En sjukling till son, en tröttmössa till mamma och en sympatiserande baby stannar idag i sängen och kollar på film för att vila upp sig.

Igår kväll var Anton hängig och snorig, så vi bestämde att han skulle få vara hemma från dagis idag.

Det gick dock inte riktigt ihop med mina planer som var att shoppa inför imorgon.

Då ska vi nämligen ha avskedsfest för Natta som drar till Egypten i några månader och jag behöver därför något nytt att ta på mig. Men vad gör man?

Jo, man packar ned kidsen i vagnen med filt och picknick och ger det ett försök.

Å ett bra försök var det, men det kommer dröja länge innan jag vill och orkar göra om det!

Anton satt lugnt i vagnen i ungefär tio minuter. Sedan ville han gå själv.

”Okej, men då får du gå bredvid vagnen!” sa jag.

”Okej mamma!” sade Anton sött.

Så jag gick på det. Tre sekunder senare var han borta. Kvar stod jag med Tilde och vagnen och kände paniken växa. Det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna ta mig fram och hinna ikapp honom med vagnen. Så jag var helt enkelt tvungen att välja. Jag kände mig som i "Sophis choice" och var tvungen att lämna ifrån mig ett barn. Snabbt var jag i alla fall tvungen att fatta ett beslut och det blev att lämna Tilde och vagnen för att springa efter rymlingen. Jag resonerade som så att hon i alla fall skulle finnas kvar på samma ställe tills jag kom tillbaka tillskillnad från sin bror.

När vi alla var återförenade fick Anton sätta sig i vagnen igen under kraftiga protester.

”Gå ner! Gå ner! Gå ner!” skrek Anton oavbrutet som en huligan.

Tillslut gav jag efter och gav honom en ny chans.

”Men då får du inte springa iväg den här gången!” sa jag strängt.

”Okej mamma!” sa han och log.

Lögn! Klart han sprang iväg!

Tre gånger gick jag på det!

Men sedan började han intressera sig väldigt för shoppingen. Inne på HM valde han ut kläder till sig själv och ville sedan vara med och betala. Så vi gjorde det till en lek.

Nästa butik var Gina Tricot där jag bestämde mig för ett par svara leggings.

”Kom Anton så går vi till kassan”, sa jag.

”Jag betala!” sa han och tog byxorna och sprang före.

Framme vid kassan stod några personer före i kö. Men det brydde sig inte Anton om utan traskade förbi dem alla.

”Hallå! Hallå!” ropar han tills han fick butiksbiträdes uppmärksamhet.

”Hej”, sa hon och böjde sig över disken för att se honom.

”Jag betala!” sa Anton och gav henne byxorna.

Genast började alla skratta, butiksbiträdet och de i kön.

”Betala?” sa Anton som inte förstod det komiska.

Jag tyckte nästan lite synd om honom när han ville vara så duktig. För det här var ju helt klart ett steg i rätt riktning ifrån godissnattandet på Ica.

Tillskillnad från sin syster är Anton inget matvrak. I alla fall inte här hemma. På dagis äter han tydligen bra, så jag antar att det kanske är någon slags maktkamp han försöker sig på.

Men för att få honom intresserad av att äta försöker vi locka honom med allt möjligt.

Att vara stor och stark är väldigt viktigt för honom, och ingen är ju häftigare en stora starka pappa. Så det är vår senaste taktik. Att säga att han ser starkare ut för varje tugga han tar. Det fungerar ibland…

”Strak Anton” säger han då stolt och vänder hakklappen till en mantel och spänner sina små spagettiarmar.

Men idag var han inte bara Anton, han var Super AK (Anton Kingston). Det innebar att han efter middagen sprang runt i full mundering i form av Spindelmannendräkt, mantel, mössa och pappas (två olika) tofflor.
 

”Jag stark!” ropade han.
Sedan stannade han upp, som om han plötsligt kom på något.

”Jag mera stark, jag äta!” meddelande han mig och sprang sedan till sitt rum.

När han kom tillbaka såg han ut som en stoppad korv, men stoltare än någonsin.

I sin dräkt hade han nämligen stoppat varenda gossedjur som han äger.

”Jag stora tuttar och stor mage! Jag tuff nu!” proklamera han nöjt.

Kom precis hem efter att ha varit och hälsat på Jonas Gudson - världens finaste lzak!

Mamma Linnea såg så pigg och söt ut och skulle det inte ha varit för att hon höll en liten mini människa i sina armar skulle man aldrig ha trott att de just kommit hem från BB. Snacka om superwoman!

Och Max kunde inte vara en stoltare pappa. Ivrig att få pröva deras senaste ride – barnvagnen – drog han, Izak, Anton, Jonas och vovven Djim ut på en promenad.

Är så glad för deras skull och ser fram emot många familjeträffar i framtiden ;)

Jag hoppas att med föräldrarnas tillstånd få lägga upp några bilder på underverket, så länge kan jag avslöja att han är perfekt mix av sina föräldrar. Liten, söt och med mycket mörkt rufsigt hår.

I veckan öppnades det ett nytt köpcentra i Bromma. Så vi drog dit med kidsen för att kolla läget.

Å precis så blev det också, vi åkte dit kolla läget och åkte därifrån. För att kriga sig fram i den där trängseln är inte vår grej. Speciellt inte med tanke på att sonen har talanger som; snabb, nyfiken och klåfingrig på sitt CV. Det bara går inte!

Utanför en av de nyöppnade butikerna var det en lång kö med avspärrningsstängsel likt vid en konsert. Väntetiden för att komma in var så lång att de till och med ställt ut Bajamajor.

Ja, ni fattar, helt galet!

Så istället styrde vi vår kos mot stackars farmor som i dagarna fått operera blindtarmen akut och därmed fått ställa in en resa. Stackars söta farmor, inte rättvist!

Från och med idag kommer Jonas vara pappaledig varje fredag så att vi kan vara hemma tillsammans. Mysigt!

Tiny Tilde!

Fast just denna fredag har vi skilda planer. Jonas är ute med grabbarna från firman och jag väntar på att mina tjejer ska komma över för att äta tacos med mig och kidsen. När de sedan somnat, kidsen alltså, blir det nog en drink och Idol. Fredagsmys på hög nivå!

Som ni kanske vet har det redan börjats planeras inför AK’s födelsedag. Såhär går konversationen här hemma.

”Jag tycker vi ska ge honom en upplevelse. Någonting roligt. Kanske ett fantasikalas med ett tema. Så kan vi pynta med små döskallar kanske. Eller jag vet inte…” grubblade jag.

”Jag tycker vi ger honom en bulle!” sa Jonas.

Då insåg jag vilka vi lät som, det var som taget ur Yrrol.

Jag väntade nästan bara på att Angelica skulle kliva in genom dörren och säga något som.

”Jag känner Anton Kingston mycket väl. Uuuunderbar människa!”

Denna glada bild togs trettio sekunder innan Anton upptäckte att jag mördat Svampbobs älskade husdjur Gary.
”Gary döig mamma!” sa Anton bestört och pekade på snigeln som jag penetrerat med min klack.

Sorgen var påtaglig och spred sig snabbt.

”Neeej…”, snyftade Anton förtvivlat å snigelns vägnar.

”Neeej…”snyftade jag förtvivlat å mina klackars vägnar.

Det blev en dyster promenad till dagis.

”Vad är det som har hänt?” frågade dagisfröken som mötte oss då hon såg våra miner.

Men vi kunde inte förmå oss att prata om det. Så vi sa ingenting och kommer aldrig göra det heller…

Imorse när jag och kidsen låg och tittade på barnprogram och mornade oss ringde Jonas.

”Jag har blivit Gudfar!” kungjorde han stolt.

”Grattis!” ropade jag.

”Jahoo!” ropade Anton och började hoppa i sängen.

”Blää!” ropade Tilde som antagligen insåg att detta betydde att hon inte längre skulle vara minst och sötast.

”Va roligt, jag vill också bli Gudfar!” sa jag avundsjukt.

”Gudfar kan du aldrig bli fattar du väl, då får väl se till att pusha Angelica så kanske du kan få bli Gudmor”, sa Jonas.

”Jo jag antar det” sa jag.

Men just nu spelade det ingen roll, jag var så glad för Max och Linneas skull. Allt hade gått bra och imorse hade de fått sin efterlängtade, perfekta lilla pojke!

Fast enligt Anton var det inte Linnea som fött barn utan Max. Eller rättare sagt Bax som Anton uttalar det.

”Bax host host, så, bebis ut från halsen”, förklarade han från mig.

”Menar du att Max har hostat upp bebisen?” sa jag som hade för mig att det inte riktigt är så det brukar gå till.

”Ja från Bax tjocka mage!” sa Anton.

Hans ord, inte mina!

Sedan fortsatte Anton att förklara att även farbror Calle har en bebis i sin mage. En kompis bebis till Tilde.

Så då tycker jag faktiskt, att om både Max och Calle kan bli mammor, kan väl jag få bli Gudfar!!

Såhär såg det ut när Anton fyra månader gammal fick smaka på sin först smakportion.

Anton Kingston 20080214.

Idag var det Tildes tur. Jonas trodde inte att det skulle bli något problem.

”Jag tror det här kommer bli ett litet matvrak!” sade han redan på BB.

Ser ut som pappa kan ha rätt!!

Dagens outfit bestod av kalsonger och ridhjälm.
Det var i alla fall vad Anton hade på sig när jag kom för att hämta honom på dagis.

  

På väg att hämta Anton från dagis går jag förbi ett fritids. Där på trappen till deras ingång står två småtjejer (i kanske 10års åldern) och slänger med sitt långa hår och gör inövade rörelser till en Katy Perry låt. Nedanför trappen sitter resten av kidsen och agerar publik.

”Klappa mera!” uppmanar den ena tjejen från trappen.

Genast börjar det applåderas.

Plötsligt fick jag en flashback till då jag själv gick på fritids.

På den tiden var de jag och Angelica som var de där tjejerna med det slängande håret som fick alla att göra som de ville. Då tänkte man inte på hur det uppfattades, men herregud!

För att ge exempel på vilka divor vi var kan jag ju bara nämna att jag tillexempel alltid skulle uppträda på roliga timmen. Varje fredag! Från det att vi gick i ettan till sexan! Och ville någon annan göra något kunde jag ställa till med en jäkla scen.

Ett ytterligare bevis på att vi alltid fick som vi ville var att vi lyckades få killar i klassen att ge oss saker. De började med kulor då det var det som gällde, senare blev de hockybilder.

Här kommer ett utdrag ur min dagbok från när vi gick i fyran:

24e januari

Idag i skolan sa Nicola att han älskade mig mer än Djurgården. Men jag är kär i Jimmy i femman. Det är Angelica också. 

När jag kom hem lyssnade jag på min nya CD-skiva och tittade i skolkatalogen. Jag kollade mest på Jimmy. Sen åt jag middag. Efter middagen fortsatte jag att kolla i skolkatalogen. Då kom mamma upp.

”Jaså, men är du kär i då?” frågade hon.

”Ingen!” sa jag och blev sur.

Sen kolla jag på TV en stund innan jag gick och la mig.

25e januari

Idag fick jag massor av Hockeybilder av Nico. Men jag är ändå inte kär i honom. Jag och Angelica har mest Hockeybilder i klassen nu. Det är bara för att killarna som är kära i oss ger oss en massa bilder. Vi har typ 200 bilder nu. Vi har bara köpt 15 stycken själva.

Jag säger det igen, herregud!

Så blev det precis så det inte fick bli…

SD har alltså fått makten att vara med och bestämma hur Sverige ska se ut de kommande fyra åren.

Du som har Facebook, joina kampanjen ”Vi gillar olika” för att visa ditt missnöje!

Kampanjen ”Vi gillar olika” blev en omedelbar succé. Över 100 000 läsare ställde sig bakom uppropet bara under gårdagen. Över 35 000 har också hittills gillat kampanjsidan på Facebook. Det är en rekordsnabb uppslutning bakom en kampanj som nu blir viktigare än någonsin. Men vi behöver nu bli ännu fler som säger "Vi gillar olika".

Skälet är uppenbart. I natt fick Sverige för första gången ett nationalistiskt parti i riksdagen.

Har lyckats dra på mig en riktig förkylning. Inte kul… Men skönt att det är helg och att Jonas var gullig att ta barnen i morse så att jag kunde få ligga kvar i sängen och hosta och tycka synd om mig själv en stund.

Trots att jag kände mig som ett vrak ville jag i alla fall se till att rösa. Har stått och velat lite mellan två partier men viktigast känns nästan bara att lägga min röst på vilket som för att minska SD’s chans att komma med i Riksdagen.

Så medan jag och Jonas tog med en slumrande Tilde för att rösta fick Anton följa med mormor och morfar på äventyr.

 

Natten till idag sov Anton hos farmor och farfar. Skönt med lite sovmorgon tänkte jag. Så varför vaknar jag då klockan sex och är klarvaken? Så typiskt!

Senare, vid tre ringde farmor.

”Anton råkade somna i vagnen och jag har försökt väcka honom men det går inte. Hur ska jag göra?”

”Det går inte att väcka honom” sa jag.

För så är det! Man skulle kunna släpa med honom till en rockkonsert och han skulle snarka till takten av musiken.

Men farmor vet sina grejer och med lite kittel och muta i form av glass slog lill'monstert till slut upp sina blå. 

Kul hade de haft i alla fall, farmor och Anton. Vart och tittat på teatern ”Lilla syster kanin”.

”Roli toki lillasyster nin” berättade Anton med ett stort leende när han sedan återlämnades på kvällen.

Själv hann jag inte mer än att pussa honom godnatt innan jag drog ut på en girls night out för att fira Zandra som fyller 25år!

Jag ser nu att det ser ut som att gudmor tafsar på mig, men så var inte fallet.
(Hon vet att jag är upptagen)

Antingen så förstår andra inte min humor, eller så har jag ingen. Eller så är det faktiskt så att man som mamma helt enkelt inte får skämta om vissa saker.

Jag kan bara ta den senaste veckans situationer som exempel…

På Tildes senast BVC besök försökte barnmorskan på nytt övertyga mig om att gå med i en mamma-grupp. Jag som gärna vill välja mina vänner har lite svår att förstå varför jag måste umgås med mammor bara för att jag är mamma själv. Men jag kanske har fel…

Barnmorskan: Om du vill gå i en mindre grupp så har kyrkan en mammagrupp.

Jag: Kyrkan?

Barnmorskan: Ja!

Jag: Ja jag vet inte om de släpper in mig där…

Barnmorskan: Vad menar du?

Jag: Jo jag kallas ju för Satan själv.

En lång tystnad.

Satan själv: Det var ett skämt…

En mamma på dagis kommer fram och börjar gulla med Tilde som ligger i min famn.

Mamman: Hon är så lik dig!

Jag: Va, tycker du? Jag är ju fett mycket snyggare!

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Också på dagis, samma dag, möter Anton mig med en gigantisk kråka i näsan.

Jag: Du ser het ut kompis!

Dagisfröken: Vänta så hämtar jag en näsduk.

Jag: Skynda dig och ät upp den då innan fröken tar den!

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Jag har precis beställt kaffe på ett café då cafébiträdet vänder sig till Anton.

Cafébiträdet: Vad vill du ha att dricka då lilla vän?

Jag: Har ni barn latte?

Cafébiträdet: Öh, nä!

Jag: Jaha, då antar jag att ni inte serverar alkohol i barnmuggar heller?

Cafébiträdet: Nej, verkligen inte.

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Idag fyller söta faster Anna år och det skulle såklart firas. Så på kvällen var vi bjuda att komma över på födelsedagsfika.

Anton var jätte taggad och även om han inte kan uttrycka det så såg man på honom hur han längtade.

”Anna fyller år idag, så du får säga grattis faster Anna till henne”, coachade jag.

”Calle också?” fråga Anton.

”Nej Calle fyller inte år idag”, sa jag.

Anton såg lite besviken ut.

”Är Calle din kompis?” frågade jag.

”Ja, Calle kompis. Calle är såhär många år!” sa Anton och visade upp tre korviga små fingrar.

”Jaha, men då är ni ju nästan lika gamla…”

”Mmm…”

Men i bilen på väg till kalaset tog energin slut och det dröjde inte länge innan Anton snarkade ikapp med lill’syrran i baksätet. Sedan sov han igenom hela besöket medan vi andra mumsade på god fika och berättade historier. Förhållandevis ganska städade historier faktiskt om man jämför hur det brukar låta på våra familjeträffar.

Kanske var det för att Anna, som alltid har de snuskigaste historierna, var upptagen med att mysa med Tilde. Och Jonas som alltid brukar ha de starkaste åsikterna var upptagen med att tracka brorsan sin för hans frisyr. Själv tyckte jag att Victor såg stylish ut som vanligt, så det handlade kanske mest om Jonas avundsjuka. Hans senaste önskan är nämligen att skaffa sig en ”frisyr”. Ska bli spännande att se hur det går med det…

Härom dagen ringde det på min mobil från okänt nummer, är man kontrollfreak som jag är det inget man gillar.

I vanliga fall brukar jag inte bry mig om att svara, men Jonas hade sagt att han skulle ringa mig från jobbet så jag var ganska säker på att det var han.

”Vem ringer mig från okänt nummer? Jag dissar privatsamtal!” svarade jag med sång.

Men tydligen var det ingen Kapten Röd fan som ringde för det var helt tyst.

”Eh, hallå?” säger jag.

”Hallå?” säger personen på andra sidan luren.

"Ja?"

”Är du Anton Kingstons mamma?” frågar personen.

”Det beror på”, sa jag för att vara på den säkra sidan.

”Jag ringer från ett produktionsbolag och vi har sett Anton Kingston på en bild och undrar om han skulle vara intresserade av att komma in på en casting för en reklamfilm?”

”I så fall är jag hans mamma!” svarade jag.

Så var det med det, och idag var det alltså dags för castingen. Eftersom vi skulle vara på andra sidan stan klockan halv fem började jag stressa redan vid hämtningen på dagis. Inte blev det bättre av att Anton hade målat sig med blå färg över hela armarna och halva ansiktet.
"Ja, han tyckte det var så roligt att måla", sa dagisfröken.
Mindre roligt tyckte mamma Kingston.

Smile and wave, just smile and wave...

Hemma, badad, äten och snyten väntade vi bara på att pappa Kingston skulle komma hem. Så fort han sedan kom drog vi.
Väl framme visste vi inte vart vi skulle gå, men det löste sig tillslut och vi blev visade att sitta och vänta i ett väntrum.
Där mötte vi familjen rutinerade, som redan varit med i ett antal reklamfilmer. Deras tvååring, Svala, gick rakt fram till mig och lade sin gossehund i mitt knä sedan satte hon sig bredvid mig. Så var jag hennes nya best buddy. Hon såg väl att vi låg på samma mentala våglängd eller nått.

Anton däremot satt inte stilla en sekund. Hur skulle det här gå egentligen?

När det var vår tur följde jag med Anton in i castingrummet där en tjej filma och den andra intervjua.

Medan de berättade vad de sökte; ett litet barn som precis lärt sig borsta tänderna. Var Anton redan på G. Utan att någon av oss hade sett det hade han greppat deras rekvisita bestående av tandborste och tandkräm och klämt ut ungefär halv tuben. De började skratta hysteriskt och Anton log stolt med tandkräm i hela ansiktet och drog nöjt borsten fram och tillbaka.

Sedan var det snabbt över till nästa grej. Anton skulle hålla i en nummerlapp och säga sitt namn medan de tog ett kort. Det gick inte, han stod inte stilla en sekund utan skulle styla och visa sin bästa sida. Sin bakdel.

Ja, som ni förstår lär det kanske dröja innan vår lilla stjärna blir en filmstjärna. Men kul hade vi i alla fall. Efter att de haft casting med 60 barn(!) skulle de höra av sig. Ska försöka svara på ett lite vettigare sätt den gången…

Jag vet inte vad det är som har hänt med min vänstra fot. Men min i vanliga fall ganska beniga fot har svullnat upp till sizen av en hobs. Jag började känna av det när jag och Gusmor Angie var ute och gick för två veckor sedan, men tänkte att det kanske bara var skorna som skavde eller något. Men det har bara blivit värre och gör det svårare och svårare att gå.

Eftersom jag är något av en hypokondriker inser jag snabbt hur allvarligt det här är.
Jag ser hela scenariot framför mig. Doktorns allvarliga min när han berättar att de måste amputera min fot. Jag som snyftar till och börjar gråta. Men sådär snyggt, som på film. Inte som i verkligheten med allt hulkande, snor och röda ögon.
Nej, nej, bara lagom dramatiskt vackert ska det vara. Sedan bär de ut mig på en bår från besöksrummet och direkt till operationssalen. Kvar ligger bara mina röda Louboutin klackar som jag (aldrig haft, men) aldrig mer kommer att kunna ha.

Samtidigt, i verkligheten, kommer Jonas hem från jobbet. Med en dramatisk gest visar han fram en omlindad tumme.

”Jag har klämt den i bildörren och den hänger halvt av!” säger han.

”Men guuuuud!” säger jag och haltar fram till honom för att trösta.

”Jag vet inte om den går att rädda men pappa kommer över för med nål och tråd för att sy”, fortsätter han.

Farfar Roffe är nämligen läkare.

Strax därefter kommer Roffe hem till oss. Medan han lindar av bandaget kring tummen är Jonas ansikte förvridet i smärtsamma grimaser. Jag vill inte titta, men måste.

Jag möter Jonas blick och vi vet båda två vad farbror doktorn kommer säga härnäst. Att han måste amputera hela fingret. Men istället ställer han en fråga.

”Har ni några plåster?”

”Plåster? Ja, men ingen kirurgtejp liksom bara vanliga plåster”, sa jag.

”Det blir bra”, säger han.

Jag tittar på Jonas och han ser lika förvånad ut som jag, men jag går i alla fall och hämtar plåster.

Hello Kitty är de enda jag hittar i medicinskåpet, så jag tar med dem.

Efter att Jonas blivit omplåstrad tar Roffe en blick på min fot och konstaterar med ens att det förmodligen bara handlar om att jag haft på mig fel typ av skor.

Jag tittar på Jonas igen och han lyfter blicken från sin Hello Kitty tumme och besvarar min blick med ett besviket uttryck. 

Med såhär dramatiska föräldrar kan ni ju bara tänka er hur våra kids kommer bli!

Får jag presentera ortens drama queen och hennes kung...

Efter en tung, och vad som känns som en väldigt lång helg, är det dags att återgå till verkligheten och vardagen. Jag känner mig ganska tom och har svårt att finna något ”roligt” att skriva om just nu. Men jag är säker på att min fina lilla familj snart kommer ge mig inspirationen tillbaka.

Så länge bjuder jag, på begäran av farmor och mormor, på Antons önskelista inför den kommande 3års dagen.

Svårt att hitta på saker till en unge som redan har det mesta, på gränsen till allt.
Men då farmor och mormor redan börjat fråga om önskelistan, fast Anton födelsedag är först i oktober, så har jag försökt tänka till.
Hösten är snart här och det börjar bli kallt ute, så praktiska klädombyten till dagis är ju aldrig fel.
Men jag har också försökt ta med några roliga saker som Anton skulle gilla.

Kom nu ihåg att detta är en önskelista och att herrn inta ska bli mer bortskämd än vad han redan är..!

Antons önskelista

· En varm mössa är ju alltid bra. På HM har jag tillexempel sett några som jag tror AK skulle gilla.
 

Mössor från HM 59:50kr 

· Sköna och praktiska höstskor. De här tuffa kommer från Stadium.    

Warp kängor från Stadium (stl25) 249kr

· Rullgardin med döskallemotiv, sett på bla Coop. 

· Jag vet inte hur han känner till dem, men varje gång man frågar om Anton vill se på film så svara han att han vill se Mumintrollen. Vi har dock ingen film, så det tror jag skulle bli en väldigt uppskattad present!

· Sagoböcker med fina bilder.

· Praktiskt taget varenda pryl som har med superhjältar, bilar eller dinosaurier är häftigt enligt AK.

· Leklera är hur kul som helst tycker AK. Men de blir med tiden stela och fula i färgen, så mera lera vore toppen! Kavlar eller formar att ha att leka med till leran är också ett hett tips!

· Målar färg (fingerfärg).

· Nya sängkläder. Har sett att det finns påslakan med döskallar - som för övrigt är favorit motivet!

· Brallor till dagis. På Kappahl brukar de ha både snygga och tåliga byxor.

Jeans 299kr och mjukis 149kr från KappAhl.

· Knä- och armbågsskydd (för galen skateboard och kickbike åkning). Skulle gissa att det finns på Stadium.

· En snowboard, pappas önskan och en dyr sådan, men önska kostar ingenting!

 

♥

Veronica har fyllt år och eftersom jag har ensam hand om kidsen denna vecka, då Jonas har jouren. Styrde vi upp en tjejmiddag hos oss för att fira. Anton stortrivdes som enda killen. Och att han fick paket av födelsedagsbarnet själv gjorde henne snabbt till kvällen idol.

När det blev läggdags var han inte intresserad av att sova utan ville vara upp och festa med oss andra. Prinsessan på fjärten, Tilde, somnade däremot så fort hon fick ligga i Carinas famn.

Vi konstaterade att det känns ganska konstigt att tänka att för några år sedan var det jag som låg där och prutta som baby. Men jag hoppas att likheterna stannar där för jag har ju fått höra vilken ful unge jag var.

En jul för några år sedan gav jag ett julkort till Carina med ett foto där hon sitter som nybliven mamma med en bebis i famnen. Sedan kom Angelica hem och fick syn på det.

”Nä, fy fan vad ful jag var som bebis!” utbrast hon.

”Men hallå, tack för den, det där är ju jag!” informerade jag lagom stött.

Den enda trösten är att veta att Angelica var precis lika ful. Till och med Carina sa ikväll att hon hade svårt att se skillnaden på oss, så haha!

När kidsen somnat satte det ökända tjejsnacket igång på riktigt. Senare körde Filippa, som utbildar sig till make up artist en test sminkning på oss till sin portfolio.

Hon fick till och med den här fula ankungen att känna sig som en svan! Grymt duktig!

Tack tjejer, Angelica, Veronica, Carina, Filippa, Sofie, Maja och Anniz för en grymt rolig kväll!

PUSS!!

Minns ni när man var liten då man kunde bli sådär total förälskad i en ägodel att man ville ha med den överallt?

Anton har en sådan relation till sin Svampbob mössa.

Den har varit gömd och glömd under sommaren, men när jag häromdagen packade fram höstplaggen fick han syn på den. Det blev ett kärt återseende och den gula mössan med Svampbobs ansikte på åkte på direkt.

”Titta den passar ju jätte bra till dina nya gummistövlar som du fått av farmor”, sa jag.

Men det skulle jag inte ha sagt, för nu ville han även ha dem på sig.

Aja, de var ju nya och oanvända så jag lät honom gå omkring med dem och mössan inomhus.

När det började bli läggdags tyckte jag att han kunde ta av sig ytterplaggen. Det tyckte inte han.

Och eftersom jag efter alla åt tillslut träffat min överman när det gäller envishet, somnade Anton nöjt iklädd mössan, kalsonger och gummistövlar.

Själv hade jag en period, då jag var kanske fem år, då jag alltid skulle ha kjol. Att det var höst och kallt ute spelade ingen roll. Inga undantag gjordes, inte ens när vår familj med vänner skulle ge sig iväg ut och paddla kanot gav jag vika.

Att alla andra barn skulle ha overall eller att mamma och pappa tjatade spelade ingen roll. Jag antar att det var då mina envisa föräldrar insåg att de mött sin överman i envishet. Så det fick bli en kompromiss.

Tittar man på bilder från den paddlingsfärden ser man hur jag glatt sitter i en kanot med mamma och pappa, iklädd overall och kjol. Jag kan inte påstå att jag var någon trendsetter, men om det någon gång skulle bli på modet så vet ni vem som var först!

Lite senare ringde farmor Annica och frågade om vi ville ha sällskap efter middagen, det ville vi såklart. Anton blev uppspelt när han fick höra det.

”Igår fick du hänga med mormor och morfar och idag farmor, vilken lyx!” sa jag.

”Vareom?” sa Anton ivrigt.

Vilket betyder ”vart är de”, som ni säkert listat ut.

”Nu är både mormor och farmor på jobbet, men farmor kommer när hon slutat jobba”, förklarade jag.

Anton tittade på mig med en skeptisk min.

”Nä, momo och famo inte jobba…” sa Anton.

”Jo, både farmor och mormor är och jobbar!” sa jag.

”Nähä!” sa Anton bestämt.

”Joho!” sa jag.

”Nä, famo och momo fikar!” sa Anton.

Inte helt fel att dra den slutsatsen kan jag tycka, för vad hade farmor med sig när hon sedan slutat jobba. Jo, gigantiska bullar till allihopa!

När vaknade du senast och slog upp ögonen och tänkte – Åh, äntligen måndag!

Nej det hör inte till vanligheten kanske.

Men det var precis så jag kände imorse. Jag säger bara tack gode Gud för dagis!

Visst älskar jag min son så att jag tror att mitt lilla hjärta ska spricka ibland, men även den bästa mamman behöver en paus då och då. En paus från att bara vara mamma och faktiskt kunna vara lite Sofia också.

Att kunna sätta sig ned och äta en hel måltid utan avbrott eller att kunna gå på toaletten själv, med stängd dörr! Det är lyx!

Efter att ha sträckt på mig tog jag en titt på klockan. Den var strax efter sex. Bara tre timmar tills dagis öppnar och Anton hade inte vaknat ännu. Easy, tänkte jag.

Sekunden senare stod Anton i dörröppningen.

”Här är jag!” kungjorde han högt.

Tre timmar till dagis – hur mycket kan hinna hända?

Jo det kan jag tala om…

Två frukostserveringar, då den första hamnade på golvet, macka och saftsoppa och allt.

Två bad och två klädombyten på grund av spill och kladd.

En häftig diskussion på grund av meningsskillnader beträffande att servera glass till frukost eller inte.

Tre nära döden upplevelser efter hopp från höga höjder. En gång från sängen, en gång från soffan och en gång från köksbordet.

Ytterligare ett klädombyte då herrn, medan jag klädde på Tilde, passade på att ta av sig sin tröja och doppa den i sin mugg med saftsoppa.

Två häftiga kärleksattacker mot lillasyster i form av hårda kramar, men som tyvärr lätt blir lite för mycket för en så liten människa och resulterar i tårar.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag vill inte att ni ska tro att jag klagar. För det gör jag inte! Jag bara berättar hur det faktiskt är!

När vi väl har kommit så långt att vi faktiskt står i hallen och tar på oss ytterkläderna tycker jag att Anton kan ta på sig en mössa. För visst känns det plötsligt som att hösten kom på en gång!

Anton säger inte emot utan tar glatt på sig en mössa. Den är svart och han säger att den är tuff. Jag håller med.

Väl ute kommer Anton på att man kan dra ned mössan över ansiktet, hela ansiktet. Jag låter honom hålla på, men det tar en himla tid då han samtidigt ska envisas med att gå själv. Till en början går han försiktigt med armarna ut. Men snart släpper allt och han springer runt som en galning med luvan neddragen.

”Panga, panga!” skriker han och formar tummen och pekfingret till en pistol.

Vi möter en dam som är ute och rastar sin hund. En sådan där ”Jag går med Go-Go på promenad” hund, ni vet!

Hon tittar förfärat på Anton med öppen mun.

Min första tanke är att ursäkta min sons beteende, men känner sedan att jag inte alls har någon skyldighet att göra det. Han är tre och han leker och har kul.

”Panga, panga!” fortsätter Anton att gasta.                            

”Han leker bankrånare!” sa jag till damen.

Hon fnös och drog hunden närmare sig med hjälp av kopplet.

”Du förstår han vill så gärna bli som sin far”, sa jag.

På SKÄMT!

Damen lyfte snabbt upp ”Go-Go” i famnen och gick med snabba bestämda steg därifrån utan att vända sig om.

Anton som hade dragit upp mössan över ögonen tittade på mig med ett lurigt leende och det var som att titta in i en spegel. För jag är helt säker på att jag just då hade precis samma min.

Partners in crime!

Jag och han!

Plötsligt hade jag inte alls någon lust att lämna honom på dagis längre, för vem ska jag då ställa till med trubbel tillsammans med?

Igår var det dags att träna igen. Så på kvällen kom partyprissarna mormor och morfar förbi och hjälpte till och sitta barnvakt (då Jonas har jouren) så att och Angie kunde ge oss ut.

Jag tänker inte skriva om hur vi gick vilse, igen, för det börjar faktiskt bli smått pinsamt!

Jag vet inte vem som såg tröttast ut när vi kom tillbaka. Vi med vår dåliga kondition eller morföräldrarna som passat kidsen.

Så jag tackade för hjälpen och de gav sig av hemåt, nu återstod bara att få Anton att sova. Vilket var lättare sagt än gjort då han var i ett lyckorus, hög av mormor och morfars kärlek. Han ville visa precis vart morfar suttit i soffan och hur han visat mormor hur man borstar tänderna. Femton gånger om. Men sedan tar energin plötsligt slut och han somnar bokstavligen mitt i en mening och jag får bära honom till sängs.

Okej, one down, one to go, tänker jag och tittar på Tilde som ger mig ett stort tandlöst leende.
Trollungen min ♥

Den moderne Batman har bytt bort de fula långkalsongerna mot ett par färglada boxerkalsonger. Han har också gjort sig av med den opraktiska manteln och skaffat sig en praktisk handväska.

Ja, i alla fall den Batman som bor hemma hos oss…

Jag frågar Batman som bor hemma hos oss vad han har i handväskan.

En fråga som säkert fler vill ha svar på.

”Bärten-pengar svara han.

För ja just det, den moderna Batman uttalar sitt namn så - Bärten!

”Vad ska Batman köpa för sina pengar då?” undrar jag nyfiket.

”Glass och makaroner till lalillopa!” svarar han.

Just precis, den moderna Batman bryr sig inte om hämnd och interna intriger. Den moderna Batman ser till att folket får mat och efterrätt. Vilken hjälte!

Precis som alla andra superhjältar är han svår att fånga på bild då han alltid är i farten.

Efter mitt plastpåse-missbruk och att de jäkla isbjörnarna plågat mitt samvete gick jag och köpte miljövänliga blöjor. Som en kompensation för det hela liksom.

Men nu ger jag upp!

Imorse var fjärde morgonen i rad som Tilde väcker mig av gråt för att hon ligger och är blöt för att blöjan läckt. Med go green menar de egentligen go brown, för det är färgen på lillis sängkläder. Så nu åker de i sopen!

Sorry isbjörnarna, men Tilde går före. Jag får hitta på något annat, som att dra in på Antons hårsprayskonsumtion eller något ;)

Ta chansen & tävla om ett presentkort på 300:- från Barnvänligt.nu.
Var med och tävla här!

♥ Tävlingen pågår från den 25/8 till den 8/9 kl 23:59 ♥

Dagens skönaste kommentar presenterades av Smilla.

Genom att jag har tid att stanna och busa lite med kidsen på dagis då jag lämnar och hämtar Anton, har jag snabbt gjort mig populär.

”Nu kommer Antons mamma!” ropar de i kör när jag och Tilde svänger in på dagisgården.

Oftast sover Tilde och får ligga kvar i vagnen. Men ibland, som idag, får hon hänga med på armen och hälsa på storebrors dagiskompisar.

Jag blev snabbt omringad av ett gäng treåringar. Vi gick som vanligt igenom rutin fraserna som består utav att alla berättar hur gamla de är. Samt vem som kommer och hämtar dem.

”Jag är tre år, min pappa kommer och hämtar mig idag”, sa Mikael.

”Så du har inte blivit äldre och pappa kommer som vanligt, vad bra!” sa jag.

”Min mormor kommer och hämtar mig idag” sa någon annan.

En mormor eller farmor hämtning ger alltid lite mer status och ett avundsjukt mummel spred sig.

Så kom Smilla fram och ryckte mig i byxbenet.

”Hej Antons mamma!” sa hon.

”Hej Smilla!” sa jag.

Sedan tittade hon på Tilde med en granskande blick, och så på mig igen.

”Har du köpt en ny bebis?” frågade hon sedan.

”Nej, Smilla, det är samma bebis. Men du är en riktig komiker du!” skrattade jag.

”Komiker?” sa hon frågande.

”Ja, kom ihåg det när du blir känd, att det var jag som upptäckte dig!”

”Ja”, lovade hon.

”Det här räknas som ett muntligtavtal nu”, sa jag.

”Jag vet!” sa hon.

Smart tjej!!

När ska jag förstå?

En puss när vi var 16år och Jonas visste direkt att det var vi som hörde ihop. I fem år fortsatte han sedan att ringa och fråga ut mig, och varje gång vi träffades ute eller på någon fest bad han om en dejt.

När jag efter alla år tillslut gick med på en dejt friade han innan kvällen var slut. Det var 2006.

Så när ska jag förstå?

Igår fick jag (ännu ett) frikort från kidsen för att kunnat smyga över till Angie för en kväll med tjejerna. Efter ett par glas vin blev det, som ni kan förstå, en hel del ”tjejsnack”. Rapporter om deras dåliga dejter och trassliga relationer avlöse varandra. Det pratades om killar som antigen var för seriösa eller oseriösa. För upptagna eller för på. För stora kändisar eller riktiga nobodys. Då fick jag plötsligt en sådan hemlängtan.

Den där killen de söker – han med hjärtat, hjärnan, tiden och intresset – han har jag redan!

Så jag fattar!!

Det finns alldeles för många vackra tjejer i detta land som letar efter just han. Måste haffa! Måste skynda mig att göra honom till min! För alltid! Gift dig med mig, NU!

Efter att ha varit och fikat med Angie och mormor Eivy går jag och hämtar Anton från Dagis klockan tre. Där får jag en rapport om en toppendag med duktiga toalettbesök, bra ätet vid lunch och inga slagsmål.

Mycket duktigt tänker jag stolt.

Anton går hela vägen hem själv utan att springa iväg eller väcka Tilde som som vanligt ligger och sussar.

Mycket duktigt, tänker jag ännu stoltare.

Vi kommer innanför dörren, Anton tar av sig skorna själv och ber att få leka med Play-do lera.
Självklart. Vi hjälps åt att plocka fram lekleran och några formar till bordet. Sedan behöver Tilde en ny blöja så jag lämnar Anton ensam en minut.

När jag kommer tillbaka står Anton bredbent på bordet.

”Vad gör du?” frågar jag.

”Kissar mamma, kissar mycket!”

Här säger mamma något fult som man inte ska yttra framför små barn. Anton tittar storögt på mig.

”Förlåt Anton, men det där är inte okej!” säger jag och bär honom till badkaret.

”Lite tokigt!” erkänner Anton men ser alldeles för glad ut för att mena det.

Med Anton i badet och Tilde på armen går jag för att ta hand om ”olyckan”.

”Anton var är leran då?” undrar jag då allt jag ser bara är tomma burkar.

”Borta!” skriker han tillbaka.

”Borta?”

”Borta!” bekräftar han.

Någonstans i vår lägenhet finns alltså denna play-do-lera, men vart? Bara de inte är i Jonas nya skor… Jag väntar nog lite med att berätta det här för honom…

Idag gled jag och Anton in på dagisgården med stil,
båda iklädda skinnjacka och sunbrills.

”Hej Anton!” hälsade en dagisfröken.

”Hej!” hälsade vi tillbaka och gjorde peace-tecken.

”Anton är alltid så stylad när han kommer till dagis!” sa hon.

”Tack!” sa jag och log.

Men sedan såg jag hur hon utbytte en blick med en annan
dagisfröken och fick plötsligt känslan av att det inte alls var
menat som en komplimang. Stod hon verkligen och helt öppet
hånade mig och min son?

Vad är det med folk? Varför så bittra?

Jag handlar väl kläder på HM som varenda annan småbarnsmorsa.
Så varför är det en sådan big deal att hans byxor matchar hans tröja?

Jag borde kanske inte bry mig. Huvudsaken är ju att Anton gillar det.
För det gör han verkligen. Idag ville han inte ens ta av sig skinnjackan
och solglasögonen fast de skulle vara inomhus.

”Nej, vill ha tuffa motorcykeljacka och dadäron (solglasögon)!” sa han bestämt och lade armarna i kors.

Ibland lägger han också till egna accessoarer till outfiten. Häromdagen vill han tillexempel ha på sig hatt och en sådan känsla för mode ska man väl bara uppmuntra? Så självklart fick han ha på sig hatt till dagis.

Nästan fashion guru, såhär kopierar du Anton Kingstons egenkomponerade stil…

Hatt från HM
Blå farfars tröja
Väst från HM
Svarta Converse
Döskalleklocka Ur & Penn
Ljusa jenas KappAhl