Pulsande i snön på väg till dagis såg vi ett flygplan lyfta och flyga bort över himlen.

”Undra var det ska? Kanske till något varmt ställe” sa jag drömmande.

”Jag tror det, till något varmt ställe och värma sig!” sa Anton.

”Vilket varmt land tror du att det är på väg till?” undrade jag.

Anton gjorde sin klassiska grubblar min innan han levererade ännu ett klockrent svar.

”De ska nog till Värmland!”

På eftermiddagen kom ännu fler busfrön. Vi skulle nämligen vara barnvakter till Elias och Emil.

Anton och Elias var förståss överlyckliga över att ses och for från rum till rum medan de plockade fram den ena leksaken efter den andra samtidigt som de pratade i ett.

Emil var till en början lite trött och nöjde sig med att åka på min arm medan jag försökte se om det fanns någon leksak som han kunde tänkas vara intresserad av.

”Min, min, min!” ekade Tilde om allt.

Tillslut fick Emil upp ögonen för dockvagnen som han nöjt knatade fram till. Snabbt var Tilde där och slet den ifrån honom. Då hände något som hon inte var beredd på, Emil sa ifrån genom att langa en örfil. Inte någon hård, men en markering, så som barn gör innan de fått ett ordentligt språk.

På tiden att någon sa ifrån.

Det visade sig också vara precis vad Tilde själv behövde för att förstå att hon faktiskt inte kan hålla på sådär och domdera.

Så utan att röra en min lämnade hon tillbaka vagnen till Emil. Sedan gick hon och hämtade en docka som hon på eget bevåg placerade i vagnen till Emil.

Efter det var de två best buddys.

Frasen ”min, min, min” byttes snabbt ut mot ”nom Nemi, nom” (vilket betyder ”kom Emil, kom”).

Så tack Emil för att du tog divan ur Tilde!

När Tina och Jonas väl kom för att hämta hade rumstemperaturen utan tvekan stigit några grader av allt bus och spring och grabbarna var alldeles glansiga och trötta.

”Ja det luktar lite bus os!” konstaterade Tina vilket jag tycker var ett klockrent uttryck.

Anton och Elias.

Så trött, så trött, så trött… Efter en lång arbetsvecka var en dos kusin vitamin precis vad vi behövde. Då pratar jag förstås om kidsens lilla kusin Ebba.

Ebba är en sådan där unge som man instinktivt bara vill nypa i kinderna och prutta på magen och säga saker som ”gosse gulle nutti prutti nutt” till. Vet ni vad jag menar?

Man kan liksom inte hjälpa det, inte ens jag som egentligen inte är sån.

Medan jag, Jonas, Anna och Calle försökte catcha upp var kidsen sysselsatta med att plöja igenom Tildes gamla korg med babyleksaker. Tilde var förstås väldigt nog med att påpeka just det – att det var hennes saker.

”Min!” sa den lilla divan om allt som söta lilla Ebba nyfiket greppade.

Det beteendet gör att man instinktivt bara vill nypa henne i örat. Men det gör jag förståss inte.

Istället blir det en tillrättavisning och en bön om att dessa divalater hör till en utvecklingsfas och är övergående.

Anton hade också en sådan min-period och idag är han ju världens mest generösa lilla kille, så det finns ju hopp!

Kusinerna - divan Tilde, coola Anton och gosse gulle nutti prutti nutt Ebba ♥

Jag tror att det är ett klassiskt mamma-syndrom att så fort ens barn blir sjuka helt sätta sina egna behov åt sidan.

Men efter tre dagar helt dedikerade åt barnen var allt jag ville att få ta en dusch.

Att jag inte hunnit sminka mig på flera dagar, har avskavt nagellack kvar på naglarna, är i stort behov utav att både klipps topparna och färga utväxt, de må vara. Men en dusch, snälla!

Så medan kidsen var fullt upptagna med att leka att Antons säng var en båt och han kapten och Tilde hans kattmatros. Då passade jag på.

Det blev ju förstås inget avkopplande bad utan en stressig schamponering som jag dessutom var tvungen att avbryta ett antal gånger för att hoppa ur och tittat till mina högljudda barn, då jag förväxlat deras glada utrop för förtvivlat gråt.

”Men mamma, du blöter ned överallt!” sa Anton anklagande då jag för tredje gången skuttat ur badrummet alldeles löddrig och blöt.

”Förlåt”, sa jag.

”Nu måste jag hämta mina gummitölvar så jag inte blir blöt om strumporna!” sa han och suckade..

”Ska du hämta gummistövlar?”

”Gummitölvar!”

”Okej, fast det heter gummistövlar”, förklarade jag.

”Nej, det heter gummitölvar!”

”Du säger fel Anton…”

”Men du har gjorit fel!” sa Anton och pekade menade på den blöta pölen på golvet som jag orsakat.

Touché!

Efter att Anton väckt mig och Tilde med att högt utropa att det var morgon kröp vi alla ned i stora sängen framför morgon TV. Där vi fick höra nyheten om att Sverige fått en ny liten sessa. Så husets egen prins plockade genast fram kungakronorna och lillsyrran var inte sen att inta rollen som prinsessa. Sådär ja – kungligt!

Här har vi inte kung i baren, utan kung under barstolen.

Så hade precis Tilde tillfrisknat från sin öroninflammation för att istället dra på sig en riktig förkylning.

En vecka efter semestern hann vi vara på jobbet innan skrutt fick feber och hosta.

Så det blev till att vabba igen. Jonas tog måndag och tisdag och idag var det min tur att ta över.

Som jag längtar till våren och att dessa förkylningstider är över!

Hur som helst försökte vi göra det bästa av situationen. Anton bad på morgonen att han också skulle få stanna hemma från dagis och ta hand om lilla lillasyster. Så därmed fick jag hjälp av stora storebror att ta hand om vår sjukling.

Efter en lång arbetsvecka blev hela familjen inklusive mina föräldrar bjuda på middag hem till Jonas föräldrar. Det bjöds som vanligt på fantastiskt god mat och en hel del gitarrplinkande.

Vi började också spåna på en favorit i repris. Det vill säga om vi skulle ta och hyra en stuga i fjällen över påsk för att åka lite bräda och mysa tillsammans.

Sist vi ”lallilopa” var tillsammans på skidsemester var 2008 i Funäsdalen.

Funäsdalen 2008 - Vad kort hår jag hade! Å vad kort Anton var överhuvudtaget!

Jag tror jag använt den rubriken tidigare. Men så är det en återkommande känsla också!

Det känns nästa som om vi skulle behöva en semester efter den här semestern. Men så fungerar det förstås inte. Rätt som det var så var det måndag igen med dagis och jobb och allt vad det innebär.

För mig innebar det bland annat en befordran, lite oväntat och lite mycket att ta in just nu.

Men lider man av prestationsångest vill man inte göra någon besviken och då tutar och kör man.
Hoppas bara att min nya roll innebär att jag kan få igenom lite projekt för mitt fantastiska team och samtidigt behålla dynamiken oss emellan.  

”Det är inte lätt när det är svårt!” som min kära kollega skulle ha sagt.

Efter en lång och påfrestande flygresa hem landade vi äntligen på Arlanda där farfar kom och mötte oss med filtar och eskorterade oss ut till en uppvärmd bil.

Vi var alla fyra otroligt trötta och slitna och det krävdes igen övertalning att få kidsen att gå med på att nattas. Efter Antons önskemål fick de lägga sig i vår stora säng.

Medan de kröp ned under täcket gick jag och drog igång en tvätt och när jag kom tillbaka fann jag dem tätt ihopkrupna och sött sussande.

Nu drar vi hem..!

Just som vi kom tillbaka till hotellrummet för att göra oss i ordning och byta om inför middagen så tittade solen fram. Jag och Jonas placerade oss nöjt på balkongen medan kidsen sprang omkring och busade. Från poolen hördes höga skratt och plask och det lät riktigt inbjudande.

Så då tog badkrukan ett beslut – här skulle det badas!

”Nu eller aldrig Anton!” ropade jag.

”Nu!” gastade han tillbaka och greppade snabbt badringen.

Så jag och Anton begav oss mot poolen för sista doppet på denna resa, garanterat.

In i det sista hade vi försökt, men det var bara att inse – vi var inte på solsemester.

Så vi bytte badkläderna mot jeans och t-shirt och lämnade badringen på hotellrummet.

Eftersom Anton var besviken över den uteblivna badningen bestämde vi oss för att göra något för hans skull.

”Jag vill spela baseball!” ropade Anton glatt då han blev tillfrågad vad han ville hitta på.

”Baseball?” sa jag frågade.

”Ja, så här!” sa Anton och svingade en luftklubba, fast inte alls som ett baseballträ utan mer som en golfklubba.

”Jag fixar!” sa Jonas och bad oss vänta utanför hotellrummet.

När han kom tillbaka hade han fixat fram två minigolfklubbor och en boll.

”Baseball!” jublade Anton.

Det visade sig att det passande nog låg en minigolfbana på taket av hotellet.

Kidsen blev som galna. Med varsin klubba sprang de runt och spelade för glatta livet.

Varken rätt eller bra, men med inlevelse och glädje!

Det skulle bli sol idag. Det menade i alla fall morfar i ett uppmuntrande sms.

Så vi satte på oss badkläder och slängde en handduk över axeln – mot poolen!

Anton hade på sig badringen över badrocken och Tilde hade solbrillorna nonchalant snett över näsan. Idag skulle vi fixa brännan om vi så skulle behöva pressa hela dagen!

Fast först var vi tvungna att bygga oss ett vindskydd av solstolar runt de bäddar vi tänkt ligga och lapa sol på, för som det blåste. Visserligen rörde molnen i alla fall på sig idag, och när solen kom fram var det riktigt skönt. Pressa, pressa, pressa!

Fast så lätt var det förståss inte och inte det minsta avkopplande då Tilde hela tiden gjorde plötslig rymningsförsök åt olika håll.

Å Anton han ville bada, som han ville bada!

Men varken jag eller Jonas kunde förmå oss att hoppa i den där såkallade uppvärmda poolen utan åtminstone fått bli lite solvarma. Pressa, pressa, pressa!

Så fortlöpte sedan hela förmiddagen.

Tilde rymde, Anton tjata om bad, solen gick i moln, solen kom fram – pressa, pressa, pressa!

Just som vi var på väg att ge upp vår leksaksjakt kom vi till en butik fullproppad av leksaker från golv till tak.

Kidsen blev lyriska och gick trollbundna från det ena krimskramset till det andra. Tilde förälskade sig snabbt i ett par rosa prickiga små flamenco skor, så de var ju givna.

Tanken var att de skulle bli en gullig souvenir att ställa på hyllan hemma, men lilla señorita ville annat. När vi senare kom till hotellrummet plockade hon själv fram dem ur påsen och satte på sig dem och steppade glatt runt tills vi fick tvinga dem av henne.

Morgonen började bra, Tilde åt frukost för första gången sedan vi kom hit och verkade lite piggare än tidigare dagar.

Anton var däremot lite nedstämd. Hans transformers som han fått i semesterpresent hade redan gått sönder och det var inte på grund av honom, utan för att de var ren S-K-I-T.

Så vi lovade att han skulle få en ”riktig” leksak som inte skulle gå sönder så fort man tog i den.

Men det visade sig att bli rätt svårt att hålla vårat löfte. Trots att vi den här gången gick in i nästan varje butik vi passerade fanns det inget av värde, fast de ville ha betalt som om det vore det.

Efter att fått slänga i oss middag i restaurangen då varken Anton eller Tilde ville sitta stilla, valde vi att gå innan vi riskerade att bli utslängda.

Alla var vi trötta och kanske lite uppgivna efter att fått spendera den regniga eftermiddagen inne på hotellrummet. Vi räknade därför med att det skulle bli en tidig kväll.

Men då vi passerade poolen på väg mot rummet hördes tonerna av ”Huvud, axlar, knä och tå”, fast på engelska, och plötsligt vakande båda kidsen till. Tilde släppte genast min hand och sprang det snabbaste hon kunde med sina små pinniga ben mot ljudet.

Det visade sig vara Minklubben som hade sin kvällsaktivitet med en hel drös ungar uppe på en scen. Anton bad att vi skulle stanna och titta, så vi slog oss ned på några stolar längst bak.

Men det dög inte för lilla partyprinsessan. Hon knatade oblygt förbi alla i publiken och klättrade målmedvetet upp på scenen och ställde sig mitt i massan. Hälften så lång som de andra och med sitt blonda rufs och stora leende blev hon genast bemött av ett jubel.

Lekledaren fattade snabbt hennes hand och så var hon genast inkluderad i leken. Något som jag tror fick hennes ”coola” bror att så småningom lämna sin plats och joina syrran i dansen.

Tilde showade järnet och Anton höll sig nöjt i hennes skugga. Lite ombytta roller syskonparet emellan, vilket jag tyckte var intressant. Men jag tror att det är jätte nyttigt att även Tilde ibland får vara stjärnan i strålkastarljuset, liksom det för Anton är bra att inte alltid behöva vara huvudpersonen i alla situationer. Men nog är de allt stjärnor båda två!

Efter att dansat och busat en stund var det dags för ”Musical chairs” eller ”Hela havet stormar” som jag tror att vi säger på svenska(?).

Leken där man till musik går runt ett antal stolar (en färre än antalet deltagare) och som går ut på att man då musiken stoppas snabbt ska finna sig en sittplats. Den deltagaren som blir utan stol får lämna leken. Allteftersom fortsätter man sedan att plocka bort en stol i till dess att det endast är två deltagare kvar. Vinnaren av leken blir den deltagaren som sätter sig på den sista kvarvarande stolen.

Då lekledarna pratade spanska och engelska försökte jag förklara spelreglerna för Anton som aldrig lekt den leken tidigare. Men jag tror att han var för distraherad för att hinna förstå vad det gick ut på, musiken var över dånande och han var alldeles för uppslukad av tillställningen och vips så körde de igång.

Så när sången tystade och de andra ungarna i ett kaos försökte få sig en sittplats sökte sig Anton till mig osäker på vad han skulle göra. Han blev därför den första att bli utan stol och utslagen ur leken.

När musiken sedan drog igång igen och alla andra lekte vidare, inklusive lillsyrran, så blev han jätte ledsen.

I det här fallet tror inte att det handlar om att han fått mina dåliga-förlorar-gener utan att han kände sig avvisad och utanför.

Tilde röjde dock glatt vidare men även hon helt utan att fatta vad hon egentligen gett sig in på. Inte så konstigt att hon därmed blev den nästa att slås ut. Men tillskillnad från brorsan tänkte hon inte acceptera att behöva lämna scenen. Så varje gång musiken drog igång igen, klättrade hon tillbaka upp på scenen och röjde allt vad hon förmådde med sina hoppsande steg och ”tipp tapp”-handrörelser.

Men stackars Anton var otröstlig så tillslut fick vi en gång för alla hämta dansfreaket för att gå till hotellrummet medan hon i motstånd viftade allt vad hon kunde med både ben och armar.

Väl på rummet slocknade de båda inom bara någon minut och jag och Jonas smög ut på balkongen för att kura ihop oss under en filt med varsin drink medan solen gick ned.

Så va gör man när det regnar på Lanzarote och man tvingas hålla sig inne på hotellrummet?

Badar dockan i bidén tyckte Tilde.

Efter en promenad genom bergsterräng där kidsen imponerade knatat på nådde vi en avskild sandstrand. Anton kastade sig genast ned i sanden och började gräva med händerna och Tilde klättrade upp för en sandvall och åkte rutschkana ned på rumpan.

En perfekt semesteridyll om det inte hade varit för blåsten och de grå molnen som hotfullt började hopade ihop sig på himlen. Det dröjde inte heller länge innan de första regndropparna nådde stranden och oss.

Så vi fick genast packa ihop oss och återvända uppför bergen tillbaka mot hotellet i skydd för det kommande ovädret.

När vi kom upp till toppen av berg hade vi en fantastisk utsikt över havet och staden och Jonas bestämde sig för att vi skulle ta den där familjebilden vi aldrig fått till.

Så han riggade Tildes vagn som stativ och han hämtade stenar som stöd och han fixade och trixade med kamerainställningarna. Men allt som fångades på bild var antigen himlen eller en sko eller skalp här eller där. I takt med pappas frustration började Anton få svårt att stå stilla. Jag försökte hålla god min och Tilde petade oberört sig i näsan.

I samma stund som vi var på väg att ge upp tanken på ett foto passerade ett äldre par och log snällt mot oss. Så vi passade på och frågade om de inte hade lust att hjälpa oss. Vilket de vänligen gjorde. Så mot alla odds, en familjebild blev det tillslut.

Varje gång Tilde väckte oss under natten med sitt skrik trodde jag att det var morgon. När morgonen sen väl kom var både jag och Jonas så trötta att vi knappt orkade ta oss upp och nästan höll på att missa frukostserveringen.

Efter att ha druckit varsin kopp klorkaffe började vi dock piggna till och bestämde oss för att inte låta det mulna vädret stoppa oss från att hitta på semesteräventyr.

Så istället för badkläder och sandaler plockade vi fram vindjackor och gympaskor och begav oss ut på en vandring i öken, eller ”ökenen” som Anton säger.

Efter en vända fram och tillbaka längs butiksgatan bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet.

Anton var badsugen och kunde till sin lycka övertala pappa att hoppa i poolen. Så de plaskade runt och skrattade och hakade tänder, medan jag och Tilde tittade på från poolkanten.

Efter ett tag tyckte Tilde att hennes docka också skulle bada och slängde i den i poolen, vilket ledde till en apportlek med pappa. Både Tilde och Anton kiknade av skratt och de var skönt att för en stund få glömma vilken otur vi haft med dåligt väder och sjukdom och bara se kidsen busa omkring utan några bekymmer.

Efter lunchen började kidsen tappa fokus. Anton ville hellre springa omkring än hålla syrran i handen och Tilde vägrade i sin tur att sitta i sulkyn – hon skulle köra den!

Så för att belöna dem för att de ändå varit så duktig under förmiddagen lovade vi dem varsin semester present.

Anton fastande för några transformers och till Tilde hittade vi passande nog en liten rosa leksaks sulky som hon genast förälskade sig i.
Vilken lycka!

Anton var väldigt angelägen om att vi skulle hitta ”statykillen” från igår. Mest tror jag att det var godisklubban som lockade. Men vi fann honom aldrig. Istället var det den ”flygande mannen” som idag fångade vårt intresse. Jonas speciellt, som blev barnsligt förtjust.

Så småningom gick Tilde med på att sätta sig i sulkyn och ta en tuppis medan Anton glatt skuttade fram på stenarna längs vägen.

Lagom till att vi kom fram till Playa Blanca vaknade Tilde och ville genast hoppa ur vagnen och knata på egen hand. Men Anton var snabbt framme som månande storebror och fattade hennes hand.

Hand i hand promenerade de sedan sött fram. Något som genast kom att sno uppmärksamheten från alla försäljare och gatuartister. Succé blev det också då det lilla paret älskvärt besvarade alla leenden och kommentarer från de förbipasserande genom att vinka och smila tillbaka.

I och med att vi kraftigt överdoserat Tilde med välling både för att få i henne medicin och i desperat försök att tysta henne på nätterna, hade vi nästan förbrukat hela den medtagna vällingransonen. Dagen uppdrag blev därför att hitta någon matbutik där det kunde tänkas ha någon som liknande sorts som den lilla damen är van vid.

Så vi tog även idag promenadvägen ned mot staden.

Efter att ha införskaffat medicin och tagit ett varv på stan tittade solen äntligen fram och vi beslutade oss för att ta oss tillbaka till hotellet för att passa på att njuta av den vid poolkanten i varsin solstol.

Tre gringos i solen.

Bästa enligt Anton under dagens promenad var då vi passerade den ”levande statyn”. Inte nog med att han rörde på sig då Anton la en peng i hans hatt, statyn plockade dessutom upp varsin klubba till kidsen ur sin ficka.

Trots att klubban var alldeles smält och klibbig var den enligt AK den godaste klubban han någonsin smakat.

Jag vet inte om jag kan tycka att turen vände…

Efter att Tilde skrikit och gråtit sig igenom även denna natt bestämde vi oss för att uppsöka en läkare.

Tilde visade ganska tydligt att det var öronen som besvärade henne genom att peka och säga att det gjorde ont och det som vi först avfärdat som tryck från flygresan började vi så småningom misstänka för att kunna vara något allvarligare.

Mycket riktigt, det visade sig vara öroninflammation. Doktorn var snabb med att skriva ut penicillin och manade oss att påbörja kuren på en gång.

”No better ear, no flight home!” varnade hon på knagglig engelska.

Bada var inte längre att tänka på för hennes del, och man kan inte påstå att det blåsiga vädret var till någon fördel för hennes stackar öron heller.

Men nu var vi här, på semester, men ett sjukt barn och kasst väder.

Det var bara att igen ställa sig in på att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Vilket här och nu betydde en ny vända in mot Playa Blanca för att hämta ut Tildes medicin.

Efter att ganska tröttsam gårdag och en sömlös natt då Tilde hållit oss vakna med ömsom skrik ömsom gnäll, bestämde vi oss för att börja om. Sudda bort besvikelser och bitterheten och ge oss ut i blåsten.

Eftersom det inte var aktuellt att lägga sig vid poolen promenerade vi stället längs med havet in mot staden Playa Blanca. Tilde fick skjuts i sulkyn av pappa och jag höll Antons hand medan han balanserade på en stenmur längsmed vägen.

På vägen passerade vi bland annat Los Colorades gamla vakttorn, fast som vi snabbt konstaterade såg mer ut som en hink.

”Glada Hinken!” utbrast jag och Anton i mun på varandra.

För er som inte följer Svampbob Fyrkant (SpongeBob SquarePants) så är Glada Hinken (Chum Bucket) ärkefienden Planktons restaurang som sällan har några gäster.  

Så därefter började jakten på Svampbob. Vi fann honom aldrig.

Däremot hittade vi en massa ”krimskrams affärer” (som jag annars älskar) där man, om man ville, kunde köpa solblekta leksaker till dyrare priser än i leksaksaffärerna hemma. Det ville vi inte.

För att inte sjunka tillbaka in i bitterheten bestämde vi oss för att vända tillbaka till hotellet.

Solen började då titta fram mellan molnen, och så fort vi kom i lä var det riktigt skönt.

Kanske, kanske skulle vår otur vända nu?

 
Glada Anton Plakton vid "Glada Hinken".

Efter att ha torkat och värmt oss började magarna kurra. Så vi bestämde oss för att se vad vi kunde få för de dyra pengar vi investerat i all inclusive paketet.

- Kioskmat visade det sig.

I lunchrestaurangen kunde ungarna välja mellan ljumna pommes frites, smaklösa varmkorvar, torra hamburgare utan dressing eller pannkaka.

Kidsen blev dock glada över det sistnämnda. Tilde varvade glatt syltdränkta pannkaksbitar från sin tallrik med friterade bläckfiskringar från min.

Anton som i vanliga fall kan vräka i sig fem-sex pannkakor sköt ifrån sig tallriken efter två.

”Vill du inte ha mera?” frågade jag förvånat.

”Nej mamma, nu är jag mätt som en stock!” förklarade han.

Storm eller inte, det enda Anton ville var att bada.

Så det första vi gjorde efter att ha lastat av bagaget på rummet var att svida om till badkläder.

Vi hade fått information att två av de fyra poolerna som fanns på hotellområdet skulle vara uppvärmda. Fast i själva verket var det bara en pool som var ”uppvärmd” – eller rättare sagt – inte iskall som de andra.

Självklart var just den poolen inte heller en barnpool, vilket betydde att jag och Jonas var tvungna att hoppa i då kidsen inte bottnade.

Tilde hann inte mer än doppa fötterna innan hon började gallskrika. Själv klarade jag kanske två minuter. Stackars pappa fick dock dröja kvar då den badglade Anton inte vill ge sig trots att han hackade tänder och skakade.
Kallt - men värt AK's gläde!

Efter mer än fem timmars flygresa, som Tilde spenderat genom att driva alla passagerare till vansinne med sitt skrik och gnäll, var vi alla rätt lättade när vi landade på Lanzarote.

Vi hade förhoppningar om att en strålande sol skulle hälsa oss välkomna. Men istället möttes vi av en mild storm som nästan blåste omkull oss då vi klev ut från flygplatsen.

Men strunt samma, nu var vi äntligen på plats! Ja, nästan i alla fall.

En bussfärd senare nådde vi slutligen det gigantiska hotellet i Papagayo.

Nu drar vi till Lanzarote en vecka!

Idag tillkom fler förbud som absolut skulle tejpas upp på Antons dörr.

Förutom arga och gnälliga personer är inte heller hungriga hajar, sura bläckfiskar eller bajskorvar välkomna in i Antons rum.

Bildspel

Kidsen fortsätter att hålla oss och varandra vakna. De gör det genom att hosta och ta upp all plats i vår säng eftersom vi, likt vid varje sjukdomstillfälle, efter fjorton vänder fram och tillbaka till deras egna sängar ger upp och låter dem ta upp våran.

Efter att jag tappert försökt att vyssa Tilde med min falska sångröst i en vaggvisa med fel text och förmodligen även fel melodi, tog Jonas sin kudde och lämnade oss för soffan.

Ironiskt nog somnade då båda barnen. Jag fortsatte maniskt nynna en stund i hopp om att söva mig själv. Snart kunde jag höra hur även Jonas snarkade utifrån vardagsrummet.

Ja då var det väl bara att sov då, konstaterade jag nöjt och tystande. Men just som jag höll på att somna in ploppade plötsligt en helt annan sång upp i mitt huvud;

Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Men va fasiken! Varför kan jag ens den sången?!

- Tack så jätte mycket mamma och pappa!

För sedan ekade den på, om och om igen till rytmen av min rosslande sovande familj.

Trött, jag är trött, jag är jättetrött...

Visst ska man ha extra mycket tålamod och känna sympati när ens barn är sjuka. Men lilla fröken Tilde Noelle och hennes gnäll börjar gå oss alla på nerverna. Efter två sömnlösa nätter i rad känns det extra påfrestande. Till och med den annars tolerante brodern börjar tröttna och idag fick han nog.

Från att ha suttit och lekt snällt med sin gnälliga syster reste sig Anton plötsligt och höll upp ett finger i luften som om han just fått en lysande idé.

”Jag måste rita!” sa han.  

Så jag hjälpte honom att plocka fram papper och pennor och jag och Tilde slog oss ned mittemot honom vid köksbordet.

Under tystand och djup koncentration målade han sedan snabbt och målmedvetet två teckningar, en med grön penna och en med röd. Efter att ha ställt sig upp på stolen och begrundat teckningarna från avstånd där de låg på köksbordet konstaterade han att de var färdiga.

”Jag behöver tejp!” sa han därefter.

Jag letade fram tejpen. Med teckningarna i högsta hugg tågade sedan jag och Tilde efter mannen med planen då han med bestämda steg gick mot sitt rum. Precis utanför stannade han tvärt.

”Här!” sa han och svepte demonstrativt med handen över dörren.

Jag nickade i samförstånd och assisterade honom med att tejpa upp teckningarna bredvid varandra på dörren.

Först då de ordentligt på plats vände sig Anton mot sin frågade publik och pekade på den första teckningen, den gröna. Föreställande en glad gubbe i en cirkel.

”Det här betyder att man får komma in i mitt rum om man är glad.”

Därefter pekade han på den röda, där en gubbe med mycket sur mun avbildats inuti en cirkel med ett diagonalt streck över.

”Men, om man är sur och arg eller gnällig, då får man inte komma in!” sa han och spände blicken i oss. ”Stopp i lagens namn!”

För er som undrar vad bokstäverna på teckningarna betyder så är det begynnelsebokstäverna för; Anton, Tilde, mamma & pappa.