Nu är hon avslöjad… Tilde alltså…

”Vad duktig hon är på att krypa!” sa morfar igår när vi hämtade upp kidsen efter föräldramötet.

”Kan hon krypa?” sa jag och Jonas i mun på varandra.

Jodå, visst kan hon det. Eller krypa kanske är fel ord. Hon hasar sig fram med hjälp av armarna, likt som man ser i lumparfilmer där grabbarna krälar i leran.
Men ta sig fram det gör hon allt, och snabbt. Hon är allt bra finurlig den där Tilde. Undra hur länge hon dolt denna talang för oss..?

AVSLÖJAD!

Så var det dags för föräldramöte…

När vi fick hem lappen med mötestiden fick jag först en klump i magen. Hoppas jag har skött mig den sista tiden tänkte jag…

Sekunden senare insåg jag att det inte var mina föräldrar som var kallade att diskutera mig, utan jag som var föräldern som skulle på mötet. Insikten av detta gjorde att klumpen i magen snabbt var tillbaka.
Oj, oj, nu förväntades det att jag skulle vara vuxen på riktigt alltså.

Ja, man kan väl tycka att jag borde ha insett att jag faktiskt varit vuxen ett bra tag nu. Jag är ju inte bara myndig sedan flera år tillbaka utan även tvåbarnsmor.

Men det sägs ju att man inte blir äldre än vad man gör sig och kanske är det därför jag ibland blir lite paff när jag förväntas göra vissa ”vuxensaker”. Som att gå på föräldramöte!

Men så idag var vi alltså iväg på föräldramötet medans morfar passade barnen…

Det är roligt hos morfar...


AK' fick ett par simglasögon...


...och låna morfars kamera.

Tror ni AK blev något till sig när pappa spontant gått och köpt honom en sådan här fin ride?

Precis utanför dagis finns en brant backe med en slingrig väg som leder ned till en lekpark. I den branta backen finns det också en stor stenbumling som dagiskidsen av någon anledning är otroligt fascinerade av.

Varje dag gör Anton ett rymningsförsök precis när jag är upptagen med att stänga dagisgrinden bakom oss. Allt vad han kan springer han på sina korta ben mot branten. Oftast hinner jag greppa tag i honom innan, men idag var han helt enkelt för snabb. Fort som bara den kutade han upp på den där förbannade stenen. Där stod han sedan och log malligt.

”Gå ned från stenen!” ropade jag som inte ville köra ned med Tilde i vagnen nedför branten.

”Nähä!” ropade Anton tillbaka.

”Jo, kom tillbaka!” befallde jag.

”Nähä, jag måste stå här!” menade Anton trotsigt.

Så jag har inget annat val än att parkera vagnen och gå för att hämta odågan. Men innan jag hann fram blev jag omsprungen av en annan odåga. Dagiskompisen Stig som snabbare än blixten sprungit från sin mamma.

”Stig kom hit!” ropade hans mamma som stod upp i backen med en barnvagn med Stigs lillebror i.

Men Stig var i full färd med att klättra upp för stenen.

Sedan stod de där, partners in crime, Anton och Stig på en sten.

Jag vet inte om Stigs mamma jobbar som gisslansförhandlare men hon lyckades i alla fall få Stig att tillslut att ge med sig. För efter tio minuters förhandling och med överenskommelsen om att Stig skulle få stå på stenen fem gånger imorgon (vilket Stig begärde) kom han tillslut ned.

Själv hade jag slut på både ord och tålamod och klättrade tillslut upp på stenen (på höga klackar som vanligt) och bar den sprattlande odågan tillbaka till en förtvivlad Tilde.

Suck och stön!

Om mitt motto som liten var ”Kan själv!” så är helt klart ”Jag måste!” Antons.

Det är nämligen svaret och anledningen till allt numera.

Oavsett om det handlar om att göra kullerbyttor i soffan, väcka en sovande syster eller försöka klättra upp i skafferiet efter bullar, så är det hans förklaring.

Han måste helt enkelt!

Genom samtal med mamma Tina har jag förstått att hon har det likadant med sin treåring. Så man kan ju hoppas att det bara är en fas som de går igenom.

Fast å andra sidan har jag knappast växt ifrån mitt ”Kan själv!” på långa vägar, så vi får väl se…

De senaste gångerna jag kommit för att hämta Anton på dagis har han suttit för sig själv. Inte ledsen eller besvärad på något sätt, men ensam. Så självklart började jag grubbla över det.

Vill han inte leka med de andra barnen, eller får han inte vara med de andra?

Så idag kände jag att jag var tvungen att fråga dagispersonalen.

Först tittade dagisfröken på mig med en frågande blick, men när hon förstod att jag menade allvar log hon lite snett.

”Nja, om jag säger såhär, Anton är nog det barn som är minst ensam av alla barn!”

”Jaha?” sa jag.

”Ja och om han sitter själv ibland skulle jag nog bara tycka att det är nyttigt för honom.”

”Jaha!” sa jag och fattade precis vad hon menade.

Att vara i centrum, överallt och hela tiden vet jag någon annan som ville vara redan på dagistiden. Humm…

Men det gör mig glad att hör att han har många kompisar!

Så fort vi var färdiga med att äta frukost idag sprang Anton ut i hallen. När han kom tillbaka hade han imponerande nog klätt på sig helt själv. Outfiten bestod av hans vinteroverall tillsammans med hans blåa ”foppa”-tofflor.

Under var han spritt språngande naken.

”Jag gå till morfar!” sa han bestämt.

”Ska vi ringa morfar då?” frågade jag.

”Ja, jag leka lilla huset”, sa Anton och syftade på lekstugan.

Så vi åkte helt enkelt och våldgästade morfar medan mormor var iväg på målarkurs.
Tanken på att leka ut på tomten och lekstugan försvann dock så fort vi kom dit. Det var nämligen iskallt ute.
Så istället drog vi fram lego inomhus och satte igång och bygga hus och bilar. Eller ja, Jonas byggde mest och satte oss andra på att leta fram olika typer av bitar åt honom.

Sedan bjöds det på fika och morfar och Anton roade sig med att läsa en tidning om deras gemensamma intresse, bilar.

Morfar hade också hittat en gammal bild på sig som baby... 

Vi har ju kommit fram till att Anton är lik mig till utseendet som liten och att han klart och tydligt har ärvt Jonas gester och minspel . Men något tydligt släktdrag hos Tilde har vi inte kunnat se.

Men nu tror jag vi har hittat det, för visst finns det liknande drag..?

Vi kan ju i alla fall bekräfta, en gång för alla, vem vi ska beskylla för de utstående öronen ..!

Baby Anders VS baby Tilde...

Äntligen var Jonass jour slut. Men min slitiga vecka då jag fått pröva på hur det känns att vara singelmamma, avslutades med en stor final, en riktig kaos kväll.

Då kidsen turats om att hålla mig vaken till halv ett, kunde jag tillslut krypa i säng.

Jonas var då och lämnade tillbaka jourbilen på jobbet och som vanligt kunde jag inte somnade förrän han var tillbaka. Men så fort han var det somnade jag på stört. Dock hann jag inte slumra många minuter innan Jonas skakade om mig.

”Shit, jag glömde låsa på jobbet, så jag måste tillbaka”, sa han.

Jaja, så låg man på nytt vaken och väntade på att få ro.

Så när han väl var tillbaka var jag helt utmattad och väldigt lättad över att äntligen få blunda. Men på nytt hann jag inte mer än att precis somna in förrän det plötsligt ringde på dörren. Jag och Jonas tittade yrvaket på varandra men skyndade oss sedan till dörren. Där står vår granne som bor en våning över oss, en äldre herre på snart 90år.

”Jaha, vems påhitt är det här?” sa han, rufsig i håret och iklädd pyjamas.

”Vad menar du?” sa Jonas.

”Ja, jag bor ju i Söderberga!” sa han.

”Ja, du bor här i huset men en våning upp”, sa Jonas.

”Jaha, men vems påhitt är det här då?” upprepade han uppenbarligen förvirrad.

Efter att ha försökt prata honom till rätta utan framgång erbjöd jag mig att följa med honom upp. Där stod dörren vidöppen så jag ledde in honom.

”Här bor du!” sa jag.

”Jaha när flyttade jag hit då?” frågade han.

”Ja, jag vet inte riktigt, jag vet bara att vi är grannar”, sa jag.

”Ja, jag känner igen dig, men den där andra han är ny!” sa han och syftade på Jonas.

Jag försökte sedan övertyga honom att han gjorde bäst i att gå och lägga sig, så skulle han se att allt säkert var mindre förvirrande i morgon bitti.

Han nickade och stapplade iväg mot sovrummet, så jag önskade honom godnatt och gick ned till mig.

Jag var vid det är laget mer död än levande, men fick ingen ro att sova. Å lika bra var väl det för vid fyra ringde det på dörren igen. Gubben.

”Jaha, vems påhitt är det här?” sa han.

Vi försökte förklara att han gått fel och att det var andra gången för i natt. Men han verkade inte minnas och började istället prata om sin fru som tydligen satt fast någonstans. Han berättade sedan en osammanhängande historia som syftade på att hans fru skulle vara handikappad och bo i lägenheten mitt emot.

”Ja, och nu är hon fast på scenen!” avslutade han.

”Scenen?” sa jag frågande.

”Ja, scenen!” sa han och började nu bli en aning irriterad på oss.

Ja, och såhär fortsatte alltså natten med påringningar och förvirrade samtal. Totalt skulle jag uppskatta att jag hann få mig cirka en timmes sömn innan det var morgon och dags att få iväg Anton till dagis. Så en aning sliten är man idag…

Att gå och handla med Anton är alltid ett äventyr.

Blippar han inte varor för 11000kronor på Coop, så snattar han godis på Ica.

Idag fick jag honom i alla fall någorlunda intresserad av att gå med mig då han fick den viktiga uppgiften att dra varukorgen.
Det var fört när vi kom till kassan som jag såg att han plockad ned fem kexchoklad och två tandborstar.

Åtminstone har han ju vett att veta att man måste borsta tänderna om man äter så mycket choklad.

Jag antar att det är i det här ögonblicket han får syn på kexchokladen (till höger), därav blicken!

Brorsan skulle bara veta vad jag gör med hans bilar när han är på dagis...

Imorse när jag höll på att lämna Anton på dagis ringde Jonas mig. Han brukar aldrig ringa vid den tiden, för att han vet vilket kaos det brukar vara att lämna vår minigangster. Så det här måste vara väldigt viktigt, tänkte jag. Det var det också…

”Jay-Z och Beyoncé ska få barn!” sa han uppspelt.

”Ska de få barn? Va roligt!” sa jag.

Sedan ser jag att Anton klättrat upp på dagisgårdens staket och format händerna i position redo att dyka, så jag är tvungen att lägga på för att stoppa Evel Knievel.

”Är det några ni känner som ska få barn?” frågade en dagisfröken som hört samtalet.

”Ja, Beyoncé är gravid!” sa jag.

”Jaha, är det Antons Gudmor?”

Jag vet att det är fult att ljuga, men jag kunde inte missa denna chans. Vore det inte fantastiskt om ryktet spred sig att Beyoncé är Antons Gudmor…

Så jag känner mig härmed mycket nöjd med att inte bara ha ”outat” att två av vår tids största artister ska ha barn ihop, utan att även att Jonas läser skvaller och sist men inte minst att de på dagis tror att Beyoncé är Antons Gudmor. Eller möjligtvis att de tror att Angelica är Beyoncé..?

Gudfar och Gudmor?

Det är så roligt att ge Anton saker för han uppskattar verkligen allt han får.

Extra kul är det att han uttrycker sin glädje så skönt med utrop som; Wow, wawawiiwaa och YES!

Bilen som han fick av Veronica igår var det första som han tänkte på när han vaknade. Genom att stolt visa upp den för sovande och intet ont anande Tilde och trycka på knappen som gör att bilen ger ifrån sig ett högt gasandeljud och gitarr riff, vakande hon med ett tjut.

Så den fungerar alltså också som en effektiv väckarklocka, så igen, tack Veronica, verkligen…

Bilen skulle sedan följa med till dagis där de har stränga regler om att man inte får ta med sig egna leksaker. Men en svag mamma orkade med att ta denna konflikt då det var morgonens fyrtiofjortonde.

Så den fick hänga med och visas upp för imponerade polare för att sedan placeras på hyllan resten av dagen.

För att gottgöra mig för att under natten ha SMS’at och väckt hela familjen (två gånger!), skulle Angie bjuda mig och kidsen på middag.

Men snart visade det sig att damen hade tappat sitt kreditkort (igen). Så det blev big mama som fick ta notan i slutet i alla fall. Men som man säger; Det är tanken som räknas!

Fast jag vet inte om det räknas när det är Angelica själv som säger det ;)

Men, men…

Till sällskap fick vi syster Veronica och mormor Eiwy. Veronica är ju en av Antons stora favoriter sedan innan, men hon har nog bestämt sig för att bli den största. Och genom att ge honom en födelsedagspresent i form av en bil som både kunde köra och låta tack vare knappar på biltaket kan jag nog säga att hon är på god väg.

Bilen lät konstant från och med han fick den till dess att han gick och lade sig (med bilen bredvid sig på kudden). Mycket uppskattat av de andra restauranggästerna skulle jag tro.

Det blev i alla fall en god, mysig och en aning stökig middag. Som vanligt alltså…

Anton beställde pizza och bärs(?)


Eiwy vill inte vara med på kort...


Tilde Noelle är nöjd med det mesta i livet och njuter av ett torrt kex...


Vi har tydligen väldigt roligt...


För att sedan bli väldigt seriösa...

Jag har världens bästa svärföräldrar, så kärleksfulla och alltid hjälpsamma.

Men ibland glömmer de nog bort att deras svärdotter är en överanalyserande neurotiker.

Så när jag på Antons kalas skryter om att lilla Tilde är en så snäll bebis och aldrig gör ett ljud ifrån sig då gör man bäst i att bara nicka instämmande. Men istället sa farfar (som också råkar vara läkare) att anledningen till att en del små barn är tysta kan bero på att de inte hör och därmed inte har något ”språk”.

Detta resulterade i att jag spenderade hela gårdagen med att utföra en rad egenpåhittade hörseltest. Jag prövade att göra olika ljud i olika ljudnivåer och från olika håll för att se om och hur hon reagerade. När jag för tusende gången kröp runt Tilde och hoade som en uggla kom Anton och klappade mig på axeln.

”Mamma, du är koko tokig?” frågade han med en oroad blick.

”Ja, jag är rädd för det!” sa jag.

”Okej…” sa han och strök mig tröstande på huvudet.

Sedan vände han sig till Tilde.

”Mamma koko idag!”

Genast började Tilde jollrandes prata tillbaka.

Då slog det mig. Hon är inte döv, hon är bara jäkligt smart. Varför ödsla tid att prata med idioter som mig när man kan vänta tills en vettig person som brorsan kommer…

Idag är det Antons födelsedag och jag väcktes av en ivrig kille som ville få mig att gå upp och hämta paketen. Ja, inte Anton, utan Jonas. Sjunga skulle vi göra också, tyckte han, för det ska man ju göra på bemärkelsedagar. Så vi tog med oss Tilde och några paket och gick och väckte födelsedagsbarnet med sång. Det lät som något i klass med ”Tjo-fa-de-rittan lambo” och ni som firat studenten med oss vet hur illa det lät då.

Trots denna brutala väckning av sina tondöva föräldrar log Anton innan han ens öppnat ögonen. När han sedan öppnade sina blå och fick syn på paketen sken han verkligen upp. Fast den största lyckan var att syrran var med och som jollrandes placerades bredvid honom i sängen.

Efter frukost fick Jonas jobb och var tvungen att lämna oss, så jag försökte så gott de gick att börja förbereda inför eftermiddagens kalas.

Jonas kom sedan hem precis innan kalaset började med tre gigantiska påsar med nybakade bullar och bakelser. Sedan började gästerna droppa in en efter en. Alla hade de med sig fina paket och Anton skulle leka med allt, på en gång!

Syrran tittar med spänning på bror och paket!

Enda pausen från paket och lek gjordes då tårtan serverades och Anton visade som den sanna partyprissen han är hur den skulle ätas med händerna.

Efter kalaset var slut fick Jonas jobb på en gång och jag som kände mig ganska utmattad lämnades med en trött baby som inte funnit ro att sova på hela dagen och en sockerhög nybliven treåring.

”Jag vill titta månen!” sa Anton då och jag tyckte inte alls att det var en dum idé.
Så med Tilde i vagnen gick vi ut på en kvällspromenad, ett perfekt sätt att varva ned tänkte jag. Så kunde vi passa på att köpa lite mjök också då den tagit slut efter alla de kaffesugna kalasgästerna.
Så vid stannade vi Ica för att införskaffa oss det. Men Anton var mer sugen på godis än mjölk och speedar allt vad han kan fram till lösgodiset. Innan jag hinner greppa tag i honom har han redan stoppat in en näve sega råttor i munnen.

”Anton din lilla snattare!” bannade jag.

”Jag inte lilla! Jag stor kille! Jag tre år” sa han med munnen full.

Med lagligt mycket våld fick jag i alla fall ned honom i vagnen och styrde mot mjölken. Men på den sekunden det tar mig att öppna dörren till mjölkylen hinner Anton hoppa ur vagnen och på nytt ge sig av mot godiset. Jag finner honom med ett rör Mentos i munnen.

”Nu måste vi köpa det där!” sa jag uppgivet då jag tog det ner dreglade godiset ifrån honom.

Men Anton var mycket nöjd med det. Så nöjd att han ville ha en egen påse att bära hem godisröret i. Så det fick han, han är ju trots allt födelsedagsbarnet…

Grattis på din dag älskade Anton Kingston ♥

Jag vaknade av att ninjan petade mig i örat med sitt svärd.

Va gör han här mitt i natten tänkte jag och öppnade ögonen. Då insåg jag att det inte alls var mitt i natten. Nej, för mitt i natten var jag fortfarande ute och snurrade på stan på After Work och sedan vidare till Berns. Å nu hade det redan blivit morgon, alldeles för snabbt tyckte jag och mina organ. Men man får bara skylla sig själv och bita ihop och snällt styra upp frukost när ninjans buktalare talar om att de vill ha ”luktost”.

Som tur var va Jonas snäll och tog på sig att lämna Anton på dagis så att jag och Tildis kunde ta en tuppis innan dagen börja på allvar.

Sedan gick tiden rätt snabbt, vid två hämtade Jonas Anton från dagis och sen åkte han till jobbet då hans jourvecka börjar idag.

Så sedan dess har jag varit själv med kidsen och det har varit fullt ös.

Trodde jag skulle hinna städa inför Antons kalas imorgon, men nähäpp…

Jag och Angie hade till och med planer att baka bullar, men det fanns det absolut inte tid för.

Så när klockan började närma sig halv åtta såg jag fram emot att få kidsen i säng och krypa ned i soffan och glo på Idol. Filippa ska ju vara med och sminka idolerna idag, så det ville jag ju inte missa!

Men nu är klockan över tio, Idol har slutat och inte en unge sover…

Underbart…

Idag hade Jonas varit och shoppat till kidsen. Jag tyckte att han kunde vänta med att ge presenterna tills Antons födelsedag på lördag. Men pappan kunde inte hålla sig…

Anton fick en ninja docka som genast blev en favorit.

När vi skulle äta, ville Anton inte äta om inte ninjan fick mat också. Så det var bara att servera honom några makaroner.
 

När det sedan var dags att sova ville Anton inte lägga säg i sängen om inte ninjan hade någonstans att sova också. Så det var bara för pappa att fixa en säng utav en skokartong. Så man kan väl lugnt säga att presenten var uppskattad.

Tilde fick en klocka i rosa med hjärtan och en ängel i bikini(?) eller vad det nu ska föreställa..?

Undra var jag kan ställa (undan) denna..?

Ett stort grattis till lill’syrran Maja som tog körkort idag!!

Läste just på Aftonbladets hemsida att ens sovställning kan avslöja hur man är som person.

Att jag helst sover på mage gör att jag tillexempel kategoriseras bland gruppen människor som beskrivs som ”sällskapliga och fräcka, men med en tendens att vara nerviga och sköra. De gillar inte kritik, eller extrema situationer”.  

Nervig och skör vet jag inte och extrema situationer hör väl hört lite till vardagen för mig kan jag tycka.
Men, men…

Vi diskuterade just sovställningar i somras och då vet jag att ”farbror” Calle trodde att ens sovposition är ett arv från hur man blev lagd att sova som bebis. Kanske det kan stämma?
Jag vet att när jag var liten så sa de på BVC att barnen skulle sova på mage, så på mage fick jag sova då och gör som sagt än idag…

Både Jonas och Anton sover utslagna på rygg i vad som enligt Aftonbladet beskrivs som ”sjöstjärnepositionen”. Men med en avancering i form av att ha ena armen över huvudet och den andra över ansiktet. Tilde gjorde även hon samma sak i början, men nu har hon börjat snurra och kura ihop sig i alla möjliga konstiga positioner. Så hon kanske har en lite schizofren personlighet då, ja vi får väl se…

"Kanelbullepositionen??"

Så har även Tilde Noelle fått en hyllningstatuering på pappas arm.

Det tog en evighet att göra den, och då är den ändå inte riktigt färdig ännu utan ska finslipas vid ett senare tillfälle. Ont gjorde det också, enligt pappa. Men fint blev det! Se själva…

Det finns många olika typer av föräldrar. Dels verkar det finnas de föräldrar som av någon konstig anledning aldrig tycks vara nöjda över sina barn. Men också den typens motsatser, det vill säga de föräldrar som alltid tycker att deras barn är något ut över det vanliga. De föräldrar som ser talang i den mest talanglösa ungen.

Jag tror jag har tendenser att bli utav den sistnämnda typen.

Bara i dagarna har jag sett flera tecken hos Tilde på att hon är en oerhört försigkommen femmånaders baby.

Häromdagen, när Max och Linnea var över, låg Tilde på mage i soffan mellan mig och Linnea. Då hon efter ett tag kurade ihop sig genom att dra in benen under sig, för att sedan skjuta ifrån. Ungefär som en säl som hasar sig fram. Det hela resulterade i alla att hon förflyttade sig cirka 3cm framåt.

Detta var ju helt otroligt tyckte jag. Linnea som är en väldigt sympatisk person log, vilket var som vatten till kvarn i min övertygelse om att Tilde gjort något helt fantastiskt.

Så igår när tjejerna var över var jag tvungen att skryta om detta på nytt.

”Mmm…” sa Angelica och verkade mer intresserad av någons Facebooksstatus och tittade inte ens upp från min laptop.

Så idag när jag lämnade Anton på dagis och en av fröknarna kom fram och frågade hur det stod till så såg jag min chans.

”Jo, det är bra, men det är mycket som händer nu och så har ju Tilde börjat krypa också!” sa jag.

”Oj!” sa fröken och såg uppriktigt imponerad ut.

Jag log stolt.

”Det var väldigt tidigt att ha så bra motorik” fortsatte fröken.

”Ja, hon har väldigt bra motorik!” sa jag och betonade det hela för att verkligen understryka det.

Samtidigt greppar Tilde nappen som ligger bredvid henne i vagnen och gör ett försök att stoppa den i munnen. Missar, träffar ögat. Missar, träffar andra ögat. Missar en tredje gång och tappar den.

Dagisfröken tittar upp från vagnen och på mig. Plötsligt är det som om det gått ett hål i min fantasibubbla.

Kanske var det så, bara kanske, att jag sett något hos Tilde som inte riktigt var så fantastiskt som jag tolkat det.

Det finns en riks att jag slutar som mamman till den ökända kandidaten till So you think you can dance.

Idag var Magda i stan, så jag bjöd över henne och hennes dotter Emilia och Angelica på tårta. Angelica gjorde en stor grej av att jag just bjöd på tårta och slog vad om att jag inte bakat den själv!

Först och främst vill jag bara säga att jag inte förstår varför Angie är så fördomsfull?!

Varför skulle det vara så chockerande om jag bakat ihop en tårta?!

Inte för att jag någonsin tidigare har gjort det… Och så inte heller denna gång…

I själv verket bjöd jag på den tårta som Max och Linnea tagit med sig igår, men som vi då var för mätta efter all pizza för att äta.

Men ändå! Jag skulle kunna ha bakat en tårta om jag ville… Kan väl inte vara så svårt?

Försten tror jag inte miss Angie är bättre själv! Kanske får styra upp ett bakbattle..?

Hur som helst smakade tårtan mycket bra (tack Max och Linnea!), så jag, Magda, Angie och kidsen skyndade att slänga i oss den medan Jonas var och tränade.

Anton passade på att ta flera portioner (på eget initiativ under snabba obevakade sekunder).

Men det hade bara en positiv inverkan då han blev på stålande humör. Eller kanske var det Magdas dotter Emilia som påverkade honom..?
För han tittade på henne med stora ögon och delade mer än gärna med sig av sina leksaker.

Han till och med lät henne köra hans stora heliga sparkbil. Han som aldrig leker med tjejer!

Vad säger du Magdish om ett arrangerat bröllop mellan dem om sådär 20år?
På så sätt vet vi ju garanterat att vi får söta barnbarn!

Igår kom ”The Maxson's” över till oss, Max, Linnea och Izak.

Plötsligt ser tiny Tilde inte så liten ut längre jämfört med mini mannen Izak. Tänk vad fort det går! Hon är ju trots allt inte ens ett halvår!

Fast som Max sa, om ett halvår är det sommar igen och när man tänker så känns det ju som en väldigt lång tid…

Det blev i alla fall en mysig kväll med pizza och lite filmgluttande.

Denna söta bild av Izak förgyller nu vår bokhylla ;)

♥  ♥

Efter att ha varit småsjuka, trötta och allmänt skruttiga en tid var det dags för förändrig.

Anton började bli rastlös av allt stugfesande - är det ens ett ord (?!) eller är det något mina föräldrar lurat i mig liksom ”duchdränga”?

Innebörden av ordet är i alla fall att man sitter inomhus och bara latar sig.

Så för att bryta detta mönster bokade vi idag en playdate med Tina och Elias i Ådalen.

Först kom Elias, sedan magen och så Tina. Men pigg och glad ser hon ut, inte alls som det hormonmonster som man själv var som gravid.

Innan vi ens hunnit hälsa hade killarna sprungit till andra sidan av parken. Så jag, Tina, magen och Tilde i vagnen älgar efter.

När vi närmar oss hör vi en kraftig smäll och när vi kommer runt hörnan hittar vi en vält soptunna och två busungar.

”Vad gör ni?” sa jag och Tina i mun på varandra.

”Inget!” kom det snabbt från Anton.

”Ni får inte välta soptunnan heller!” sa jag.

”Det var inte vi!” replikerade Anton snabbt igen och Elias log oskyldigt.

Men deras blåa ögon som fullkomligt lyste av bus avslöjade dem.

Jag och Tina konstaterade snabbt att det är lika bara är att vänja sig, för vi får nog räkna med en hel del upptåg från de här två i framtiden.

Mycket roligt att Michel Dida (St John’s Dance medlem) lagt upp denna video av vår Tilde Noelle, som dansar loss till deras musik, på sin FB-sida ;)

Eftersom Anton varit hängig, blev det en ganska lugn dag.

Jag och Tildis tog en shoppingtur till nya Bromma centrum och köpte lite nya kläder till henne.

Oj, oj, det finns så mycket fint jag skulle vilja köpa. Hittade en söt liten kappa i rosa i hennes storlek och var tvungen att hejda mig. När ska en femmånaders baby bära kappa? Men som det kliade i fingrarna.

"Kom igen då mamma..."


"Snälla...!"

Tror att jag hittat min nya favorit butik när det gäller inredning också, Nordik. Så mycket snyggt! På nytt var jag tvungen att hejda mig då jag hittade en bordslampa som såg ut som en blomma och som skulle passa så fint in i babyrummet. Med beslutsångest ringde jag Jonas.

Men tydligen är han inte intresserad av lampor och blev inte det minsta exalterad. Enligt honom är det ingen som blir uppspelt över lampor. Möjligtvis tanter, och så jag då. Så jag lämnade även detta fynd och trippade vidare på mina höga klackar.

Då skrek en unge till mig.

”Hallå, du kan inte gå i de där skorna!”

Jag vände mig om, men för långsamt för att hinna säga något då ungen redan kutat runt hörnet.

Då slog det mig. Kanske är jag en tant?!

Jag är långsam, gillar lampor, kan tydligen inte gå i högklackat och blir häcklad av småungar.

Hur var definitionen av en tant nu igen…?

Idag var hela familjen med Anton på hans första tandläkarbesök.

Anton grät.

Ja, alltså inte när var där, utan när vi skulle gå därifrån.

”Jag inte gå hem! Jag stanna tanddoktorn!”

För det var ju hur spännande som helst där. Att få sitta i ”helikopterstolen” och få komplimanger för om att vara duktig av söta tandläkaren när han gapade stort, det rockade.

Så ingen tandläkarskräck här alltså, tvärtom!

Medans Jonas passade kidsen åkte jag in till stan för att luncha med världens finaste Eva. Att jag lyckades få ned lite mat mellan skrattattackerna är egentligen otroligt. Å det är alltid så när vi ses…

Kunde jag så skulle jag vilja förminska Eva att ha i en liten ask som man kunde ha i väskan. Så att så fort man kände sig lite nedstämd bara kunde plocka fram henne och låta henne berätta om sin senaste dröm eller kreativa skapelse.

Nere i sin låda skulle hon kunna sitta och pyssla åt mig. Skriva små dikter, göra fina gratulationskort och modellera fram små tiger-rävar i lera. Det skulle jag gilla.

När jag kom hem han jag och Jonas inte mer än att säga hej och hejdå till varandra då han var tvungen att ge sig iväg på ett jobbmöte. Så jag tog över barnpassningen och underhållningen som bestod utav att titta på Disneysånger på youtube. Anton satt blickstilla med enbart huvudet nickandes i takt medan Tilde röjde järnet genom sprattla med benen superspeedat och jollra högt.

Jonas tror att hennes sprattlande tyder på att hon kommer gå i mina fotspår och bli en danstjej. Men det kan lika gärna vara så att hon ärvt farsans känsla för fighting och övar upp sig för att kunna spöa honom i kickboxning. Så det ska bli spännande att se.

Vems fotspår Anton vill gå i är i alla fall inte svårgissat…