Idag träffade jag och kidsen Tina och hennes son Elias.
Jag och Tina går way back, dagis faktiskt. 1991 började vi i ettan tillsammans och såhär skrev jag då i min "kompisbok" om Tina:

Mycket har hänt sedan dess och många minnen har vi i bagaget. Hur vi sjöng (skrek) Ronny och Ragges låtar på hennes balkong. Det vill säga tills hennes mamma kom och talade om vad ”pökpåse” betydde.
Hur Tina några år senare fick tag på den första ciggen som vi tjuvrökte och hur hon tog hand om mig under min första fylla.
Oj, oj, kids, ni skulle bara veta vad mamma och tant Tina ställt till med i våra yngre dar.
En vacker dag kanske vi kan dela med oss.

Numera kan det gå flera veckor, ibland månader innan vi hörs eller ses, men så fort vi träffas så känns det som om det var igår.

Extra kul är det förståss att vi båda lyckats ”glömma” pökpåsen samtidigt, vilket har resulterat i våra jämgamla barn. Mellan Anton och Elias skiljer det sig bara fem veckor och nu väntar hon en liten till beräknad i oktober, som alltså blir samma årskull som Tilde.

Idag hade vi stämt träff i parkleken Ådalen och på väg dit funderade jag över hur grabbarna skulle reagera på att ses igen. Sist de sågs tror jag knappt att de hade börjat krypa ännu.

Elias och Anton som bebisar.
Foto från: 2008-03-26

Snacka om att utvecklingen går fort, sedan dess har ju Anton lärt sig både gå, springa, hoppa och klättra. Och det var just det här jag gick och tänkte på. För förutom hans motoriska utveckling har han ju personlighetsmässigt också utvecklats till en mycket bestämd liten herre. En herre som ska gå, springa, hoppa och klättra just när han vill och känner för det. Undra hur Elias utvecklats och hur de två skulle fungera ihop?

Det dröjde ungefär en minut efter att vi mött Tina och Elias tills jag insåg att han var av precis samma skrot och korn.

Snabbt for han iväg och greppade en kratta som han började vifta med så att det stänkte sand överallt.

”Nej, Elias gör inte sådär!” sa Tina.

”Jo, jag måste!” sa Elias.

Samtidigt är Anton på väg upp på taket på en lekstuga.

”Nej, Anton gå ned därifrån!” beordrade jag.

”Nej mamma, inte farligt!” menade Anton.

Jag möter Tinas blick och vi ler förstående mot varandra.
Jag tror vi får ta och hänga lite mer. Jag och Tina mot Pretto-morsorna, våra vilddjur mot deras tamdjur. Det blir bra, mycket bra.

Tina och Tilde








Elias & Anton

Efter att ha lämnat Anton på dagis kom pappa (morfar Anders) och hämtade mig och Tilde.
Planen var att vi, tillsammans med Maja skulle åka till Fotografiska. En kul grej eftersom vi alla gillar foto.
På väg att plocka upp Maja ringer pappa för att kolla hur långt hon kommit. Inte alls visar det sig. Hon låg och sov!
Morr, småsyskon!!

Tillslut hasade hon i alla fall ur sängen och ned till oss i bilen. Sedan övningskörde hon hela vägen till Stadsgårdshamnen.

Det som lockat mig till museet var min favorit fotograf Annie Leibovitz med sin utställning: A Photographer’s Life 1990-2005.

Jag tycker hon lyckas fånga karaktärer och känslor på ett så otroligt bra sätt.

Många av hennes ikoniska bilder av kända personer var med men varvades med hennes egna privata bilder med nära och kära.

Det här är några av mina personliga favoriter…

Kollade även in de andra pågående utställningarna. Svenske Lennart Nilssons som 1965 var först med att fota ett foster.

Såg också Vee Spears, en fotograf som jag inte kände till sedan tidigare.

Tilde verkade gilla det också. Mest kanske för att det var mysigt att få lite quality time utan konkurrens från brorsan.

På kvällen träffade jag Angie för att ta en promenad. För som jag skrev tidigare har ju vår träning gått sådär.

Eftersom vi bor grannar bestämde vi oss för att mötas, ta en sväng runt vårt område och sen tagga hem. Vi började gå samma väg som vi tagit de tidigare gångerna men kom så småningom till ett vägskäl.

”Kom vi fortsätter hitåt!” sa Angie och började gå rakt fram.

”Okej, men vet du vart den här vägen leder?”

”Nä, men det är lugnt vi lär ju känna igen oss”, menade hon.

”Tror du? Jag lovar att vi kommer gå vilse!”

Till historien hör att jag och Angelica under våra skolår tillsammans gick vilse på varenda utflykt. En gång när vi hade orientering i fyran hamnade vi på ett ställe som inte ens fanns med på kartan. Två timmar efter att vi skulle ha varit hemma började vi känna oss ganska uppgivna. Så medan vi satte oss ned på en sten beredda att svälta ihjäl i skogen startade lärarna en skallgång efter oss.

Tillslut hittade i alla fall vår klassföreståndare oss tack vara att han hört oss sjunga vårt farväl till världen. Bokstavligen! ”Oh happy day” tror jag det var vi sjöng.

En annan gång inte långt senare försvann Angie efter en skolutflykt. Jag kommer inte ihåg detaljerna kring den gången bara att det slutade med att en lärare fick sparken.

Efter det fick vi två alltid gå med en lärare så fort vi skulle någonstans med klassen.

Så ni kanske förstår att jag var lite osäker när vi nu gav oss ut på okänd mark.

Men ajaa tänkte jag, det här är ju ändå våra kvarter hur vilse kan vi gå?

Efter våra steg hade jag totalt glömt bort det bekymret och var istället fullt koncentrerad på att lyssna på det senaste inom Angies lovelife. Ytterligare några kvarter och jag hade totalt glömt bort att ens se mig om vart vi var.

”Vart är vi!” sa vi båda i mun på varandra.

Vi försökte lokalisera oss med det var kolsvart ute och inga skyltar fanns att läsa.

”Jomen jag tror det här är vägen som bussen brukar köra till Brommaplan. Alltså ska vi gå åt det här hållet!” sa Angie och pekade på en uppförsbacke.

”Säker?”

”Ja!” sa hon.

FEL!!
Det var inte alls dit vi skulle gå! Vi vart bara mer vilse. Dessutom höll jag på att pinka på mig och Angie hade fått skavsår.

Tur att lill’morsan alltid är redo med plåster.

Tillslut lyckades vi på något sätt i alla fall hitta hem, vilket vi alltid gör… Snacka om bra träningspass!

Borttappade bra, men hemma bäst!

Jag vaknar med ett ryck.

”Bajskorv, bajskorv, bajskorv!” sjunger någon glatt.

Vad håller Jonas på med egentligen, tänker jag.

Sedan hinner min hjärna vakna. Anton!

Jag rusar upp och är nära att slå ihjäl mig på sparkcykeln som ligger slängd i hallen. Men hinner precis återfå balansen och rädda mig själv från att göra ett faceplant ner i Antons potta.

”Titta mamma, bajskorv!” säger Anton och pekar på pottan.

”Vad duktig du är!” säger jag stolt och ger honom en stor kram.

Äntligen! All träning och allt tjat har äntligen gett resultat!

Det måste vara gårdagens barnvakter som har haft ett bra inflytande.

”Var är Calle?” frågar Anton, ivrig att få visa upp sitt mästerverk.

”Calle och Anna har åkt hem”, sa jag.

Anton ser besviken ut.

”Calles bil åsså?” frågar han.

”Ja, Calles bil har också åkt hem. Men pappa är hemma!” försöker jag locka.

Anton rör inte en min. För precis som allt annat som är trendigt är det de senaste som gäller.

I det här fallet idolen Calle.

Efter att ha tagit hand om toalettbestyren återvänder jag till sovrummet med Anton i släptåg.

Till takterna av Svampbob börjar han glatt sjunga.

”Inte mamma. Inte pappa. Inte Tilde. Antons bajskorv!”

”Vad fint du sjunger, men nu måste vi vara tysta”, försöker jag.

Men Anton byter bara till en högre tonart och fortsätter.

”Inte Anna. Inte Calle. Antons bajskorv!”

”Schyy!” väser jag som mer än allt annat bara vill krypa ned i sängen och somna om.

Anton tystar en stund med tar sedan i allt vad han kan.

”Calles kaviar! Antons bajskoooooorv!”

Suck. Jag inser att en sovmorgon bara är att glömma och tar med sångfågeln ut i vardagsrummet för att i alla fall låta Jonas sova ut. Tufft att vara både päron och partyprisse. Gamla börjar vi bli också, innan vi gick och lade oss igår klagade Jonas över sin ljumske och jag över mina knän. Men med tanke på att vi gled runt i stan på sparkcyklar och gjorde bort oss igår antar jag att vi i alla fall har barnasinnet kvar. Kul var det i alla fall.

Så ett stort tack till faster Anna och Calle som ställde upp att vara barnvakter så att vi kunde följa med på denna oförglömliga kväll!

Varje morgon är det samma visa.

Jag vaknar av att Anton står i dörröppningen med sin kudde i famnen.

”Vakna (kakna)!” ropar han glatt och gärna några decibel för högt, speciellt för ett morgontrött öra.

Detta väcker oftast även Tilde som i sin tur snabbt skrynklar ihop sitt söta lilla ansiktet och ger ifrån sig ett vrål.

Jag sträcker mig då sömdrucken mot babykorgen och börjar i mörkret leta runt efter en napp att lugna henne med.

Samtidigt hoppar Anton upp i sängen och intar sin självutnämnda plats mellan mamma och pappa. Ibland somnar Tilde om då hon får smak på nappen och lukt på snuttefilten. Men har jag otur skriker hon otröstligt medan Anton gör allt han kan för att sno åt sig en slinga av mitt hår att gosa med. Forsätter Tilde gråta finns det inte så mycket annat att ta till än att gå upp och göra i ordningen nappflaskan åt henne. Slött hasandes ur sängen reser jag mig och går som en zombi mot köket medan Anton hänger på min rygg med hjälp av ett fast grepp om mitt nackhår. Efter att ha värmt, blandat och skakat mjölkersättningen, ofta med en hel del spill, återvänder vi i symbios till sovrummet, jag och min parasit.

Sedan sätter vi oss vid babykorgen och matar Tilde.

Ofta krävs det inte mer än några klunkar för henne att blunda och slumra till.

”Nu sover lillasyster”, konstaterar jag nöjt för Anton.

”Nähä”, dementerar Anton.

”Jo, så nu får vi vara tysta” förklarar jag.

”Nähääää!!” gastar Anton.

Vilket gör att han får rätt, Tilde vaknar och vi får börja om på nytt.

Lite morgon TV i form av Barnprogram kan ibland fungera som distraktion och har man tur vågar man kanske till och med blunda med ett öga.

Men sova det går inte, det vågar man inte. Om man inte heter Jonas förstås, då ligger man med halvöppen mun med en prilla halvvägs ute och sussar sött.  

Idag hade vi dock ett dela. Eftersom vi ska ut ikväll kan det vara skönt att känna sig lite utvilad. Så vi kom överens om att turas om att passa barnen en stund medans den andre får sova ostört.

Så när klockan slog sju väckte jag Jonas så att han kunde ta över kidsen och jag fick somna om. Sedan sov jag gott i två timmar innan jag vakande av mig själv. vilken skön känsla! Tänk då man back in da days kunde sova till två på eftermiddagarna… Det var tider de.

Men utvilad klev jag i alla fall upp och drack mitt kaffe som Jonas hällt upp och låtit svalna. Kallt och gott, precis som jag vill ha det! (Obs! detta är inget skämt, kaffe skall drickas kallt och med minst en deciliter mjölk, mums!)

Anton intog snabbt sin vanliga position hängandes över min axel med fingrarna inflätade i mitt hår och Jonas återvände till sängen för sitt sovpass.

Förhoppningsvis gör detta att vi orkar hänga med våra homies tempo ikväll. Planen är att alla gamla kompisar ska träffas vid Fridhemsplan med något att åka på. En cykel, skateborad, kickbike eller vad man nu vill, och sedan ska vi rullandes ta oss genom staden och olika krogar. Kommer bli riktigt kul tror jag!

Faster Anna och Calle ställer upp som barnvakter så jag är säker på att kidsen kommer ha det minst lika kul!

Nu är det snart dags att väcka Jonas, så vi hörs lite senare…

Att Anton älskar att vara storebror är uppenbart, men även den bäste kan ibland tröttna.

Häromdagen när Tilde pep tittade Anton på henne och suckade sedan pekade han på mig.

”Tilde hoppa in i magen!” beordrade han.

Jag började skratta.

”Nämen det går inte Anton”, sa jag.

”Typiskt!” sa han.

Och så imorse när vi gjorde oss i ordning för att gå till dagis, så skrek Tilde när jag lade ned henne i vagnen.

”Skynda dig och ta på dig skorna nu Anton för nu vill lillasyster att vi ska gå”, sa jag till honom.

”Vänta!” sa han och kilade så snabbt iväg att jag inte hann hindra honom.

Men det dröjde inte länge innan han var tillbaka, med Tildes rosa hörselkåpor på sig.

Han är ju inte dum!

När vi tillslut var klara och jag tog upp nycklarna för att låsa dörren upptäckte jag att herrn också gjort sin egen packning i babyväskan.

Borrmaskinen och några bilar.

Efter att ha sovit tre timmar kan jag inte direkt påstå att jag känner mig pigg.

Men a mom gotta do what a mom gotta do! Det är bara att gå upp när kidsen vill gå upp. Laga frukost när den lilla herren begär det och vagga den lilla damen när hon begär det.

Dessutom får jag väl skylla mig själv som lät gudmor Angie dra med mig på Ken konsert mitt i natten. Men det ångrar jag inte. Den var grymt bra och grymt drag med en känsla som tog en tillbaka till svunna tonårstider och sommarminnen i orten.

Inspirerad av nattens konsert tänkte jag att jag skulle föra musiken vidare. Så jag föreslog för Anton att han skulle be fröknarna spela Ken på sångstunden på dagis.

”Så kan du och dina kompisar sjunga; Vi är grabbar direkt från förorten, and vi bor i västerort!” trallade jag.

”Huh?” sa Anton.

”Känner du inte till Ken från betongen?” frågade jag.

”Ka-kången (=kalsongen)?” sa Anton frågande.

”Nej, betongen. Ken från betongen”, sa jag.

”Ka-kången?”

”Nej, be-tongen” betonade jag.

Anton såg ut att fundera ett tag, sedan sken han upp som han plötsligt förstått.

”Aha, Kens ka-kånger!”

BÄSTA OUTFIT-TÄVLING
Vinn 3000kr
Sätt ihop den perfekta back to work and school-outfiten med kläder från Nelly.com.

Vissa människor ger energi och andra tar. Så är det bara. Angelica är helt klart en sådan person som ger mig mycket och bra energi. För alltid då Gudmor kommer och hälsar på är hon på strålande humör.

”Åh vad fina ni är!” säger hon och ler stort.

”Öh, tack!” säger jag och stryker en tovlig hårslinga bakom örat.

Att Tilde just har kräkts på min tröja och att Anton smetat kaviar på min kind verkar hon inte heller störas av, för hon ger mig en varm kram.

”Åh vad kul att se er!” fortsätter hon.

Hemvant går hon in och droppar lite varstans en väska, sina skor, lite kläder, sin mobil och några av hennes otaliga kassar som hon alltid bär med sig. Jag går som vanligt efter och försöker samla ihop hennes saker. För även om vi faktisk har dedikerat en hel byrålåda till Angelicas kvarglömda saker. Så kan man ju alltid hoppas att hon ska komma ihåg att ta med sig nått.

Efter att ha pussat Tilde och busat med Anton slänger hon sig som vanligt på soffan och hugger tag i fjärrkontrollen. På en sekund går vi från att se och höra Svampbob med hans gällas stämma till någon musikkanal som visar videos vars PG rating (Parental Guidance) borde ligga på minst 18år.

Men Anton har inga invändningar utan nickar nöjt med huvudet i takt till musiken.

Plötsligt får jag en bild i huvudet om hur detta kommer arta sig om några år. Hur gudmor är barnvakt till mina oskyldiga barn men som sedan återlämnas som fullblodiga gangsters.

Vito Corleone släng dig i väggen, The Godmother has taken over!

På väg hem efter att ha lämnat Anton på dagis stötte jag på en granne i trapphuset.

”Har du varit ute och joggat såhär på morgonen?” frågade han glatt.

Jag skakade på huvudet utan att förstå varför han gjorde det antagandet.

”Nä, jag har varit och lämnat sonen på dagis”, sa jag.

”Jaha!” sa han och blev full i skratt.

Värst vad han var konstig tänkte jag. Tills jag kom in i hallen och såg mig själv i spegeln.

Pannan var blank av svett och håret stod åt alla håll som om jag sprungit i motvind. Dessutom hade min leggings glidit upp så att de smet åt kring min mammamage tightare är Lance Armstrongs cykelbyxor.

Jahapp, är det den här besynnerliga figuren jag kommer möta i spegeln framöver.

Förr när man kände sig hängig räckte det med att ta en dusch och ta på sig lite mascara så kände man sig fräsch igen. Men det här är en annan typ av hängighet, den kallas ”mammarollen” och lämnar inte mycket tid över till att pyssla om sig själv.

Jag kan förstå att vissa mammor ger upp helt om sitt utseende.

Kämpa Sofia, kämpa, du får inte ge upp!

Tilde piper till och jag väcks ur mina funderingar. Så jag tar upp henne och vyssar henne på en arm medan jag sparkar av mig skorna. Tilde gäspar och somnar om och jag lägger nöjt ned henne i hennes babykorg. Då ringer mobilen. Skit! Alltid…

Det var Jonas som ville vara snäll och kolla läget.

Jag berättar om pärsen att lämna Anton på dagis.

Vissa dagar går det hur bra som helst medans det andra dagar, som idag, inte går alls!

Imorse var det fullt med aktiviteter när vi kom till dagis.

Utomhus höll några ungar iklädda gummistövlar och beväpnade med spadar och krattor på att leka med en vattenpöl.

”Det här ser väl roligt ut!” sa jag till Anton.

”Vill inte!” skrek Anton.

Så vi gick in. Efter att ha bråkat säkert en kvart om att ta av skorna kunde vi förflytta oss från hallen och in till ett av samlingsrummen.

Där satt en fröken och pysslade med några barn. Någon la pussel, en annan ritade.

”Titta vad kul, vill du också lägga pussel Anton?” frågade jag.

Anton skakade truligt på huvudet.

Så jag tar med honom till det stora lekrummet där det var det fullt ös med sång och musik. En fröken spelade gitarr och en annan hoppade runt och dansade.

Men Anton ville inte stanna.

Jag förstår inte?! Jag ville stanna!

Men det är väl bara att vara glad att detta, tack snälla, inte är ett så vanligt förkommande humör.

Jonas hade inte mycket sympati för mig.

”Äh, det är väl bara att lämna honom till någon dagisfröken”, menade han.

Jag valde att inte säga något.

”Ajuste, jag skrev upp oss på en namninsamlingslista om att förbättra dagisgården”, sa jag.

”Varför då?” undrade Jonas.

”Ja, för det kanske finns roligare saker att göra för kidsen än att bara sparka grus”, tyckte jag.

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Som vadå?”

”Jag vet inte… En gräsmatta och kanske buskar och träd eller en ny klätterställning.”

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Men grunden är ju betong, hur ska de plantera på det?”

”Det går säkert att hitta på något!”

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Det kommer inte att gå!” sa Jonas bestämt.

”Joho!” sa jag.

”Nähä!” sa han.

”Jamen då tar jag väl bort ditt namn från listan då!” sa jag uppgivet.

Ibland är skillnaden att prata med Jonas och hans son Jonas Jr hårfin.

Jag känner mig ofta som en rookie-mamma. Men i kompisgänget har jag varit först ut att få barn och även om jag inte vet om det egentligen räcker för att göra mig kvalificerad att ge råd. Så är det i alla fall så det har blivit.

De vanligaste frågorna är:

1. Gör det ont att föda?

2. När börjar de prata?

3. Vad behöver jag för saker?

Jag svarar alltid detsamma på första frågan; JA!

Ja, det gör ont att föda barn! Det är ingen myt! Men det finns mycket hjälp att få från sjukhuset, både när det gäller stöd av personal och smärtlindring, om man vill det.

Dessutom kommer den känslan inte i närheten av känslan då du håller i ditt barn för första gången! Då kommer du känna dig som Superwomen!

Fråga två är så pass individuell att den inte går att ge något konkret svar på.

Vissa ungar lär sig snabbt att prata andra senare. Men de som utvecklar språk senare kanske lär sig gå snabbare. Det bästa är nog att försöka låta bli att jämföra sina ungar med andras i så stor utsträckning som det bara går. Skippa höga förväntningar och njut av varje steg i din unges utveckling i stället för att försöka skynda på dem.

Fråga tre är såklart också väldigt beroende på vem du är och hur du lever ditt liv. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av min topp-fem lista av ”bra att ha” saker för kidsen. Take it or leave it. Agree or disagree! Här kommer den i alla fall…

1.Vagnen ♥

Trots att de nyare modellerna kostar en smärre förmögenhet är det helt klart värt att investera i en schyst barnvagn. Du kommer förmodligen använda den så gott som varje dag de första åren, så välj väl…
Gör inte som jag gjorde när vi väntade Anton och gå in i första bästa barnbutik och köper den första vagnen som butiksbiträdet säger vara ”bra”.

För en bra vagn har flera faktorer.

Först och främst ska vara lätt att köra. Tänk på var och när du kommer köra vagnen. I stadsmiljön kanske du vill ha en vagn med svängbara framhjul så att du lätt kan ta dig genom trånga passager som i affärer, trottoarer eller på tunnelbanan.

Eller kommer du kanske dra med ungen ut på en jogging tur eller ut på landet, då kanske större terränghjul är bättre?

Annat bra att tänka på är att den ska vara lätt att göra ren (små barn spyr och bajsar utan förvarning, ofta).

En bra sufflett, helst som går att dra hela vägen ned, för vare sig det är sommar eller vinter så är det ett bra att kunna skydda pyret mot starkt ljus.

Är den lätt att fälla ihop? Har du bil kan det vara bra om den inte heller tar så stor plats då den är hopfälld.

Så, som sagt, ta din tid och gör lite research innan du slår till.

Vi har två vagnar en BRIO Happy och en Urban Jungle one tree hill syskonvagn.

I got nothing but love for you my sweet UJ.

2. Gåbilen ♥

Anton fick sin gåbil när han bara var några månader. Men hjälp av den lärde han sig så småningom att stå och gå och sedan springa.

Den modellen vi köpte var en sådan som man både kan hålla i ett stöd och gå bakom eller sitta på och sparka sig fram.

Kärleken till denna bil har för Anton varit så stark att han än idag kör den varje dag. Kingston Taxi har pappa med spritpenna taggat den. Nu slirar han vant över parketten och kraschar enbart medvetet. Så om nu undrar över mina hack vid vrist och vad så beror det på de återkommande bilolyckorna som jag drabbas av, inget annat.

3. Namnlappar ♥

När Anton började på dagis försvann snabbt ungefär hälften av alla hans plagg.

Vart? Bra fråga…

Både jag och Jonas har letat förgäves på dagis i kiss och lera luktande torkskåp och tömt låda efter låda märka med ”kvarglömt”. Men icke. Gone, gone, gone…

Tills jag hittade Markmaster en sida där man kan skapa sina egna namnlappar som man lätt stryker på plaggen. Det tar bara några sekunder och sedan sitter de perfekt. Fläckar, tvätt och torktumlare, de tål allt!

Snacka om bra reklam för Markmaster! Kanske borde försöka deal’a till mig någon slags provision för min marknadsföring..?

4. Blöjhinken ♥

Barn bajsar och bajs luktar…

Är man en någorlunda bra förälder ser man dessutom till att byta blöja och ta bort bajset. Kan gå lite sådär för en som är ovan, men då det händer flera gånger per dag blir du snabbt ett proffs. Ett problem kvarstår dock – bajsblöjan.

Som nyblivna föräldrar kastade vi först bara blöjan i sopphinken, men stanken blev snabbt outhärdlig. Så vi åkte och köpte en med lock och pedal och tänkte att så var saken biff. Icke.

Blöjans krafter är starka och dess lukt tar sig ut genom de mest svårutkomliga utrymmen.

Till och med Jonas – som ändå jobbar med skit – tyckte att det stank hemskt.

Att borsta tänderna i badrummet eller ta ett långt bad var inget man hade lust med längre.

Detta drev oss så småningom att börja leta efter en blöjhink.

Efter att ha googlat en stund snubblade jag över en annons om den luktfria blöjhinken Korbell. Luktfri! Helt fantastiskt, den här bara måste vi ju ha!

Så jag tvingade med Jonas till Babyland eller Babyproffsen (eller var det nu var?). Några hundralappar senare var vi stolta ägare av den senaste för den finkänslige blöjbytaren.

På väg hem fantiserade jag om att ta ett bad i mitt luktfria badrum med enbart doften av mitt rosenluktande badskum.

Ja, det kunde ju jag drömma om. Sanningen är att bajs alltid kommer luktar bajs och sällan doftar rosenknopp, hur väl du än försöker gömma det. (Själv bajsar jag inte, jag är ju tjej. Men när det gäller er andra menar jag…)

Men med den nya blöjhinken gick det i alla fall från ren stank till en svag förnimmelse av prutt. Helt klart godkänt får alltså Korbell och jag ångrar mig inte alls! 

Ännu bättre blev det (men kanske mindre miljövänligt) då jag började lägga varje blöja för sig i en fryspåse innan jag lade den i blöjhinken.

Oj, nu känner jag och min näsa oss plötsligt väldigt skyldiga till alla isbjörnar som dör då isen smälter som en påföljd av oss miljöbovar.

Kanske ska ta och sluta med det föresten… Så vi tar och stryker det sista!

5. Badbaljan ♥

Sist och kanske också minst har vi badbaljan. Eller ”badhjälpen” som jag tror den kallas. Det är som ett lutande stöd för babyn att ligga i och som lätt går att fästa i badkaret med hjälp av sugproppar.

Det här var något som jag missade helt med Anton.

Hur jag klarade av att hålla honom, tvåla in honom och skölja av honom utan denna uppfinning det vet jag inte. Jag kan ju inte bara ha lagt honom på botten av vårt gigantiska badkar och spolat?

Inte heller kan jag väl ha hållit ungen i nackskinnet med en arm och tvättat honom med den andra, eller?

Traumatiskt måste det varit i alla fall eftersom jag har förträngt det.

Nej, skämt och åsido (eller ”skämt åt sidan” som en vän skulle ha sagt). Det må vara en ganska onödig grej, men har man råd tycker jag absolut att det kan vara värt att köpa en. Det underlättar faktiskt. Speciellt om man har fler barn och det större barnet bestämmer sig för att börja balansera på badkarskanten samtidigt som man badar den lille. Då är man ganska glad över att kunna ha en extra hand fri.

Anton tror att sniglar jamar. Detta skyller jag helt och hållet på TV och framförallt en viss Svampbob Fyrkant.

Antons favorit figur Svampbob har nämligen ett husdjur. Det här husdjuret heter Gary och är en snigel och snigeln Gary jamar. Alltså tror Anton, helt förklarligt, att sniglar jamar.

Jag har i min dumma vuxenvärld tänkt att Anton säkert bara skojar när han säger att sniglar jamar, att han vet bättre. Men hur ska han veta bättre när den enda snigeln han känner är rosa och turkos och låter som en katt?!

Detta bevisades på nytt när vi idag var på väg till dagis och vi fick syn på en snigel på gångvägen.

”Titta Anton!” sa jag och pekade.

”Gary!” utbrast Anton förtjust.

”Neej… En snigel”, rättade jag.

”Gary snigel mamma?” frågade Anton och såg otroligt lycklig ut.

Jag kunde inte förmå mig att krossa hans lilla hjärta.

”Ja, snigeln kanske heter Gary”, sa jag.

”Gary!” sa Anton kärleksfullt och hukade sig fram för att se bättre.

Snigeln fortsatte sin slemhasande promenad, oberörd över all uppmärksamhet.

Då gav Anton ifrån sig ett högt jamande som fick Tilde att rycka till på sin sida av vagnen.

”Mjaauuuuuuuu!”

Sedan tittade han på snigeln med en förväntansfull blick i tron om att den skulle svara honom.

”Gary, mjau!” försökte han igen.

Inget svar.

”Gary, va göru?”

”Sniglar jamar inte”, förklarade jag.

”Joho!”

”Nej…”

”Jojo!”

”Nej…”

Denna dialog fortsatte sedan hela vägen till dagis där Anton blev så ivrig att berätta för dagiskompisarna om vad vi sett att han glömde bort att argumentera.

”Gary snigel på vägen!” sa han och hoppade och pekade för att illustrera sin historia.

”Gary snigel?” sa en av de andra kidsen.

”Gary snigel!” bekräftade Anton och nickade stolt.

”Mjaaauuuuuuu!” jamade då den andra ungen högt.

Jag ger upp! Tack för den Svampbob!

Efter dagis bakade vi muffins, det blev kanske inte så värst goda måsta jag erkänna. Men väldans fina!

Mycket glasyr ska det vara.


Och små hjärtan som pynt.


Sedan väntar vi otåligt medan de gräddas...


Men den som väntar på något gott..! Se så fina de blev!

Vår familj har slutat med att storhandla. I alla fall tre fjärdedelar av vår familj. Vilket har lämnat mig ensam med ansvaret att veckohandla mat, blöjor etc.
Detta beror främst på att killarna inte kan hålla sams.
För eftersom jag är den som vet, eller tror mig veta, vad vi behöver har det blivit att jag ansvarar för att hämta och pricka av varorna på inköpslistan. Detta lämnar tyvärr Jonas med ansvaret för babyn och odjuret. Ja just det, odjuret aka Anton Kingston.
Han kanske ser oskyldig ut med sina blåa ögon då han blinkar sött med sina långa ögonfransar. Men då vi närmar oss en affär blir blicken plötsligt tom och all hyfs är som bortblåst. Bara en enda sak existerar…
”Måste springa!” säger Anton när vi är framme vid affären.
Och redan när man lyfter ut honom ur bilen börjar hans små ben veva i luften och släpper man honom är han borta på två röda.
Det som lockar är de mekaniska bilarna (eller helikoptrarna eller något annat fordon) som man stoppar ett mynt i och så får ungarna åka i 30 sekunder medan de vickar lite fram och tillbaka och ger ifrån sig något monotomt ljud.

Min fråga till alla butiksägare är; VARFÖR?!
Varför envisas alla matkedjor med att ställa dessa helvetesmaskiner utanför sina butiker?
Det tillför en sådan dramatik till något så vardagligt som att gå och handla.
Synen av en stressad och olycklig förälder som sammanbitet får släpa sin skrikande unge därifrån är allt för frekvent förekommande.
Kanske om det fanns någon slags barnvakt (fångvakt?) som kunde stå där och passa barnen medan man gick och handlade. Då vore det något!
För som det är nu… Suck…
Även om man faktiskt lyckas få med sig Anton in i affären, förbi bilarna, så är abstinensen så stark att han kan ta till vilka medel som helst för att ta sig tillbaka. Han har till och med hittat en genväg genom affären, mellan gångar och under hyllor som gör att han på det snabbaste och mest effektivaste sättet kan nå sitt mål.
Pappa kutar såklart efter, men det är lönlöst. Så jag har en stor förståelse för att Jonas inte har någon lust att följa med längre.

Själv är jag en sådan shopoholic att jag till och med tycker det är roligt att gå och handla mjölk. Därför tog jag villigt på mig uppgiften att själv handla idag medan Jonas passade kidsen.
Men hör på det här…
Inte nog med att ”veckohandling” i sig ger vuxenpoäng, hur många poäng blir det inte av att jag kör Shop-and-go med en sådan där liten scanner (eller ”blippare” som vi döpt dem till)?
Så lätt och så slipper man stå i kö vid kassan – I love it!

Fast lite nervös gör det mig också. För tvärtemot vissa som utnyttjar systemet felaktigt och inte ”blippar” alla varor, måsta jag säkerställa flera gånger om att jag fått med allt.
Värst är det när man blippar en vara och scannern ger ifrån sig en kraftlös signal och på skärmen visar texten ”varan kan inte hittas, visa i kassan”.
Är det något jag verkligen vill ha måste jag alltså lägga denna pryl i min vagn ”utan att betala” tills jag kommer till kassan. Plötsligt slår hjärtat lite snabbare och jag blir lätt paranoid. När som helst kommer säkert en väktare och hugger tag i mig.
”Hörru du lilla morsan, vad tror du att du håller på med”, kan jag tänka mig att de skulle säga.
Sedan för de mig till något hemligt förhörsrum där de kör klassikern badcop och goodcop tills jag bryter ihop och erkänner.
”Ja, det var jag! Jag blippade inte blockljuset!”
Sedan tar det en bild av mig där jag ser ovårdad och full ut. Inte för att jag skulle ha druckit utan för att det hör till ett riktigt mugshot att se full ut.
Sedan printar de ut bilden, stort, och sätter upp den utanför affären med ett stort rött kors över och med texten ”snattarmorsan”.
Stackars Tilde och Anton, de kommer bli retade och vi tvingas flytta…

Fast jäkla smidigt är det förståss med det här Shop-and-go.

I början av sommaren var jag och Angie supermotiverade att börja träna.
Två gånger i veckan, minst, skulle det bli.
Eftersom vi båda har extremt höga krav på oss själva och gärna inte vill visa våra svaga sidor kändes inte gymmet som det bästa stället att börja på.
Valet stod tillslut emellan dans och joggning. Men då Angie har rullande schema på jobbet kom vi på att det kommer det göra det svårt att hoppa på någon danskurs. Så joggning fick det bli.
Vi var mycket belåtna med vårt beslut.
Så vi tar reda på det mest effektiva sättet att jogga på och går och köper de senaste skorna inom träning.

Med dessa, Reebok Easytone på fossingarna skulle vi snart se ut som Gisele Bundchen. Vänta bara!

Träningspass 1
Angie har glömt sina skor, men eftersom vi är supermotiverade fixar hon ett par andra och vi drar ut. Två timmar är vi ute och vi är mycket stolta över oss själva.

Träningspass 2
Jag har fått skavsår av de nya skorna, men eftersom vi är supermotiverade plåstrar jag om mina sargade hälar och så drar vi ut. En timme blir det och vi är ganska nöjda.

Träningspass 3
Det blev inget den här gången, men vi är fortfarande supermotiverade!

Det här var i juni... Behöver jag säga något mer…?

Men nu, NU, är det dags att ta upp det igen. Snart… Kanske nästa vecka…?

Idag när Gudmor kom förbi blev det i alla fall ingen träning.
Istället blev det en hel del brainstorming kring våra andra stora planer!! Får se hur det artar sig…

Jonas: Vem blir nästa lama?
Sofia: Vad menar du?
Jonas: Vem blir lamans efterträdare?
Sofia: Nästa lama?

Jonas: Ja, du vet laman!
Sofia: Menar du Dalai Lama?
Jonas: JA!

Haha, nu får jag skäll för att jag gör Tilde till en flicka. Klär henne i rosa och rosetter. Så dumt av mig, varför skulle hon vilja vara en flicka! För det suger ju att vara det… Eller?!

Hur är det med dubbelmoralen? Går det verkligen att säga att man är feminist och sedan säga att det är fel av mig att ”göra” henne till tjej?!

Dessutom, sist jag kollade så var det just det hon var. En tjej! Skulle hon dock vilja ändra på det i framtiden är det inte upp till mig. Låter det extremt? Så lång behöver det inte gå. Ge henne några år och jag kommer inte ha något som helst inflytande över hennes klädval. Det kan jag garantera!

Men vad är det då som är så provocerande med att klä sin dotter i rosa?
För det erkänner jag att jag gör. Jag till och med råkar tycka att det kan vara ganska gulligt.
Att det skulle vara könsprovokativt det förstår jag inte?!
Dessutom är det alternativa utbudet på kläder är ganska tunt.
Gå in i vilken butik som helst och se själva att lika mycket som vartenda tjejplagg är rosa, har spetts eller rosetter så har vartenda killplagg en döskalle, bil eller robot på sig.
Sedan när har killar tagit patent på de föremålen?
Men jag hör ingen gnälla över att jag ”klär min son som en kille”. Eller har jag fel?

Att jag ”pyntar” henne med skor och rosetter är en annan sak…
Anledning till att hon har rosetter och hårband är dock inte för att hon ska vara en ”prinsessa”. Om man tar sig tid och läser vad jag skriver (och inte bara tittar på bilderna och skapar förutfattade meningar) så vet man att det beror på hennes tokiga öron som står ut och som lägger sig åt fel håll. Visserligen världens vackraste apöron, som jag tidigare kallade dem. Men frågan är om framtida tonårs Tilde skulle känna likadant.
Så för att hon ska slippa ligga på dubbelvikta öron har vi fått tipset att ha ett mjukt litet hårband. Inget som gör ont eller kliar och självklart får hon inte ha det när hon sover.
Nu får jag väl skit för att jag ytlig och inte låter min dotters öron peka hur de vill. Men faktum är att några av de vackraste personer jag träffat har haft utstående öron. Dock har nästan alla förr eller senare bestämt sig för att operera dem. Ett litet hårband som alternativ känns då plötsligt inte lika smärtsamt. Eller?

Skorna då? Ja de är bara ”pynt”, helt rätt!
Onödiga – javisst, hon kan ju inte gå.
Så varför?
Tjaa, precis som vissa gillar smycken, eller kepsar eller sjalar eller slipsar. Så råkar jag gilla skor. Tilde har en massa, förvisso. Men brorsan har blivit bortskämd precis på samma sätt. Jag råkar gilla skor helt enkelt.

Du kanske inte tycker det och jag kanske inte är det, men jag känner mig fin när jag tar på mig ett par snygga klackar. Kliven som får en annan karaktär och illusionen om att finnar bleknar i kontrast till ett par klarröda klackar kan vara otroligt stärkande för ens självförtroende.

Trots dessa klackar, eller kanske tack vara dessa klackar, har jag aldrig varit rädd för att ta för mig eller kämpa för det som är viktigt för mig. Därmed har jag också nått många av mina mål. Så i klackar eller inte är detta ett faktum; Jag tjänar lika mycket som min fästman, är lika självsäker, lika kreativ och är lika mycket förälder. Om inte annat så är jag till och med lite bättre på ett plan – att uthärda smärta! För lika självalt som jag kan klämma ned mina fötter i trånga skor kan jag uthärda att föda barn och därför gjort det två gånger om. Det har gett mig en underbar flicka och en underbar pojke och jag älskar dem båda, på olika sätt, oavsett kön, men precis lika mycket.

Gav det dig svar på tal?
Tack för att du tog dig tid att intressera dig av mitt liv det fick mig att inse på nytt hur bra det är. För när sådana här bagateller blir ”viktiga” att diskutera, då har man inte mycket till problem. Så tack igen, jag kommer till hänsyn av mina barn inte publicera ditt inlägg! Peace!

Sommaren lider mot sitt slut och den har gått alldeles för fort, som alltid. Men för att hylla de fina dagar som varit tänkte jag göra ett litet sommarcollage med bilder.
Tänk så mycket minnen!
Det har varit midsommar, fina dagar på Tyvö, Anna och Calles vigsel, grillfester, picknicks, utflykter, bad och lek.
Så har ni, nära och kära, något kort (som jag inte redan har lagt upp) och som ni vill dela med er av så får ni mer än gärna maila eller MMS’a mig. Det skulle göra mig så glad!

När det gäller att få Anton att göra tråkiga måsten, som äta, sova, borsta tänderna och tvätta sig, så försöker jag vara påhittig. Men oftast slår det bakut.

Anton vill inte äta
Mamma går och köper roliga bestick i tron om att kunna ta babyversionen av ”bilen vill parkera i garaget” till en högre nivå.

Påföljder, matstänk över tak och vägg då bilgaffeln och traktorskeden gasat genom tallriken med köttbullar och makaroner, slirat genom lite ketchup och kraschlandat i mjölkglaset.
Upplösning, pappa hämtar trasa och rengöringsmedlen medan han kastar onda blickar mot mor och son.

Anton vill inte borsta tänderna
Mamma går och köper en batteridriven Spiderman tandborste med förhoppningar att Anton ska bli lika fascinerad av denna som han är av Jonas eltandborste.

Påföljder, tandborsten älskas intensivt i flera timmar och får hänga med på allt och borsta både det enda och det andra. Det vill säga tills kvällen kommer och det faktiskt är dags att borsta tänderna, då batterierna ger upp och dör. Så var det slut på det roliga.
Upplösning, pappa får dela sin tandborste med Anton (då unga herrn nu prompt bara vill borsta med en som låter) medan pappa kastar onda blickar mot mor och son.

Anton vill inte tvätta sig
Det är absolut inget problem att få Anton att hoppa i badet, protesten kommer då det är dags att tvåla in sig.
Mamma går därför och köper tvålar i dyra förpackningar föreställande Blixten, Shrek och andra favoriter i tron att detta ska locka till roligare rengöring.

Påföljder, en obevakad sekund töms hela tvålen i badkaret och fyller därmed det, samt resterande del av badrummet, med skum.

Upplösning, pappa får offra sig själv och sin handuk till att torka badrumsgolvet medan han kastar onda blickar mot mor och son.

Ibland vore det kanske bättre att vara konsekvent som Jonas och köra med den gamla klassikern;
”Nu gör du som jag säger!”
Men jag antar att jag är för mycket barn själv att jag inte riktigt platsar för den typen av roll.
Så jag får nog räkna med en hel del onda blickar framöver också…

Fick just veta av syrran att hon klarat teoriprovet – GRATTIS!!
Uppkörning på måndag. Jag håller tummarna!!

I väntan på att jag (enligt önskemål) ska hitta ork att fota alla mina skor, får ni så länge njuta av några av Tildes små söta.

Under semestern har Anton fått gå utan blöja och det har faktiskt gått överraskande bra. På landet där han kan springa omkring naken pinkade han mer än gärna mot någon buske. Hemma har han också börjat få grepp om det och gillar att sitta på pottan eller med hans ”pottsits” på stora toaletten så att han kan spola själv.
Men så började dagis och allt verkar vara som bortglömt…

Hur gör man egentligen för att få den bästa potträningen?
Känns som vi testat allt…

Han har försökt vara pedagogiska och låtit honom vara med och välja sin egen potta.

Vi läser böcker om toalettbesök som Max potta och favoriten Bajsplutten.
Hemma hos mormor och morfar brukar Anton också ofta titta i boken Sofi får en potta. Där Ann Forslinds fina illustrationer visar hur Sofi undersöker pottan.
”Ska man ha Pottan på huvudet?”
”Ska man ha den som trumma?”
”Nej!” är det då självklart tänkt att barnen ska svara.
Men då man frågar Anton detta nickar han istället med ett stort leende.
”Ja, pottan på huvudet! Rolit!”

Vi har köpt tuffa kalsonger med roliga motiv…

Vi har till och med erbjudit mutor i form av glass och leksaker. Ja vi har som sagt gjort allt vi kan komma på. 

Alla säger i och för sig att det tar längre tid för killar att lära sig gå på toaletten än tjejer.
Varför kan man undra?
Jag tror jag fick en hint om vad det kan vara idag.
På dagis är det flera av ungarna från årskull 07 som pottränats utan semester och nu går utan blöja. Idag när jag lämnade Anton så var det en liten tjej som inte hunnit på toaletten. Hon såg jätte ledsen och skamsen ut när fröken hjälpte henne att byta till rent. Ja, man såg på hela henne att hon aldrig mer ville hamna i den situationen.
”Det gör inget, sånt händer” trösta fröken.
”Mina favorit byxor” sa flickan olyckligt.
”Det gör inget, de torkar” sa fröken.
Men jag kan garantera att hon kommer gör allt hon kan för att hinna till toaletten nästa gång.
På det sättet reagerar aldrig Anton. Han skäms inte. Han visar mer än gärna upp sina kissiga brallor om han ens väljer att ta sig tid att uppmärksamma det. Lite pink här och där, ingen big deal.
Kan det vara typiskt kvinnligt vs manligt?

På eftermiddagen kom farmor förbi och vi gick tillsammans med Tilde i vagnen och hämtade Anton. Anton var glad och gick och bubblade hela vägen hem med undantag för att stanna och peka eller hoppa på olika stenar och dylikt.
Hemma blev det en fika på balkongen, men inte ens goda bullar kan få den unga herrn att sitta och ta det lugnt längre. Han ville leka. Så vi plockade fram lekleran och lät kreativiteten flöda. Det blev stjärnor med glada munnar och sniglar med rumpögon.

Att jag är knäpp, pedantisk och pryltokig vet alla som känner mig.
Men visste ni att jag är så knäpp att jag pedantiskt samlar alla prylar jag önskar mig i en katalog?
Jo, det är sant. Varje gång jag ser något fint i en tidning eller på nätet så sparar jag det klippet till min samling. Jag kallar det för Önskekatalogen.
Jonas tycker inte att det är normalt. Fast lite skönt tycker han att det är när vi tillexempel är på jakt efter en nya matta och jag redan har bilder, priser och inköpsställen klart.
Effektivt. Men knäppt. Jag vet.

Just nu samlas det mest saker till barnen och framförallt till Tildes blivande rum.
Det finns så mycket fina saker som jag skulle vilja inreda med.
Följ med in i till mitt drömrum till Tilde. Dock vill jag ge en förvarning om att det handlar om
en girlie-girlie-myspys-stil. Så till alla er som inte tål sånt, se bort!

Blev tvärförälskad i den här söta muffinspallen från som också fungerar som förvaring. Smart och roligt i ett!

Det matchande bäddsätet är också fint. Finns i färgerna rosa och grönt. Både pallen och bäddsättet kommer från Bombadill.

Hur sött och personligt skulle det inte vara med en liten Tilde pall? På Bonde of Sweden kan man designa sin egen!

Och hur mysig ser inte den här Dream Bagen ut? Det är en matta/lekkudde att mysa på. Jag säger det igen
- mysigt! 

Förgäves har jag en längre tid varit på jakt efter en gammaldags tallrikshållare likt denna. Tanken är att ha den på väggen som bokhylla att ställa fina barnböcker i. Men var får man tag på en sådan? Fint skulle det vara i alla fall. 

Önska, önska...

De häftigaste personerna jag träffat råkar vara mina kids. Ett fantastiskt sammanträffande!
Så känner säkert alla föräldrar, och om inte så önskar jag att alla föräldrar skulle känna så.

Vissa säger att personligheten hos ett barn framträder först då det lär sig att kommunicera. Men Tilde har både personlighet och ett sätt att kommunicera på, så det så!
Det var samma sak med Anton. Jag tyckte att jag kände väldigt tidigt vem han är.

Såhär skrev jag i hans första fotoalbum när han bara var några veckor;

Anton är en riktig komiker. När han ligger i mitt knä tittar han hela tiden koncentrerat på mig. Men om jag vänder bort blicken då ger han mig genast några snabba sparkar. Lyckans han med det fånga ens intresse vänder han istället bort blicken, som att säga ”det var inte jag”. Men sedan dröjer det inte länge innan han tjuvkikar på en med ett stort smile.
Han kommer bli en riktig busunge tror jag. Men med glimten i ögat! En sådan unge som på kalas äter upp tårtan från ens tallrik när man inte ser, men sedan säger ”tack så mycket”.
Jag tror han kommer ärva envisheten också. Han kommer vilja gå innan han kan krypa, snacka innan han kan prata, ni förstår vad jag menar. Jag ser tendenser.

Kunde jag ha mera rätt?!
Ta bara det sista om att gå innan han kan krypa. Anton hoppade ju helt över det stadiet med att krypa och ställde sig med stöd och gick istället.
Och att han är en busunge och komiker vet alla som träffat honom.

Finare son kan man inte få!

Vad har ni för minnen av Anton som baby?

Fröken Tilde har en annan typ av karaktär. Om jag ska ta och förutspå hennes drag så tror jag att hon kommer vara lite mer lay’d back än sin bror.
Hon har ett lugn som är fruktansvärt coolt att se hos en så liten bebis. Hon gnäller aldrig och gråter hon så finns det alltid en förklaring. Till och med Antons plötsliga vrål och häftiga kramattacker bemöter hon med ro.
Jag tror att det kommer prägla hennes personlighet till att bli en cool, orädd och tålmodig tjej.
Hon kanske inte är en pajas som sin bror, men att hon har humor går inte att ta miste på och hennes skratt är det skönaste jag någonsin hört!

Finare dotter kan man inte få!

Summan av kardemumman är två underbart coola kids och de är mina!

Var med och tävla du med hos Lillofant.

♥ Utlottningen avslutas den 31/8 kl 20.00 ♥

Idag var jag på BVC med Tildis för att hon skulle få sina första vaccinsprutor.
Jag kommer så väl ihåg när Anton var liten och fick sina. Hur han skrek när han blev stucken, tårarna efteråt, hans svullna små ben och den långa natten med lite sömn och feber. Så idag var jag beredd på det värsta.
Första sprutan i höger ben, Tilde skrek. Det gjorde ont i mig med.
Det är inte bara något man säger, utan det gör verkligen ont i en när man ser ens barn ha ont.
Så andra sprutan snabbt i vänster ben. Tilde spände sig så att jag trodde att hon skulle slita sig ur mitt grepp.
Efteråt tittade hon på mig med stora sorgsna ögon och blicken sa allt;
”Mamma hur kunde du göra så mot mig?”
Sedan lipade hon åt mig med sin minitunga och blåste ut några slembubblor. Jag förtjänade det, det förstod jag. Men sen var det bra…
Kan ni fatta vilken superunge?!

Vi blev klara just i tid för att gå och hämta Anton på dagis.
Storebror var på sitt allra bästa bushumör och vill inte sitta i vagnen. Inte heller ville han gå fin bredvid. Nej, han hade bara intresse för sin lillasyster. Helst skulle ha nog vilja krypa ned i ligginsatsen bredvid henne där hon låg och sov.
”Upp och hoppa Tilde!” ropade han och hängde över henne.
”Låt din syster vara Anton, hon vill sova!”
”Nähä” sa Anton och tryckte sitt ansikte mot hennes.
Jag förstår att det var menat som en kärleksfull gest, men såg mer ut som ett klipp ur Krokodiljägaren då han försöker överrumpla något farligt djur.
”Låt Tilde vara, hon vill sova!” upprepade jag.
”Nähä!” skrek Anton oroväckande nära Tilde små känsliga öron.
Självklart gjorde detta att hon i panik spärrade upp ögonen och tittade förskräckt på sin bror.
”Hon är vaken [kaken] mamma, hon är vaken [kaken]!” utropade Anton förtjust.
Javisst var hon det, och konstigt vore det annars.
Men trots att han nu fått Tildes uppmärksamhet ville han inte sitta stilla i vagnen.

”Jag tävlar hos Carolina om ett valfritt tryck (exkl ram) från Barntavlor”

♥ Avslutas den 23/8 ♥

Jahapp…
Då var semestern slut. Tillbaka till vardagen. Jonas på jobbet, Anton på dagis. Bara jag och Tildis.
”Ska vi hitta på något kul?” frågade jag Tilde när vi lämnat Anton.
Hon tittade på mig från vagnen, gäspade och gosade in sig i sin snuttefilt och somnade.
Jahapp…
Sedan slog det mig att det är såhär dagarna kommer se ut framöver. Jag hade räknat med att jag och Tilde skulle göra massa tjejgrejer – ni vet shoppa och fläta varandras hår och sånt där.
Men Tilde verkar vara mer lik sin far, de blir båda trötta av att gå i affärer och är skalliga.
Jahapp…
Jag får nog ta och hitta på något annat. Kanske ska börja måla igen som jag gjorde när Anton var baby...? Får ta och leta upp mina gamla tavlor och frösöka hitta lite inspiration.

Idag skulle Nicola fyllt 26år. Att det har gått tio år, det är svårt att förstå.
Jag och Angelica besökte graven som vanligt och pratade gamla minnen. Det vi kom på som tyder på att det ändå gått så pass lång tid är det faktum att vi nu inte kan låta bli att le då vi pratar om honom. För några år sedan trodde jag aldrig att vi skulle kunna sluta gråta…
Han är verkligen en saknad vän och skämtare! S'ayapo!

Niornas bal - Morgan, Nicola, Angelica och jag.

Jag fick höra att det inte har gått att kommentera inläggen…
Men nu ska det fungera (hoppas jag)!
Lämna en hälsning gör du genom att klicka på länken ”Kommentarer” som finns under varje inlägg. Det inlägg du valt att kommentera kommer då upp. Skrolla sedan till slutet av texten. Där – taadaa – kan du lämna små söta ord!

Det enda sättet att få lite lugn och ro på morgonen innan frukost är att slå på barnkanalen. Men att tvingas titta på dessa dåligt tecknande figurer med gälla röster tidigt på morgonen, varje morgon, det gör knappast underverk för ens morgonhumör.
Fram till dess att vi upptäckte Avatar - den siste luftbändaren. En tecknad serie i Mangastil som är överraskande bra.
Den här helgen kör de ett Avatar-maraton med avsnitt hela dagarna. Jag och Jonas vill gärna titta, men Anton tröttnar efter några avsnitt, typsikt!
Det här var något som vi ville dela med oss av på hiphop picknicken igår. Vi som enda småbarnsföräldrarna i vår lilla klick trodde att vi var ensamma om att ha fastnat för dessa tecknade hjältar. Men så fel vi hade, alla visste om och gillade serien. Från säkra källor fick vi också bekräftat att Avtar blivit spelfilm och kommer till Sverige i höst. Najs!
Inte nog med att vi alla gått och blivit nördar, en av oss har till och med utvecklat dragen av Avataren själv!

Tommitaren & Avataren

Hiphop picknick – har ni hört talas om det? Inte? Då har ni missat något!
Idag i Åkeshov styrde Rodger och co upp till fest med grillning, livemusik och sköna människor. Extra bonus för vädret och stämningen som var på topp.
Anton älskade det.
”Mina kompisar!” ropade han när vi kom och han fick syn på Max och Tommi.
Senare hittade han även fler kompisar och nya partnern i brott blev Douglas.
Även Tilde gillade det, på eftermiddagen njöt hon i solen med brillorna på och när kvällen kom hängde hon med och festa framför scenen med hörselkåporna på. Vid den tidpunkten var Anton så hög på chips och bus att han inte kunde stå stilla. Helst av allt ville han stå bredvid den som rappade och vid ett tillfälle försökte han sig på att sno en mick.
Så passa micken till nästa generations hiphopkung! Eller?

Björn och Jessica




Rodger


Ida & Tommi
Foto: Anton Kingston




VILL HA - en lika snygg klocka som Ida!

Imorse hade Anton letat fram en badleksak som han fått från McDonald’s(?) en uppblåsbar Nasse från Nalle Puh.
”Titta, Nasse pilla snopp [lopp]!” sa Anton.
”Vad säger du?” sa jag och skratta.
Anton räckte över Nasse, och javisst! Nasse pilla på sin snopp! Se själva!

Bra placering av blåsventilen?

På kvällen blev vi och moster Maja bjudna på god mat hemma hos mormor och morfar.
Gott, gott, gott!

Idag fick Jonas också reda på en hemlighet, men som han inte kunde dölja med sitt stora smile! Något jätte fint och roligt! Lyckoruset spred sig snabbt!!

Om man vill ha riktigt kul och inte är rädd för lite dramatik – ring Angie.
En kväll på stan med gudmor och du har garanterat en historia att berätta resten av livet.

Men att vara med om en sådan kväll, som en partyprinsessa som inte varit ute på länge, och därefter sova tre timmar för att sedan bli väckt av att Anton bokstavligen hoppar på en. Det gör att man inte direkt vaknar och är ens piggaste jag.
För Jonas hade det gått fint, barnen hade ”varit små änglar”. Somnat tidigt och till och med Tilde hade sedan sovit ända tills fyra tiden. Då, lagom till att jag precis hunnit komma hem och krupit ned i sängen, då vaknar de både två efter varandra. Tack kids!

Ganska fint väder idag så vi tog en promenad till den nybyggda skolan i vårt område så att Anton fick springa av sig lite.

Grabbarna ville åka skateboard så vi drog till Tranebergsängen.
Barnbarns-fansen mormor och morfar var hemma efter en vecka i Norrland, så de följde glatt med. Även farbror Victor droppade förbi till vår lilla “familjegathering”.
Anton var helt galen i rampen och ville helst åka från den högsta platån. Tror att det är dags att vi utökar hans mundering med knä- och armbågsskydd också, för han är galen!

Ikväll ska jag ut med tjejerna för första gången sedan innan jag blev gravid med Tilde.
Ska bli riktigt kul!
Och Jonas ska för första gången lämnas själv med båda kidsen.
Kan bli riktigt kul det med...

"Jag tävlar på barnshoppingbloggen om ett presentkort a´ 500:- på Hugin & Mugin. Tävla här du med!"

♥ Vinnaren utses den 20/8 kl 21.00 ♥

Dagens goda gärning blev att skänka bort vår gamla tv-bänk med tillgörande vägg hyllor. Jag lade ut en annons på Bortskänkes.se och en halvtimme senare hade jag redan fått tre intresserade. Så på förmiddagen kom två tacksamma unga killar och hämtade möblerna.

http://www.bortskankes.se/

Idag blev en riktig slappardag. Jonas fick sovmorgon då han varit uppe halva natten.
Vad var det då som höll honom uppe? Tilde?
Nej, henne har jag ensamvårdnad om nattetid.
Svaret är PS3, punkt.
”Pappa är kaken!” jublade Anton vid tolvtiden då en mossig pappa vandrade ut ur sovrummet som en zombie.
(Kaken =vaken).
”Mamma är kaken, Anton är kaken, lillasyster är kaken! Lalillopa är kaken!” fortsatte Anton nöjt.
Men det tog en stund innan Jonas var ”kaken” på riktigt. Så småningom var han i alla fall uppe och mer eller mindre tvungen att klä på sig och åka till Swedbank. Detta på grund av att Anton, under en obevakad sekund, passat på att spärrat koden till pappas internetdosa.

Mot eftermiddagen kom vi i alla fall ut på en promenad som förde oss till Råcksta Träsk.
Där vid vattnet stannade vi till så att Anton kunde mata fåglarna. Det var roligt tyckte Anton, men ju kaxigare fåglarna blev desto mindre kaxig blev han. Och när brödet som vi tagit med oss tog slut började vi faktiskt att småspringa därifrån, rädda för att bli attackerade av de giriga pippiarna.

"Mamma pippi!" sa Anton och peka på den hotfulla svanen. Tack för den!




"Mmm, mode, gött!" tycker Tildis.

Efter att Jonas lagat en god middag drog han för att träffa grabbarna grus och åka lite skateborad.
Under tiden försökte jag, och misslyckades, ett antal gånger med att få Tilde att sova.
Jag hann i alla fall med dagens goda gärning vilket blev att anmäla mig till donatorregistret.
Det är något jag tänkt på flera gånger men som helt enkelt bara inte blivit av, förrän nu!
Jag menar, jag har ingen religion eller annan övertygelse som stoppar mig. Så för mig är det en självklarhet att om det finns någon som kan få ett bättre liv med hjälp av mina organ då jag inte längre behöver dem, så ska det vara möjligt.
Jag berättade om mitt beslut för Jonas när han kom hem.
”Har du donerat dina organ?” sa han med höjda ögonbryn.
”Ja”, sa jag, beredd att köra min motivering.
”Jaha, var det någon som ville ha dem då?” sa han och lät skeptisk.
Jag valde därmed att lägga ned diskussionen innan den ens kommit igång.

Vad vill du ska hända med dina organ efter din död?
Ja, frågan är kanske lite obehaglig. Men let’s face it, ingen av oss kommer undan, vi kommer alla gå bort förr eller senare.
Jag har tagit mitt beslut och anmält mig som donator för både transplantation och medicinskt ändamål.
Avgörande för mig är faktumet att allt för många dör i väntan på organ.
Om mina barn eller någon annan jag håller kär skulle behöva en transplantation vill jag inte att bristen på organ ska stå i vägen för dem att få den hjälp de behöver.

Så jag har anmält mig till Socialstyrelsens donationsregister. Har du? Anmäl dig här. 

Hjälp oss vinna en Nikon D3000 genom att rösta på våran sommarbild!
Rösta genom att klicka på bilden!

"Jag deltar i utlottningen om ett presentkort värt 500kr från Wilma & Morris hos Tant Ulrika"

♥ Tävlingen avslutas den 3/9 kl 20.00 ♥