar från styrka och strid

Men du är väl ingen vilde

Då all uppståndelse kan göra en ganska trött och jag dessutom gillar att vara motsägelsefull passade jag på att somna in på mormors arm just som farfar sjöng versen ”Tilde, lilla söta rara Tilde, du har svårt att sova…”

Därefter följde sånghyllningarna, och nu var det mormor som överraskat med att även hon dikta ihop en text om mig till tonerna av Harry Belafintes ”Matilda”.

Tilde Noelle
Text: mormor Inga

Melodi: ”Matilda” av Harry Belafonte

Refr.

Vår Tilde! Vår Tilde! Vår Tilde

Noelle ska du heta

det blev inte Greta

- En gång till!

1:a maj i fjol kom hon ut

mamma Fia var ganska slut

för vår Tilde hon var en vilde

i magen på Fia

- Everybody!

Refr.

Vår Tilde! Vår Tilde! Vår Tilde

Noelle ska du heta

det blev inte Greta

- En gång till!

Anton är tildes favorit

där Anton är så ska hon dit

vår Tilde kan låta som bilar

och flygplan som ylar

- Allihopa!

Precis som sin mor

Tilde älskar skor

hon har minst 20 par jag tror

Vår Tilde hon gillar att svänga

till pappa Jonas Reggae dänga

Ref

Vår Tilde! Vår Tilde! Vår Tilde

Noelle ska du heta

det blev inte Greta

- En gång till!

Tilde älskar all slags mat

även den som ej är på fat

i munnen hon stopar oliver

å i maten sen kliver

- Allihopa!

Ref

Vår Tilde! Vår Tilde! Vår Tilde

Noelle ska du heta

det blev inte Greta

- En gång till!

Tilde Noelle du är go och snäll

Sällan från dig hörs något gnäll

Du milde vilde Tilde

Vi älskar dig alla!

Medan jag fortsatte sussa sött började mamma med hjälp av sysslingarna att öppna den stora hög av paket som jag skämts bort med.

Massor av söta och påhittiga leksaker, kläder och smycken i mängder!

Vilken dag!

Tack snälla alla Ni som kom och förgyllde den med Er närvaro, kärlek och gåvor!!

Massa pussar och kramar

Tilde Noelle

Ni som missat att svara på inbjudan till Tilde Noelles namngivning - too bad! För nu kör vi!

Fler bilder från Tildes namngivning...


Huvudpersonen - Tilde Noelle!


Tilde.


Tilde & Carina.


Gudmor Angelica med lillesyrran Jessica & lillebrorsan Patric.


Farbröderna, Calle och Gudfar Victor.



Farfar Roffe.


Pappa Jonas.


Mamma ♥ Pappa


Kung i baren...


Lika som bär?


Tommi.


Björn.


Jessica.


Max, Izak & Maja.

Tack alla Ni fina som kom och firade vår Tilde Noelle på hennes Namngivning i lördags!
Tänk att vi alla fick plats, att maten räckte och att solen sken mot alla odds!

En riktig härlig dag tycker jag vi fick tillsammans och Tilde firades verkligen som en prinsessa! Vilken uppvakning i form av fina ord, sång, paket, blommar och potatis!

Självklart ska jag skriva en längre och mer detaljrik sammanfattning över dagen precis som jag gjorde med Anton Kingstons Namngivning. När jag får tid..! 

Men så länge ville jag bara visa min uppskattning till alla Ni som kom! TACK igen och kram på Er!

Och JA, alla ni som fick fina bilder (då jag inte hann med att ta några själv) får mer än gärna maila oss; [email protected].

Idag var det sommarfest med Antons förskola. Så jag hade gjort i ordning picknickmat, och då Jonas kom hem från jobbet tog han och Anton cykeln medan jag promenerade med Tildis i vagnen ned till Ådalen.

Där var det redan ängen fylld av filtar, föräldrar, syskon, pedagoger och uppspelta kids som sprang runt.

Anton fann snabbt grabbarna bus och joinade dem i deras spring. Själva slog vi oss ned bredvid dagispolaren Axels trevliga föräldrar. Fast så mycket sitta på filten blev det ju förstås inte…

Efter att ha jagat runt i parken efter Anton fick han plötsligt syn på fröken Inna som hade plockat fram färg och erbjöd anisktmålning. Duktigt stod han sedan i kö och väntade och tittade fascinerat på medan kompisarna blev färglagda.

Snart fylldes ängen av småtjejer målade som kaniner, hundar och Hello Kitty’s medan alla killar under en meter promt ville vara Spindelmannen. Så även AK.

Ja, det typiska svenska sommarvädret visar sig tydligt. Klockan tjugo i tre går jag utanför porten med Tilde i vagnen för att gå och hämta Anton. Då skiner solen och vi är båda klädda därefter. Fem minuter senare börjar det regna och väl framme vid dagis är vi genomblöta. Jag en aning irriterad över detta, medan Tilde lätt skulle kunnat hoppa in som den uteblivna solens stand-in då hon fullkomligt strålade av lycka över regndropparna.

Anton som var mer förutsägande än sin mor när det gällde vädret stod på eget initiativ i hallen och höll på att klä på sig sina regnkläder då vi kom. Sedan sprang han ivrigt bort till sin cykel där han väntade otåligt på att jag skulle komma och öppna låset så att han kunde få hoppa upp.

Helt obekymrad över regnet trampade han sedan på i lugn takt medan han pratade om allt mellan himmel och jord. Men det ska aldrig heller diskuteras bara med tal när det gäller AK, utan en hel del gester och pekningar för att poängtera det han vill ha sagt tillkommer ju ständigt. Detta medför ju i sin tur att han måste kliva av och på cykeln fyrtiofjorton gånger. Ungefär halvvägs hoppade han plötsligt av cykeln på nytt och slog ut med armarna.

”Å vilket härligt väder!” utbrast han entusiastiskt.

Jag stirrade på genom min blöta hårman som hängde farmför ansiktet i tåtar.

”Tycker du?” sa jag tonlöst.

”Ja-a! Tänk vad bra det är för blommorna när det regnar!” sa Anton som en sann liten trädgårdstomte.

Jag kunde inte låta bli att börja fnissa åt hans hänryckning.

”Ha, ha, ha!” började även Tilde låtsasskratta högt och väldigt tillgjort från vagnen.

Hennes senaste grej som hon gör då hon vill ta del av ett lustigt sammanhang och som alltid bara bidrar till ännu mera skratt.

Så där stod vi sedan som tre idioter och skrattade, den ena högra än den andra, medan regnet öste ned på oss. Ganska härligt ändå…

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, sägs det ju. Så då humöret var bytt, bytte jag och Tilde om till regnkläder då vi kom hem och så gick vi ut på gården till Jonas kom hemcyklandes.

Idag lyckades jag lura med Jonas till IKEA då vi behövde inhandla bland annat glas inför Tildes namngivning. Jag vill helst gå igenom hela varuhuset och titta på allt, medan Jonas helst skulle vilja slippa följa med överhuvudtaget. Inte blir det bättre av att Anton är precis lika nyfiken som jag är och dessutom snabb, vilket gör att man kan tappa bort honom på en sekund. Även detta är en stor bidragande faktor till varför Jonas icke gillar IKEA.

(Eftersom jag var likadan som barn kanske jag har lite mer förståelse och tålamod. När jag var tre år och kom bort i ett stort varuhus sa jag dessutom till butikspersonalen som hittade mig och försökte hjälpa mig att jag hette Anna-Karin. Vilket de också ropade ut i högtalarna. Som tur var förstod mamma och pappa att det var deras knäppa unge som upphittats, men gjorde det en aning komplicerat för dem att förklara hur lilla Anna-Karin i själva verket var deras försvunna dotter Sofia.)

För att förhindra historien från att upprepa sig var jag därför förberedd med mutor idag. En godisklubba till Anton och russin till Tilde så de skulle vara sysselsatta i vagnen. Men under tiden jag hann titta bort och tillbaka hade Tilde kasta sin russinask och Anton höll fram sin klubba för henne att smaka på.

”Men Anton, Tilde är alldeles för liten för godis!” sa jag.

”Nähä, mamma, titta hon gillar det!” sa han och höll fram klubban igen vilken Tilde genast sträckte ut sin lilla tunga mot.

Jahapp, då är det väl bara att säga hejdå till russinmutor i framtiden och säga hej till gottegrisen i Tilde som detta garanterat väckt.

Fast lika söta som socker var de själva där de snällt satt. Tilde som tålmodigt väntande på att bli bjuden och Anton som generöst delade med sig.

Mobilfoto.

Nu är förberedelserna för Tilde Noelles namngivning i full gång… Det ska planeras mat, dryck, dukning och självklart själva ceremonidelen. Lite stressad är man, samtidigt som det (tro det eller ej) bor en liten Martha Stewart i mig som älskar att fixa och dona inför just sådana här tillfällen.

Temat blir rosa och guld. Tänk rosenknoppar, såpbubblor och prinsesskronor.

Nu är det säkert vissa av er som himlar med ögonen och tycker att det är osmakligt eller har god lust att ge mig en lektion i genusvetenskap. Varsågoda, jag kommer säkert hålla med om varje ord!

Men såhär var det; att då jag var gravid med Anton så hittade jag de sötaste små ballerinaskorna i guld som jag blev helt gråtfärdig av när jag såg i butiken. Ja, ni vet – hormoner! Så jag kunde bara inte motstå att köpa dem. Trots att jag då visste att vi väntade en pojke, vilket jag var överlycklig över, tro inget annat! Men skofetischen tog över. Sedan dess har de hängt i barngarderoben.

När jag sedan väntade Tilde så blev jag gråtfärdig över några små dekorationskronor i guld som jag hittade på Panduro som jag inte hade en aning om vad jag skulle ha till, men som jag och mina hormoner tyckte var en bra investering.

Sedan har jag inte tänkt på det där något mer. Men så var jag på Panduro för ett tag sen och fick syn på det där små guldkronorna igen och blev nostalgisk. Så jag kikade lite närmre på dem och upptäckte då att de hette Tildas kronor. Javisst, nu var det visserligen Tilda och inte Tilde, men det slog mig ändå att namngivning skulle vara ett ypperligt tillfälle för dem att komma till användning.

Det var också då jag kom att tänka på de där guldskorna som jag självklart gick hem och plockade fram och lät Tilde pröva. Å tror ni inte då att det passade som glasskon på Askungen?!

Det är alltså ödet och inte jag som vill att Tilde ska firas som en prinsessa. Eller ja, det är i all fall så jag som den blödiga hormonella knäppgök jag är tolkar det.

Sedan råkar mamma och pappa ha inrett altanen deras med knallrosa stolsdynor, så vi skulle bara våga missmatcha dem med någon annan färg!

Vi får väl kompensera med att låta Tilde själv bryta den könsbundna stereotypen genom att prutta runt med bilar, klättra och vräka i sig mat, vilket är precis det som hon helst gör.

Sommarens första dopp avklarat. Visserligen i en kissljummen plaskdamm i parken, men ändå, kidsen älskade det!

Anton simmade runt och lekte lurpassande haj medan Tilde föredrog att hoppa och plaska. Hon gjorde även några galna dykförsök vilket bidrog till att hon fick sig några kalsupar, men som inte verkade störa henne särskilt.

Hon stack också hela tiden ut tungan som om hon vill dricka vattnet, så tillslut tyckte jag att det var bäst att vi avbröt leken för lite picknick istället. Att Tilde åt med god aptit är väl inget att förundras över, men även Anton åt en stor portion. Men sedan återgick det snabbt till lekandet igen.

Först sent på eftermiddagen tog vi vårt pick och pack hemåt efter att spenderat en heldag i solen.

Idag var det BVC-besök för Tildes del, men hon tog det som den kämpe hon är. Skrek först som en galning, men sen när det var över var det inget mer med det.

Efter att ha hämtat brorsan på dagis tog vi i sväng till parken och busade runt i solen innan Jonas svängde förbi med cykeln för att fånga med oss hem.

Kärringen mot strömmen… Ja det uttrycket har jag fått höra ganska ofta, vilket jag inte nödvändigtvis tar som något negativt. Desto mer frustrerande är det då jag märker hur mina kids är precis lika envisa som en själv och ständigt gör tvärtemot det man säger.

”Du behöver inte tjata på mig!” är Antons nya replik.

Fast självklart är det precis det man måste göra. Om och om igen!

Även Tilde börjar bli så pass stor att hon förstår att nej betyder nej. Ändå lyser hennes ögon upp då hon tillexempel öppnar dörren till DVD-skåpet medans man gastar åt henne att sluta.

”Nej, nej, nej Tilde!” tjatar man.

Då vänder hon sig om med ett leende och kastar ut den första filmen ur skåpet, så man måste rusa dit och stoppa henne och stänga skåpet.

Jag förklarar pedagogiskt med gester och enkelt språk att hon inte får göra så. Hon möter min tillrättavisning med en klok blick och jag vet att hon förstår. Men tre sekunder och tre stolpiga steg senare är hon likt förbannat framme vid skåpet igen, och är noga med att se till att jag också ser det, innan hon gör just det jag varnat henne om, igen.

Helt klart att man inte är bossen i sitt eget hus. Detta förstår till och med Anton vilket han gör sig lustig över. För då man har tjatat så man är trött på sin egen röst utan att han svarat eller ens visat att han lyssnar då kan han kläcka ur sig någon smartypants replik som;

”Ja mästare!” eller ”Aj, aj, kapten”, fast vilket han uttalar ”Chai, chai, chapten!”

Å de sägs att barn inte förstår sig på ironi?!

Vem skulle kunna tro att dessa små änglar någonsin sätter sig på tvären?

Jag har fått uppdraget av mormor Inga att skriva Tildes önskelista på bloggen, då det var alldeles för många som frågade henne inför namngivningen utan att hon visste vad hon skulle svara.

Men inte tror jag att jag vet bättre... Hon säger inte så mycket än den där Tilde, i alla fall inte så man fattar.

Så skulle jag skriva en önskelista så skulle det ju bli min önskelista till Tilde och de sakerna jag gillar kan jag nog förmodligen inte hålla mig från att köpa själv eller så är det för dyra och hamnar i önskekatalogen.

Dessutom tycker jag inte att det behöver vara så stort fokus på att hon ska få en massa saker. Ungen är redan alldeles för bortskämd!

Men till er som har frågat så har Tilde storlek 80 i kläder och 19 i skor – just nu!

Å ja, hon äger både ett halsband med sin månadssten och en dockvagn, men ni är galna om ni tänker på så dyra presenter! Ge henne en bulle så blir hon glad!

Men om jag ändå ska försöka anstränga mig och ge något slags vettigt tips så skulle det kanske vara en cykelhjälm till sommarens cykelturer?

Eller kanske en ryggsäck till dagisstarten i höst?

Eller kanske ett par rosa små söta Converse skor… Näää, nu är det nog jag som är där och lägger in min egna lilla önskning ändå! Ni ser, hopplöst!

Bara kom och ha kul istället!

Fläkten är inte bara nödvändig i denna värme, utan dessutom väldigt rolig. I alla fall om man har en Anton Kingston i huset. För genast sprang han till sitt rum och kom tillbaka transformerad till Super AK iklädd sin mantel som genast började fladdra i blåsten, vilket var precis hans tanke.

”Ser ni? Ser ni?!” ropade han ivrigt och började slänga sig handlöst nedför soffan i olika hjälteposer.

Räddad från att ha långtråkigt blir man i alla fall av vår superhjälte, även om hans utmaningar ofta sprider mer oro än frid då de alltid innefattar en rad stunts.

Jonas har köpt varsin cykel till honom och Anton.

”En riktig cykel, som en stor kille!” jublade Anton och hoppade genast upp på sin nya ride och trampade så att stödhjulen svaja.

Att vara en stor kille – som pappa, det är det häftigaste man kan uppnå i Anton ögon.

Så då vi föreslog en cykeltur till Björklundshage var Anton överlycklig över att få trampa bredvid farsan sin. Tröjan skulle självklart av också, för pappa hade ju inte på sig sin.

I Björkan var fåren ute och Anton ville mata dem med gräs likt de andra barnen. Synd bara att han är en sådan fegis så att han inte riktigt vågar sträcka in handen till dem. Istället springer han och hämtar en tuva gräs som han sedan snabbt slänger in över staketet för att sedan ta tre kvicka steg bakåt för att förhålla sig på säkert avstånd till de glupska bestarna.

Sturska Tilde skrattade högt åt brorsans beteende. För varje dag går hon bara mer och mer in för att spela sin roll till fullo som den klassiska lillasystern; liten, söt och full av beundran för sitt äldre syskon men också en riktig liten retsticka.

Nej, nej, dej… Det var inte såhär det skulle bli! 2011 skulle bli det bästa året någonsin..!

Men de senaste veckorna har allt bara gått i en ond spiral nedåt…

Bloggen är tänkt att vara en samlad plats för söta anekdoter om kidsen för dem själva och för dem som har intresset att ta del av deras upptåg. Men att hela tiden bara skriva söta anekdoter från vardagen blir ibland svårt när man samtidigt vill beskriva verkligheten. För hur mycket jag än försöker att se saker från ett positivt perspektiv och oftast brukar kunna se det komiska i även i de jobbigaste situationerna så går det helt enkelt inte ibland.

Svåra stunder har jag därför ofta utelämnat att skriva om. Inte därför att det inte påverkar mig och min familj, men för att behålla en viss mån av privatliv och samtidigt respektera inblandade personer.

Just nu går vi igenom en sådan period då en vän oväntat och väldigt plötsligt gått bort.

Då kidsen fortfarande sprider glädje även i denna stund så ska jag försöka skriva något om vad de hittat på dessa dagar. Men inte just nu…

Efter nattens spektakel med helikopterräddningen av Jonas gick vi andra och lade oss. Men det dröjde inte länge innan Jonas ringde och bad om att bli hämtad. Han sa att han mådde bättre och det verkade inte som om det skulle krävas några större ingrepp för att få honom på fötter igen. Så med liknande medicin som Anton fått blev han utskriven och Roffe åkte och hämtade honom.

Jag vill så gärna beskriva hans magåkomma med att använda Löf uttrycket; en fis på tvären.

Men eftersom jag inte är något äkta Löf ännu och i och med att Jonas varnat mig med uttalat hot, avstår jag. Vi kallar det istället för magknip och låter det vara så, då han mådde betydligt bättre under dagen.

Det blev i alla fall en härlig dag med strålande sol. Jag som bränt mig något om nosen igår vågade visserligen inte vara direkt i solen så mycket, men skuggan dög bra den med.

På eftermiddagen packade vi ihop våra saker och kidsen och headade hemåt, alla rätt slitna efter vår ”vilohelg”.

Anton i båten på väg hem.


Tilde och pappa kör.

Till kvällen verkade Tildes magknip ha gott över. Sömn – äntligen, tänkte vi!
Men denna ändlösa historia med magont ville visst inte komma till något slut. Nu var det nämligen Jonas tur att krypa ihop i fosterställning och vrida och vända sig av smärta.

"Hämnden är ljuv", tänkte jag elakt först, då jag själv haft duktigt med ont i magen de två sista dagarna på sjukhus (vilket jag inte ens nämnt) och som Jonas då bara avfärdade med en fnysning och åkt därifrån.

Men nu skulle det bli mer dramatiskt än så…

Utmärkelsen för världens sämsta stöttande flickvän tog jag lätt hem den kvällen.
För hur mycket jag sympatiserade med Jonas och hans elände kunde jag inte dölja hur uppspelt jag blev av att eventuellt få följa med i helikoptern. Vilket jag inte heller lyckade dölja speciellt bra. Jag vankade med pirr i magen av och an och sprang vid minsta lilla ljud ut i hopp om att det var helikoptern som anlände.

Jonas däremot var inte lika sugen på helikopterfärden och bad till och med Roffe att ringa och be dem avvakta med den att skicka den. Men då var det försent då den redan var på väg.

Jag var nu så uppspelt att jag höll på att kissa på mig. Då jag för fjärde gången besökte dass hörde jag plötsligt ljudet av de roterande helikopterbladen. Så jag rusade ut med byxorna på halvstång medan jag ivrigt vifta åt dem i luften för att de skulle se oss. Roffe stod redan utanför och viftade med en lysande iphone i brist på ficklampa. Helikoptern cirkulerade runt och runt och vi viftade och viftade. De svängde runt och kom tillbaka och vi viftade ännu mer. De försökte sig på att landa på grannens brygga men lyfte sedan och svängde runt och vi fortsatte vifta.

Efter vad som kändes som en evighet (för mina viftande armar) såg jag plötsligt hur det rörde sig bland träden och hur någon hissades ned från helikoptern i luften. Ur skogsdungen klev sedan en sjukvårdare samtidigt som hon likt i en film knäppte av sig hjälmen och med stora hjälteaktiga kliv kom och mötte mig. Hon presenterade sig och förklarade att de inte fanns tillräckligt med yta för dem att landa här. Jag visade henne till min kvidande pojkvän medan farmor Annica tog över samtalet och förklarade att det fanns en äng på andra sidan ön där det fanns gott om plats för att agera landningsplatta.

Efter att hon undersökt Jonas konstaterade hon att de var lika bra att åka in med honom till sjukhuset i Norrtälje för vidare undersökning. Sedan vände hon sig till mig.

”Nu kan du säga till Åke att han kan sluta vifta, vi såg er direkt vi kom hit vi cirkulerade bara runt i sökandet efter en landningsplats”, förklarade hon.

”Åke? Jaha, Roffe!” sa jag som nu upptäckte att han fortfarande stod där ute med iphonen riktad mot skyn.

 
Så efter att fått klartecken att helikoptern kunnat landa på andra sidan åkte jag, Roffe och sjukvårdaren över dit i båt med den dubbelvikta Jonas.

Men trots det kunde han inte sluta skämta och rollen som hjälplös sjukling spelade han inge vidare även om det var uppenbart att han hade ont.

Till beskådan för en liten folksamling som skapats runt helikoptern fick Jonas sedan kliva ombord. Då kom det definitiva beskedet att det inte fanns någon plats för mig.

Mina tarvliga försök att prata in mig hjälpte inte ett dugg och jag fick snopet ställa mig bland de övriga i folkmassan för att se på då helikoptern majestätisk lyfte och nästan blåste bort oss med dess kraft.

Ja ni märker ju själva hur den här historien om stackars Jonas i all min egoism kom att handla om mig.

Jonas själv var även tydlig med att klargöra det för mig med hans sista ord innan de lyfte, då jag talade om att jag inte kunde följa med;
”Bra!”

I natt körde Tilde en repris från igår natt med att skrika och inte komma till ro.

Jag trodde att jag skulle orka ta hand om henne, men efter tre veckors sömnlösa nätter i rad så gav till och med en zombie som jag upp. Så klockan tre fick Jonas ta över. Men trots hans tappra försök att vyssa och få henne lugn så skrek hon bara och farmor kom tillslut till undsättning så även han kunde få sig några timmars sömn. Vid åtta blev farmor avlöst av farfar och på så sätt fick vi alla smaka på att jobba skift denna "vilohelg".

Liksom igår verkade Tilde piggare under dagen och var uppe och tultade runt med oss andra ute i solen. För idag bjöds det verkligen på en riktig sommardag med både värme och bikinipremiär.

Jonas och farfar fortsatte med bygget och till Antons glädje fick han en lite verktygslåda av farmor att kunna lägga de verktyg han fått i julklapp av mormor och morfar. Mäkta stolt spatserade han sedan runt med sin lilla hammare och måttband och spikade lite här och hamrade lite där.

Bygget på lillstugan.


Pappa & Tilde.


Tilde-bus med sina gaddar =)

Skönt med den kommande långhelgen. Några dagar att vila upp sig på efter tumulten med Anton kändes det som vi alla behövde.

Resorten för vår vilohelg blev landet och vi åkte iväg på onsdagskvällen. Anton somnade nästan direkt i bilen, men Tilde höll på och gnydde och skrek om vartannat hela vägen, som om något inte stod riktigt rätt till. Det gjorde det inte heller… Antagligen hade även hon fått något slags magont och höll sedan oss alla vakna resten av natten, inklusive farmor och farfar som redan var där ute.

På torsdagsmorgonen verkade hon dock bättre. Lite trött, men annars ganska okej. Jonas och farfar satte gång på bygget med lillstugan och jag och farmor underhöll kidsen.

Vädret var soligt men ganska kallt då det blåste en del, så vi försökte förflyttade oss dit det var lä. Men att försöka få Anton Kingston att hålla sig till en plats är ju lättare sagt än gjort. Det skulle fiskas med mamma en stund för att sedan byggas med killarna. Därefter läsa böcker och pysslas med farmor för att då och då hinna med att busa med syrran.

Så var det söndag och vi kunde för första gången på länge vakna upp hemma hela familjen. Underbart! En bra start på morsdag för en trött och sliten mamma.

På eftermiddagen var Anton (för första gången!) bjuden på kalas hem till dagiskompisen Axel. Något som Anton sett fram emot att gå på ända sedan han fick inbjudningskortet.

Eftersom Anton fortfarande inte riktigt var i form var vi först tveksamma till att gå, dessutom spenderade han två timmar bakom en gardin i ren trots mot att klä på sig. Men vi trodde att det skulle göra honom gott att få leka med sina kompisar, så då vi lyckats lura på honom kläder cyklade vi över till kalaset.

Det blev en ny upplevelse inte bara för Anton utan även för mig och Jonas som föräldrar. Vilket kaos! Vem visste att småttingar kunde festa så hårt! Stureplan är ingenting mot fyraårskalas!

Höga på tårta började de likt rockstjärnor kasta ut pryl efter pryl ur Axels rum tills det var ett enda virrvarr av leksaker i hela lägenheten. Vid fiskedammen puttades det och trängdes det likt ingången till någon exklusiv nattklubb och då det var dags för filmvisning av Spöket Laban utbröt ett slagsmål över de bästa platserna.

Fördelen med att Anton var lite ur gängorna var att han inte deltog i något av detta utan nöjd satt uppkrupen i en fåtölj och åt ur sin uppfiskade godispåse.

Efter en timme såg Axels föräldrar så slutkörda ut att vi bestämde oss för att taka för oss och Anton tackade för sig och gick belåtet därifrån med kalashatten på svaj.

Sedan följde nästa kalas hos mormor och morfar dit även farmor och farfar och Maja och Henke var bjudna.

Vi hyllade våra mammor med varsin fotobok med bilder på kidsen. De blev så fina att jag funderar på att göra en till oss själva också, men en mycket uppskattad present var det så det kan jag varm rekommendera – Fujis fotoböcker.

Efter en god middag var jag så trött att jag knappt orkade hålla ögonen öppna och både jag och Jonas konstaterade att de här sjukhusdagarna verkligen har tagit på krafterna och säkerligen kommer ta ett tag att återhämta sig ifrån. Det märkets på Anton att han också var trött och han fick även ett mindre sammanbrott då alla kläder åkte av igen. Vad är det för nudistfasoner han håller på med?!

Så efter att Jonas läst en saga för att lugna ned kidsen tackade vi för oss och åkte hem.

Jag hade redan varit vaken i några timmar då Anton slog upp sina blå.

”Jag vill ha en bulle!” var det första han sa.

Om denne lilla skit som nu knappt väger tretton kilo plötsligt vill stoppa något i sin tomma mage så visst, vad som helst!

Vill han leva på bullar och glass så får han det, bara han äter!

Dock serverades det inga bullar i avdelningens matsal, utan det fanns enbart att köpa i kafeterian nere vid entrén.

”Ta på dig kläder och hoppa i skorna så går vi!” sa jag glatt.

”Neeeej! Jag vill inte ha kläder på mig!” sa han då plötsligt.

”Jomen, du måste ha kläder på dig om vi ska gå ned och köpa bulle. Ta på dig nu!” sa jag käckt, glad över hans återfunna aptit.

”Inga kläder!” morrade han och spände ögonen i mig som om jag helt klart måste ha tappat vettet för att komma med en sådan uppmaning.

Efter att ha diskuterat frågan i tio minuter var jag tvungen att intala mig själv att denna trilskhet var ett friskhetstecken och något att glädjas åt (för att inte gå i taket).

Efter att ha övervägt vad som var viktigast – att få på honom kläder eller få i honom mat – fick det bli som det blev.

Iklädd enbart kalsonger gick Anton vinnande ur striden ned till kafeterian där vi tillslut kunde köpa den förbaskade bullen.

Efter segermåltiden kom Jonas och vi spenderade en ganska ”normal” förmiddag tillsammans. Anton hade helt klart fått tillbaka lite av sin energi, men hans plötsliga växlingar i humöret tydde på att helt frisk det var han inte.

Ytterligare ett gott tecken på att han i alla fall var på bättringsvägen var då han högt meddelade att han nu behövde gå på toa för första gången på två veckor. Han gjorde sedan ett tappert försök utan resultat, som han i framtiden kommer hata mig för att jag var tvungen att dokumentera.

Då vi på eftermiddagen fick beskedet att vi med lite medicin i bagaget kunde få permis var glädjen stor, i alla fall för mamma och pappa. Att behöva lämna alla fina leksaker, nyfunna vänner och lekterapin var nog lite vemodigt även om man får hoppas att det är just de sakerna han kommer minnas av denna vistelse.

Nu åker vi hem! För gott, får vi hoppas!