Jag fick frågan varför jag inte lägger upp ”Dagens outfit” som så många andra gör på sina bloggar.

Ja, för det första vet jag inte om mina leggings och toppar är så mycket att se, för det är det jag har på mig till vardags.

För det andra så skulle jag behöva gå upp i ottan för att hinna fota mig innan kidsen vaknar. För sedan är det kört! Klarar mina kläder en frukost med dem utan att fläckas ned så är det ett under!

Med andra ord vet jag inte om min ”outfit” skulle vara så inspirerande att se…

Istället låter jag Tilde få stå modell för dagens outfit som idag gick i lila. 

Body från NOA NOA miniature, jeans från Asos.com och kofta från Benetton.

När vi kom hem från gammelmorfar hade Jonas hunnit komma hem från Island. Äntligen!

Han hade knappt någon röst kvar att kunna berätta hur de hade haft det. Men förstod att de hade haft det kul i alla fall, badat i varma källor, kollat in gejsrar och testat på Islands nattliv.

Foto: Jonas

Idag åkte vi till Åkersberga för att fira att min morfar (kidsen gammelmorfar) fyllt 85år.

Han verkade jätteglad över att vi kom, även om han stundtals glömde vilka vi var. Men varje gång någon förklarade att Anton och Tilde var hans barnbarnsbarn sken hans ansikte upp.

Rätt som det var blev han pigg som attan och ställde sig upp och började busa runt med Anton som tjöt av glädje. Sedan lyfte han upp Tilde som även hon skrattade och jollrade sött. Ett helt klart lyckat födelsedagskalas!

På eftermiddagen åkte Anton och farfar iväg och badade. Det har blivit lite av deras lördagsnöje tillsammans. Sedan går de på McDonalds och Anton får en Happy Meal. Det är grejer det!

Eftersom Jonas har med sig kameran till Island bjuder jag istället på en gammal (tyvärr suddig) bild.

Jag skriver ganska ofta, och senast igår, om hur Anton freakar loss och dansar, och fick frågan hur det ser ut...

Eftersom det är ganska svårt att beskriva med ord bjuder jag istället på morgonens show som Anton bjöd på. Koreografin är inspirerad av en av hanns favoritfilmer ” A Goofy movie” som han fått av Gudmor Angie.

Då kidsen tar upp det mesta av ens tid finns det inte mycket tid kvar för annat. Men ibland måsta man helt enkelt göra sig tid för att hinna med sina vänner också. Så när jag fick reda på att en gammal vän som jag inte träffat sedan gymnasietiden flyttat till samma område var jag helt enkelt tvungen att se henne och ta igen lite förlorad tid. Så då Anton lämnats på dagis och Tildis fått i sin lunch tog jag med henne och åkte (en omväg) hem till henne. (Ja, man kan ju tycka att jag borde hitta i mitt eget område, som jag dessutom bott i under i stort sett hela mitt liv. Men neeej…)

När vi väl möttes var det som om tiden stått stilla fast att vi själva på något märkligt sätt blivit äldre. Vi var fortfarande samma gamla virrpannor, fast jag gått och blivit tvåbarnsmamma och hon gått och gift sig.

Helt galet att denna bild är tagen för snart tio år sedan!!

Tiden rann iväg och plötsligt var det dags för mig att springa och hämta Anton från dagis.
Så ’up, up and away’ mot nästa äventyr.

Vid dagis mötte jag upp min syster, mitt hjärta, och hon följde med mig och kidsen hem på varm choklad och mackor. Mums!

Men då jag även bokat upp mig för en middag hos mamma och pappa dröjde det inte länge innan ytterkläderna åkte på igen och vi flängde iväg på nytt.

Som vanligt bjöds det på god mat och till och med den matpetiga sonen åt med god aptit. Efter det bjöds det på dansmoves i form av Let’s dance, men framför allt av Anton som gav järnet i någon crossover dans mellan rock och hillbilly twist. Om jag, mot förmodan, skulle få för mig att rösta på någon av alla dansare så skulle han i alla fall få högsta poäng. Noll poäng för taktkänsla, men 10 för inlevelse och innovation.

Då han dansat sig trött och även Tilde däckat i mormors knä satt jag kvar en stund och pratade med mina päron, tills även de började gäspa. Då tog jag för sista gången denna dag och packade iväg oss hemåt.

Dagen började tidigt med att Jonas packade iväg sig för att åka mot Arlanda och Island med jobbet och lämnade ett stort tomrum efter sig. Med flit hade jag inte hjälpt honom med packningen, trots det pedantiska kontrollfreak som jag är, i hopp om att han kanske skulle glömma sitt pass eller plånbok. Men är sanningen att han (tyvärr) lyckades få med sig allt han behövde utan att jag var där och lade näsan i blöt.

Konstigt hur mycket man kan sakna någon redan innan de åkt iväg. Någon som man träffar varje dag och som dessutom bara ska vara borta några dagar. Men så är det!!

Nu är han i alla fall på Island och vi är kvar här hemma i Snöland som Anton så sött utryckte sig.

Den där hemska mamman som kastar sin unge i asfalten – det är jag!

Finns det något värre än att höra sitt barn gråta? Jodå, när det är en själv som försakat det!!

När vi kom till dagis imorse var alla kidsen ute på gården. Så jag parkerade vagnen med Tilde utanför och öppnade bara dörren in till dagis för att snabbt slänga in Antons ryggsäck. På den lilla stunden hade Anton lyckats klättra upp på innergårdens staket och hängde och dinglade över asfalten.

Mitt hjärta hoppade till och jag rusade genast dit för att rädda honom från ett störtfall.

Men han klängde envist kvar.

”Det är inte falit mamma!” menade han och var inte villig att komma ned.

Tillslut lyckades jag locka ned honom genom att erbjuda honom skjuts på min rygg in till gården.

Erbjudandet mottogas glatt och han hoppade förbluffande smidigt upp på min rygg trots alla lager av påbyltade kläder.

”Jihoo, hoppla!” ropade han.

Så vi galopperade fram till grinden och Anton tjöt av förtjusning vilket gjorde att vi fick alla dagisfröknar och hans kompisars blickar på oss.

”Håll i dig nu för nu måste jag öppna grinden!” sa jag och lösgjorde ena handen om honom för att få upp grindlåset.

”Okej!” sa han, men agerade precis tvärtemot och släppte greppet runt min hals.

Tjoff! På en sekund for han i backen, med huvudet före! Tjutet som kom från honom uttryckte precis smärtan som jag själv kände i mitt hjärta!

Tårarna strömmade ned för hans små kinder och ögonen var bara som två streck på grund utav hans förvridna ansiktsuttryck.

Jag kände hur allas blickar brände mig i nacken och jag började genast kallsvettas då jag lyfte upp min förtvivlade son från marken.

”Dumma, dumma mamma. Förlåt! Det var mitt fel!” mumlade jag och vyssade och pussade honom nästan maniskt.

”Inte… Ditt… Fel..! Dumma… Marken!” snyftade Anton och klappade min kind med sin halvfuktiga torkskåpsluktande vante.

Snabbt var en fröken framme hos oss och lyfte bort Anton från min famn. Hon ville väl rädda honom från hans hemska mamma, vilket man kan förstå.

Så motvilligt lämnade jag över min hulkande prins och gick därifrån med en klump i bröstet.

Jaja, jag antar att man någon gång ska börja traumatisera sitt barn, så varför inte framför publik.

Nu kommer väl de stackars dagisbarnen fly av rädsla då de ser mig. Slut på jubel och smeknamn som ”busmamman” då man hämtar. Jag är en fruktansvärd människa. Dumma, dumma mamma..!

Det har helt klart skett en förändring i familjehierarkin. Det märks tydligt när vi träffar våra föräldrar (barnens mor-/farföräldrar).

Idag var det bestämt att farmor skulle hämta Anton på dagis, vilket han stolt annonserade ut redan då jag lämnade honom på morgonen.

Som jag tidigare nämnt är en hämtning av en annan familjemedlem är mamma och pappa mycket högt värderad och inger många statuspoäng hos dagispolarna.

Men farmors hämtning var även till min egen fördel då jag slapp den proceduren och dessutom fick lite bonustid med Tildis.

Efter hämtningen följde farmor med hem till oss för lite middag. Därefter erbjöd hon sig att stanna och agera barnvakt så att jag och Jonas kunde åka och handla utan kidsen. Toppen!

När vi står vid frysdiken dyker plötsligt min pappa upp.

”Hej, vi såg bilen utanför så vi förstod att ni också var här. Mamma springer nog och letar efter er!” sa han.

Två sekunder senare ringde mamma.

”Hej, var är ni?” frågade hon uppspelt.

Jag bad henne komma till frysdiken och det tog inte lång tid innan hon kom farandes med kundvagnen.

”Var är de då?” var det första hon sa.

”Anton och Tilde?”

Hon nickade ivrigt.

”Jo de är hemma med farmor”, förklarade jag.

En påtaglig besvikelse spred sig och det stora leendet tonades ned.

”Jaha…” sa hon och putade med underläppen, släktdraget till Anton kunde inte ha synt tydligare.

Med detta kan man alltså konstatera att ens föräldrar sätter barnbarnen på en piedestal och att kidsen gör detsamma med dem.
Så själv hamnar man väl någonstans där i mitten. Fast det är väl inget att klaga på då man är omgiven av så mycket kärlek!

Foto: Sportlovet 2008.
Fr v; mormor, morfar, farmor, Anton och farfar.

Det är tydligen inte alls svårt att ha hand om barn, om man gör det rätt…

Eftersom barnmorskan hade sagt att det skulle bli en kämpig invänjningsperiod att få Tilde att somna i sin egen säng var jag helt inställd på det. Så jag, som i vanliga fall ändå har svårt att somna, pimplade kaffe till kvällen för att verkligen försäkra mig om att jag skulle orka med.

När klockan var halv åtta började Tilde gnugga sig i ögonen och borra in ansiktet i sin lilla gossekanin, vilket är hennes trötthetstecken.

Så jag bar henne till sin säng och lade ned henne. Hon ställde sig upp, jag lade ned henne igen, vyssade och klappade henne över kinden. Sedan gick jag därifrån. Självklart började hon gny. Men barnmorskan hade sagt att jag skulle vänta fem minuter och för en gångs skull tänkte jag försöka mig på att ta någon annans råd.

Efter två minuter tystnade Tilde. Säkert för att ta satts för att börja gallskrika, tänkte jag.

Men skriket uteblev. Så länge att jag tillslut var tvungen att gå in och se hur det var med henne.

Tror ni inte hon låg där med rumpan i vädret och kaninen under armen och sussade sött..!

Så enkelt det kan vara!

Fantastiskt! Nu skulle jag för en gång skull kunna lägga mig i normal tid!

Eller inte… I min glädje över den lyckade nattningen av Tilde hade jag glömt bort mitt kaffe pimplande.

Så där låg jag i vanlig ordning och lyssnade på min snarkande familj.

Undra om barnmorskan har några bra tips för att få vuxna barn som jag själv att sova också..?

Både mammig och glammig, går det?

Nja, tveksamt. Men här kommer i alla fall fyra tips till er andra mammor som försöker behålla stilen och kämpar för att inte sugas ner helt i mjukisbyxträsket.

Fixa frisyren

Att få ta en dusch har blivit en lyx och jag vet inte senast jag hann med ett bad.

Har man lång man som jag själv innebär det att steget från ljuvliga lockar till tassliga dreads inte stort. Så vad gör man?

Har man modet att ta till saxen kan man ju alltid skaffa sig en snygg kort frisyr á la Rihanna.

Fast när det gäller mig själv, skulle det knappast vara smickrande för mig och min dubbelhaka ;)

Men till alla dubbelhakade medsystrar och fegiskar, det finns en räddning! Den räddningen kommer i form av ett torrschampo! Det kommer att behövas!

Shoppa hemma
Glöm de eftermiddagar du kunde springa på stan och göra av med alldeles för mycket pengar på kläder och skor.

Besöker jag en affär numera är det för det mesta enbart för att införskaffa den nödvändigaste provianten och blöjor för att sedan så
fort som möjligt fly fältet med gormande ungar hängande runt halsen

Säg istället hej till internet och online shopping. Klick, klick!
Kan det bli enklare?

Kapa klorna
Det finns vissa mammor som på något magiskt sätt lyckas behålla sina långa fina naglar.

Själv har jag försökt men brutit av dem en efter en då man tvingas ta emot barn hoppandes från höga höjder samt leksaker slängda i snabb hastighet. För att inte glömma lösnaglarnas största fiende – alla barnsäkra spärrar på lådor och skåp!

Så ställ in tiden för manikyr och klipp klorna. Köp dig istället ett snyggt snabbtorkande nagellack, et voilá! Så har man skapat sig lite vardagsglamour.

Så tacka istället och var glad för att leggings fortfarande är på modet och njut så länge trenden håller i sig.

Det var en väldigt trött mamma och baby som imorse, efter att ha lämnat AK på dagis, hasade in på BVC.

Kan väl tycka att Tilde får skylla sig själv eftersom det var hon som höll låda i natt. Men att dessutom hålla mig vaken som är gammal och trött och inte orkar vara uppe hela nätterna längre tycker jag inte är helt schysst.

Något vidare trevlig nattsällskap är hon inte heller. Nej, för efter mörkret infunnit sig förvandlas min änglalika jollrande glada lille prinsessa till ett minimonster med blottade hamstertänder och hysteriskt viftande nävar.

Hur frustrerande det än är så är jag tillräckligt logisk för att förstå att hon inte rår för det och jag inte kan bli arg på ett litet oskyldigt barn. Istället är jag ologisk nog att ta ut min ilska på den intet ont vetande och sovande Jonas. Minsta lilla snarkning och han kan få en armbåge i magen á la Hulk Hogan.

”Där får du!” tänker jag och mina ögon lyser elakt upp i mörkret.

Det är bara det där hesa växande mohaha-skrattet som saknas för att inte mista mig för en Disney-häxa.

Jag antar att mörkret har sin inverkan även på mig…

Jag berättade för barnmorskan om Tilde och hennes nypåkomna idé om att vara uppe på nätterna och hon sa, likt farmor, att det kan handa om separationsångest. Att småbarn när de är i Tildes ålder kan känna oro om de plötsligt vaknar och inser att de är ensamma och inte ser mamman (eller pappan).

För att få henne att känna sig trygg i hennes säng fick jag rådet att börja vänja henne vid att somna själv i sin säng på kvällarna. Istället för i min eller Jonas famn, som hon gör nu.

Härligt, behöver jag säga något mer än att jag redan nu ser fram emot kvällens nattning av två ickevilligt nattade barn…

I år firar jag och Jonas femårsjubileum! Fem år sedan vi flyttade ihop och fem år sedan vi förlovade oss ♥

Att vi idag är lika kära och galna som då är inte illa!
För att fira det beställde jag denna betongstaty från Många Rum i form av ett &-tecken till vår årsdag
(16e jan), men på grund av leveranstiden kom den en aning sent. Men lika fin för det!
På statyn är våra namn graverade samt texten ”Omnia vincit amor”, likt våra tatueringar, och som betyder Kärleken övervinner allt!

Jag skryter ju gärna om vilken duktig storebror Anton är och han bara växer i rollen mer och mer.

Vissa saker har dock varit svårare att förstå sig på, som tillexempel att man ska försöka vara tyst då lillasyster tar en tupplur. Vilket Anton till en början tyckte var en fruktansvärt lam idé då alla hans lekar innehåller inslag av sång, rop eller härmandet av bilsirener eller något annat högljutt.

Tills vi introducerade viskleken.

Nu viskas det i tid och otid.

Då Jonas tillexempel är i badrummet kan Anton plötsligt känna ett starkt behov av att bara måste ”viska han nånting!”, och rusar iväg.

Så i vanlig ordning får pappa inte ta sin tid ifred utan får besök av viskaren.

Senast stormade han fram och greppade Jonas öra utan förvarning.

”Mumin Tilde…” väste han fram, gav Jonas en blinkning, fnissade och gick därifrån.

Själv fick jag svar på tal då jag häromdagen då Anton tidigt på morgonen kom och kröp ned mellan mig och en sovande Jonas.

”Jag älskar dig…” viskade jag till honom.

Anton log sött och lutade sig nära mitt öra.

”Träsktroll!”

God morgon världen! Ni har väl inte glömt att borsta tänderna?!

Två gånger per dag annars kommer tandtrollen, det vet minsann Anton.
Idag hade han första lektionen med Tilde om munhygien och hon snappade upp det med stort intresse.

Idag var vi förbi Maja och Henrik för att fira syrrans födelsedag i efterskott. Det som började som en stilsam fika övergick ganska snabbt till ett ”Rock Band” gigg.

AK ville självklart agera frontfigur och greppade en gitarr och började köra järnet. Så mycket talang för själva spelet vet jag inte om han hade och ett tag var hans sladd inte ens i kopplad. Men vad spelar det för roll när man är en showman med poser, hopp och minspel som en äkta rockstjärna.

Tilde försökte greppa micken ett par gånger, men efter visst motstånd övergick hon till att istället bara gunga med i takt.

Vår egen lilla G.I Jane är nu ute på nya äventyr. När hon nu bemästrar krypning och står utan problem söker hon ständigt nya utmaningar. Främst handlar det om att ta sig över och förbi olika hinder. Det kan vara Antons leksaker som slängs på golvet eller en stol som står i vägen som blir nästa uppdrag att klara av.

Skulle inte bli förvånad om hon med denna inställning och envishet kan gå inom de närmsta veckorna.
Hej och hå…

Det är ganska roligt att på nytt få uppleva världen ur en treårings perspektiv.

Fast det är klart, alla upptäckter är ju inte så roliga. Som idag, då Anton plötsligt insåg att han kunde böja på alla sina fingrar.

”De är av!” skrek han plötsligt rakt ut då vi satt vid frukostbordet.

”Vad är av?” undrade jag oroligt.

”Mina fingrar! Titta!” sa han panikartat och demonstrerade genom att knyta och öppna handen.

”Nej, det är inte av, de ska vara så”, försökte jag förklara.

Men det var redan försent, tårarna strömmade ned för kinderna.

”De är av!” ylade han.

Tilde joinade snabbt in i ren sympati med krokodiltårar och allt.

”Nej, nej, nej… De är inte av! De ska vara så! Titta mammas fingrar är likadana!” sa jag och viftade allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte trösta dem båda.

Men det gjorde bara saken värre.

”Å nej!” skrek Anton ännu högre och slog förtvivlat händerna för ansiktet. ”Jag har koko-fingrar som mamma!” snyftade han olyckligt.

Dumt uttalande av koko mig.

Efter att ha ägnat en lång stund åt att böja på både mina, hans och även Tildes fingrar, samt försäkrat att de varken skulle komma blod eller trilla av, lugnade sig Anton.

”De är inte av!” konstaterade han tillslut och sken upp.

Sedan kunde vi sansat fortsätta äta vår frukost.

Att det gått tio år känns ofattbart. Men likt varje år besökte vi minneslunden, jag, Angelica och grabbarna grus från högstadietiden. Det kändes sorgset men också väldigt fint. Som om vi hedrade hans minne genom att vara där, vi, tillsammans.

”Alltid saknad, aldrig glömd”, var de ord som upprepades, och så är det verkligen.

Efter att ha tänt ljus och skänk några extra tankar åt vår vän bestämde vi oss för att fortsätta kvällen tillsamman. Det blev biljard och massa snack om vad alla gör numera och allt knas vi hittat på i våra dagar.

Det dröjde inte länge för oss att bli nostalgiska, då en historia efter den andra avlöste varandra.

Jag gick därifrån med ett leende på läpparna fylld av alla de minnen som aldrig kommer att dö.

Du är alltid saknad, aldrig glömd!

Tiden går så fort! Speciellt helgerna känns som om de bara flyger förbi.

Så idag var det alltså redan måndag med alla vardagsbestyr på schemat.

Men då kidsen, som idag, är på sitt bästa humör blir det en ganska bra start på veckan.

Anton tyckte att Tilde skulle låna hans mössa när vi skulle gå till dagis.

"Nos-nos" ;)

Som småbarnsförälder känns det ibland som om man inte riktigt har tid för sina vänner. Därför bestämde jag och Jonas för att göra något åt saken och bjuda över gamla gänget på middag.

För det är sådant vuxna gör, bjuder på middag, och jag antar att vi börjar bli vuxna så någon gång måste vi väl börja agera därefter…

Så vi gjorde allt det där ”vuxna” – storhandlade, lagade mat och dukade med servetter i glasen och allt!

Temat var Mexico och tacos serverades, så självklart blev den första skålen en shot Tequila.

Därefter rasade vuxenpoängen ganska snabbt...

Jag antar att hur gammal man än blir, hur många barn man än har eller hur hårt man än jobbar så behöver man då och då bara släppa på ansvaret och ha kul.

Kvällens minsta och sötaste partyprisse, Jonas Gudson Izak =)


The "Rapstar's" ;)


Nate och Angie!


En kaktus?!

Ordet ”bajs” förekommer rätt frekvent här hemma. Vi har två små barn som gör verbet till en verklighet flera gånger per dag och att Jonas gett sig själv yrkestiteln ”bajsspolare” är ju känt.

Men man får tydligen inte säga bajs…

Sist Jonas skulle hämta Anton på dagis var busfröet i sitt esse tillsammans med bästisen Lukas.
Uppe i varv sprang de runt som galningar och stojade. Jonas joinade dem på lite bus samtidigt som han försökte klä på Anton och plocka ihop hans saker. En fröken kom samtidigt ut i hallen.

”Du är en bajskorv!” sa Lukas och pekade på Jonas och skrattade.

”Du är en bajskorv!” sa Jonas tillbaka.

”Men Lukas, så får man inte säga!” tillrättavisade fröken.

Men det gjorde nog mer effekt på Jonas som snabbt bara ville därifrån.

Men nu har vi lär oss en läxa – man får inte säga bajs, när fröken kan höra det…

Blev inte covergirl denna gång, men istället kan jag lägga till mig titeln som pingpongproffs (alltså inte den snuskiga sorten!).

För visst ser det ut som om jag kan det där med pingis, har inte ens ögonen på bollen – skillat ;)

Familjen är dock inte så värst imponerade.

Jonas tycker inte att det ser ut som jag då han menar att mina ögon inte är så framträdande.
Tilde vill hellre äta tidningen än att titta på den och Anton tyckte mest att det var konstigt att mamma var på en sida men att pappa inte var på nästa…

Foto: Robert Eldrim

Igår var det ELLE-galan, årets stora modefest då alla fashionistas dyker upp iklädda sina snyggaste outfits.

Så vad kunde man då få se på röda mattan?

Förutom de glansiga tygerna och metallic färgerna dominerade helt klart en ny (men återkommande) trend… Den utsvängda byxan!

Kanske ska be Jonas att leta fram Roffes gamla utsvängda kostymbrallor och bjuda ut honom på galamiddag.

Han har ju haft dem förut – jodå, fråga honom om niornas bal!

En sann historia...

Foton: Elle.se

De forskare som säger att barn inte utvecklar en personlighet innan de har ett ”språk” har uppenbarligen inga egna barn. Eller så är det just ett språk som Tilde har utvecklat. Fast det är inte direkt några ord, förutom de klassiska; ma-ma-ma, pa-pa-pa och da-da-da.

Nej, största delen av kommunikationen består av ett ihärdigt pruttande med munnen. Det och en massa frustande.

Frustandet, vilket är det bäst beskrivande ord jag kan komma på, började på julafton och har sedan dess bara eskalerat. Det kommer oftast i samband med en ivrig krypmarsch och består av en och intensivt in- och utandning.

Hade hon varit en karaktär i en tecknad film hade hon utan tvekan varit en liten drake med små rökmoln puffades ut ur näsborrarna.

Suck, just som man trodde att vintern började ta slut, då möts man av en ny snöstorm.

Anton däremot blev överlycklig då han såg snön. Han är nämligen klipsk nog att veta att om det snöar och plogbilen inte har varit framme, så finns det ingen anledning för morsan att neka honom att åka snowracer till dagis.

Så genom att knuffa Tilde i dubbelvagnen framför mig och dra Anton på snowracern bakom mig tog trippen till dagis, som normalt tar ca 15min, nu ungefär det tredubbla.

Varför går man med på dessa saker för sina barn?!

Själva lämningen gick utan problem, herrn hoppsade in på dagisgården och vinkade glatt med de gigantiska händer hans vantar ger honom.

När jag skulle gå stod några av de äldre dagiskillarna vid grinden med bandyklubbor höjda som gevär.

”Pang, pang!” skrek en av killarna i grön mössa.

Då kom Anton rusande.

”Hörru!” ropade han till killen.

”Pang, pang!” sa killen på nytt och siktade med skaftet av klubban mot mig.

”Inte panga henne! Hon är min mamma! Anton Kingstons mamma! Hon är snäll!” sa Anton med besked.

Varav killen sänkte sitt ”gevär” med nedböjt huvud.

Å det är därför man gör vad som helst för sina barn!

Han får åka snowracer till dagis resten av året om han bara vill!

Foto mobil: Diggar hans "hamstersmile" ;)

Idag fyller min lillasyster år!

Känns inte som om det var så länge sedan jag stod där och väntade vid fönstret för att se mamma komma hem från BB med min lillasyster. Men uppenbarligen var det 22år sedan…

Då hon just nu är i Thailand kan jag inte fira henne idag, men jag är säker på att hon har det bra ändå ;)

En liten Maja =)

Granntanten ringde inte socialen, istället fick vi trevligt besök av farmor som kom farandes som räddaren i nöden med en stor kasse mat.

Hokuspokus – så hade hon trollat fram en god middag. Med hjälp av Anton förstås, viktigt att nämna då Anton menade att det var honom man skulle tacka för maten. Fast i själva verket ville han mest glida runt på farmors arm som en liten apa och gnaga på hennes halsband precis som han gjorde som baby.

Jonas som fortfarande har jouren hade fått några timmer ledigt att vila upp sig, då han inte fått sova ordentligt på flera dygn. Men av den anledningen gick han också och lade sig direkt efter middagen.

Efter att farmor trollat bort disken och lekt med kidsen, läste hon en saga för Anton och så – hokuspokus – sov han!

Ska nog be farmor om de där magiska formlerna hon sitter inne på!

Foto: Antons namngivning 080816. Farmor och Anton (10mån).

Jahapp, som om det inte vore nog att jag antagligen kommer betraktas som en galning av mina grannar framöver (se tidigare inlägg). Så finns det tydligen risk för att jag ska drabbas av fysiska och psykiska komplikationer i framtiden.

Ja i alla fall om man ska tro testet om självkänsla som jag nyss gjorde...

Jag gjorde mest på skoj då jag anser mig ha ganska bra självkänsla. Självklart är självförtroendet inte alltid på topp, men jag är ändå ganska säker på vem jag är och vill vara även om jag är mänsklig och klantar mig ibland.

Men såhär blev mitt resultat;

”Dina höga svars poäng indikerar att du inte verkar ha något bra förhållande till dig själv, det finns risk att du ska drabbas av fysiska och psykiska komplikationer. Det behöver inte leva med dålig självkänsla. Kognitiv terapi har visat effektivt för att bättra på självkänslan.”

WTF?! Tydligen ska man svara nej på frågor som;

En viktig faktor för att mäta mitt värde som person är hur bra jag utför mitt arbete?

JA! Har jag missförstått det hela med att vara en god medarbetare?

Vilken chef värderar inte en anställd som utför sitt arbete till det yttersta högre? Både som person och rent pengamässigt!

Vilken kollega vill inte ha schyssta medarbetare?

Vilken sambo eller partner vill inte ha en respektive som gör sitt bästa för att hjälpa till att dra hem pengar till hushållet?

Det är väldigt viktigt för mig att andra inte ogillar mig?

JA! Självklart vill jag inte att någon ska ogilla mig! Jag försöker hålla mig på god fot och visa respekt för alla, även de jag har svårt att förstå mig på. De handlar inte om att ha ”dålig” självkänsla utan att försöka vara en ”god” person med hög moral. Har jag fel?

Jag har mycket svårt för att visa vilka svagheter jag har?

JA! Att visa sina svagheter är att visa sig sårbar. Sårbar är jag ändå! Jag anstränger mig hellre för att visa mina styrkor. Att jag inte är perfekt är ganska uppenbart, men jag har ändå perfektion som mitt mål. De ger mig styrka att alltid ge det lilla extra och aldrig ge upp!

Trots att det är ett gäng grubblande terapeuter som sammanställt detta test verkar de inte riktigt ha tänkt igenom dessa frågor innan de publicerade det…

Testet hittar du här!

Om man inte tycker att det är bökigt nog som det är att lämna på dagis, så kan man ju alltid ställa till det lite mer för sig själv. Så det var precis vad jag gjorde…

Ute var det snorhalt och det första jag gjorde då jag kom ut från porten var att nästan dratta på ändan.

Nere på gården mötte jag en granntant som var desto bättre förberedd med broddar och stavar.

”Ja du gör nog bäst i att hålla dig i vagnen!” uppmanade hon mig.

Jag nickade och log mot henne, och fortsatte stapplande framåt.

Under vår något långsamma promenad upptäckte Anton (en aning sent) att träden inte hade några löv.

Jag försökte pedagogiskt förklara förloppet med löven som faller på hösten.

”Nähä, det där trädet har ju löv!” ropade Anton och pekade på en gran som stod på en liten kulle.

”Nja, det där är en gran. Granar har inte löv, de har barr”, sa jag.

”Nää…” sa Anton.

Jag är inte direkt någon Skogsmulle-mamma. Men jag vet i alla fall så mycket som att granar inte har löv. Ja, om jag ska vara ärlig kanske det är det enda jag vet om skog och natur. Så jag tänkte att jag skulle briljera med min kunskap, innan sonen själv går om mig i utveckling.

Så jag parkerade vagnen med kidsen på parkvägen och tog tre stora kliv upp för kullen, mot granen, för att hämta lite barr.

Det var bara det att det inte alls var en kulle… Det var en snödriva. En snödriva med en gran i mitten, och så jag förstås, fast där med snö upp till midjan.

Va gör jag nu?!

Då ser jag granntanten komma med sina stavar. Jag vinkar till henne och hon möter min blick med en förskräckt min.

Då slår det mig; hon kanske tror att jag sitter och kissar!

För tanten vänder bort blicken och går istället mot vagnen.

”Hur är det?” böjer hon sig fram och frågar Anton.

Anton ger ifrån sig en suck och rycker uppgivet på axlarna.

Jag måste göra något! Måste säga något så hon förstår att vi är en normal familj och att hon inte behöver ringa socialen.

”Alltså det finns en pappa med i bilden!” är det första jag får ur mig.

Anton nickar glatt.

”Ja, han är en bajskille!” bekräftar han stolt (Jonas jobbar med avlopp).

Å nej! En kissmamma och en bajspappa! Vad ska hon tro? Nu kommer hon garanterat ringa socialen!

På något sätt fick jag kraft nog att ta mig loss och klättra ur mitt snöfängelse och tillbaka till vagnen.

”Jag gör nog bäst i att hålla i vagnen”, sa jag som en bekräftelse på hennes tidigare uppmaning.

Hon nickade och knatade sedan snabbt vidare med imponerande snabba små steg.

Tilde är ju vår lilla solstråle! Alltid glad och lätt att ha och göra med. Men någonting har hänt.
Nämnde i tidigare inlägg att det tog en evighet att få henne att somna igår. När hon väl somnat dröjde det inte mer än en timme innan hon vaknade på nytt. Så fortsatte det sedan under resten av natten, varje gång hon lyckades somnade om så vakande hon på nytt efter ungefär en timme.

Under dagen har hon inte velat äta och varje gång jag sätter ned henne på golvet gråter hon.

Som sagt, inte alls likt henne!

Det får en ju att tro att något är fel, att hon kanske är sjuk. Men hon har varken feber, hosta, utslag eller något annat som tyder på det…

Kanske är det en ny tand som är på väg? Eller så gör hon helt enkelt en tidig revolt!

Jag hoppas på det första, vill ha min solstråle tillbaka!

Idag kom farmor och farfar för att ta vilddjuret att se tamdjur. Med andra ord tog de med Anton till husdjursmässan.

Själv funderade jag på att ta en sväng upp till centrum eller i alla fall gå ut på en promenad. Men då Tilde precis somnat och jag kunde passa på att äta lunch i lugn och ro så kände jag att det var ganska skönt att bara kunna sitta still och göra ingenting.

Fast, ni som känner mig vet att det inte varade särskilt länge. Det där med att sitta still alltså.

När Anton kom hem var han en aning uppe i varv. Han hade träffat både Mamma mu och Husmusen. Farmor och farfar verkade mindre imponerade av själva mässan, men de hade haft kul ändå.

Medan Anton sprang i cirklar runt sin syster satte jag igång att göra en potatisgratäng och stekte upp en massa fläskkotletter med tanken att få ihop några matlådor och för att Jonas skulle få något gott när/om han fick ledigt att komma hem och äta.

Samtidigt ringde Angelica och frågade om hon, Veronica och Natalie kunde titta förbi. Självklart!

Jag frågade om de ville ha middag, men nej, de var inte hungriga.

En timme efter att de kommit var dock både potatisgratängen och allt kött slut, så jag antar att de var lite hungriga i alla fall…

Även kidsen åt duktigt så Anton belönades med en cheesecake, som han i smyg (trodde han!) generöst delade med sig till sin tiggande syster.

Men jag borde vetat bättre än att låta dem äta socker så sent på kvällen, för nu var de speedade till max!

Anton gjorde allt han kunde för att imponera på tjejerna. Visade alla sina bilar och hur långt han kunde hoppa. Han till och med drog på sig Spiderman dräkten med fejkmuskler och bad dem känna.

Att det dessutom gick hem gjorde att han bara ville ha ännu mer bekräftelse och inte alls var villig att gå och lägga sig då det blev dags för det.

Inte heller Tilde ville ge med sig.

”Mamma!” ropade Anton från sovrummet, tre timmar efter ordinarie nattningstid.

”Ja, Anton?”

”Jag sover nu!”

”Okej, vad bra. God natt!”

”God natt!”

Det är ingen hemlighet att jag gärna klär upp Tilde i klänning och rosett och gärna i matchande rosa toner. Och även om jag måste erkänna att jag blir smått köpgalen då jag ser små kläder på små galgar i butiker inser jag ju att det varken är vidare ekonomiskt eller praktiskt att köpa klänningar som hon i slutändan ändå växer ur på ett par veckor.

Så tro det eller ej så återanvänds en hel del av AK’s gamla babykläder.
För en prinsessa klär även i jeans och T-shirt!
Dessutom blir man nästan lite nostalgisk då hon får på sig en den gamla favorittröjan från Antons babytid eller byxorna han tog sina första steg i…

Armybrallorna som Anton fick av farmor är lika tuffa på en liten sessa...


"Rookie of the Year" tröjan från Baby GAP som AK fick av Carina Sundqvist är en annan favorit.

Så drar en ny jourvecka ingång… En vecka då man knappt får se Jonas och knappt hinner gör något annat än att ta hand om kidsen. Härligt!

Men jag är inte bitter! Kanske bara lite…

Fast nog är det väl så att man har det ganska bra om man har sådana lyxproblem. Om en vecka är det ju över, då är vi tillsammans igen, och med lite mer pengar på fickan. Inte så dumt trots allt…

När Jonas lämnat oss på eftermiddagen för att slita, gjorde Anton och Tilde allt de kunde för att slita ut mig. De tjatades och skrek om mat, fast inte den maten jag lagade förstås. Den var ”usch blä”, citat.

Sedan skulle det kollas på film, efter att de tre första filmerna jag satte på bojkottades efter ca fem minuter in i vardera film, blev det tillsist Tarzan som vann Antons hjärta.

Då skulle det vrålas och slås sig om bröstet. Man skulle ju kunna tro att det skulle skrämma en liten tjej på åtta månader, men tvärtom! Hon joinade in i med ett lyckotjut och bankade allt vad hon kunde med sina små nävar på mitt bröst. Sedan skulle Mini-Tarzan och Baby-Jane ut på äventyr i djungeln och jag skulle vara transportmedlet.

”Du är apmamman!” bestämde Anton och hoppade upp på min rygg.

(Varför blir jag ständigt tilldelad denna roll som apa..?!)

Konstigt nog fanns det väldigt många leksaker i denna djungel som vi begav oss till, och de skulle allas dras fram. Medan Tarzan rastlös kastade den ena efter den andra efter sig gick Jane efter och provsmakade dem. Sist i ledet gick apmamman för att plocka upp de förkastade och ner dreglade leksakerna och lägga tillbaka dem på sin ursprungliga plats.

På något sätt lyckades jag i alla fall tillsist lura ned dem i badkaret för ett kvällsbad och till och med få deras tänder borstade.

Vid läggdags ville sedan Anton inte ligga i sin säng om inte jag låg bredvid, och det blir lite svårt då Tilde är vaken. Så vi kröp alla ned i stora sängen.

”Jag vill titta på Tarzan igen!” sa Anton.

Så okej, jag var beredd på att det skulle ta ett tag att få dessa två att varva ned så vi kunde väl lika gärna ha något att titta på under tiden.

Men innan introt till filmen var över låg de båda helt utslagna och Anton snarkade högt.

Endast en timme efter ordinarie läggtid var en trött apmamma ganska nöjd över det resultatet.

Så söta (när de sover)!

Idag bjöd vi över mormor och morfar på middag för att fira morfars födelsedag i efterskott!

Vi försökte imponera genom att bjuda på en trerättersmiddag och mormor försökte imponera genom att ha gjort sig fin med lösnaglar.

Man kan väl säga att de var bra försök från båda håll, med sådär lagom bra resultat…

Mormor gick nämligen hem med endast en lösnagel kvar och ett tips till de föräldrar som ska ha middagsgäster – tala inte om för gästerna att barnen varit med och lagat maten. Det gör dem alltid en aning oroliga för snorkråkor och andra surpriser!

Men det blev i alla fall en mysig kväll trots snorkråkor och lösnaglar på rymmen!!

Jag har ju redan avslöjat att jag har en Önskekatalog och idag medan Tilde tog en tuppis och Anton var helt inne i en film, passade jag på att söka efter ny inspiration.

Efter att klickat runt på Styleroom ett tag insåg jag att jag har precis samma smak som varenda annan svennebanan fru..!

Det är i grund och botten IKEA med detaljer från Bolagret. Plast från Koziol och tyg från Marimekko som ska passa in i mitt svartvita hem med någon enstaka ”accentfärg”. Nå fy så oinspirerande!

Men likt förbannat måste jag googla upp den där lampan från Kartell som alla andra redan har.
Vad är det för fel med mig (och alla andra)?!

Denna tavelist ska jag i alla fall vara först att inhandla till Tildes rum (kommer in i Åhlén butiker v11).


Å hur söt är inte denna husbokhylla från Millimini.se?!

AK har gått från att vara byggare, till pirat, till racerförare och så tillbaka till att vara byggare.

Idag hittade han nämligen resten av det byggset han fått i julklapp, men som vi gömt undan då det innehållit bland annat en riktig liten hammare och som vi tyckte passade bättre ute på landet. (I rädsla för att få möbler och syskon sönderbankade).

Men nu ville han bestämt vara byggare och det gick inte om han fick de nya tillbehören. Så vi gjorde en kompromiss, han fick hängslena och det lilla verktygsbältet som medkom med villkoret att verktygen fick vänta tills sommaren och landet.

AB Anton bygg var mycket nöjd med detta.

”Sätt på dig ett par jeans så fäster vi hängslena och bältet”, föreslog jag.

Men det gick inte för sig för nudisten som jag i alla fall lyckats tvinga på kalsonger och en T-shirt.

Så det blev som det blev. AK själv var i alla fall mycket nöjd med sin utstyrsel även om han mer såg ut att platsa i Village People än på en byggarbetsplats. But whatever makes him happy…

Idag kom farmor över en stund. Efter att ha ätit av den goda bullen som hon tagit med sig, blev vi alla indragna i en skattjakt av pirat Anton som domderade oss hit och dit. Men att själv försöka få en syl i vädret eller försöka höra vad farmor säger går knappt.

För att förstärka sin roll som ledare hade han även hittat en pinne som han använde som pekpinne att dirigera oss med.

Efter att ha placerat oss på golvet i hans rum började han dra upp linjer på sin griffeltavla.

Två långa streck till ben och en stor mun symboliserade pappa medan en figur med stor mage och ögon i olika storlek symboliserade mig.

”Var är Tilde då?” frågade farmor.

”I mammas mage!” sa Anton och ritade ditt en ny boll.

Ja, det verkade ju logiskt med tanke på den stora magen.

”Och var är farmor?”

”I mammas mage också!” sa Anton och ritade dit en lite större boll.

Och där sprack logiken…

Är det rätt att jämföra sina barn med varandra eller med andras barn?

Rätt eller ej, så tror jag alla föräldrar gör det medvetet eller omedvetet.

Detta var samtalsämnet på en av våra senaste släktträffar. De flesta menade att man självklart inte skulle hålla på att jämföra då det kan skapa onödig press för både barn och föräldrar.

”Men om ens barn jämt är bäst är det ju inget problem!” sa jag.

”Men Sofia, det är just typsikt dig!” sa min mamma och himlade med ögonen.

Hon är tydligen trött på mina ego-skämt.

Klart att mina barn inte kan vara bäst jämt..! De är bara lite bättre än alla andra!

BTW, ordspråket i rubriken har jag fått från min far, så det kanske förklarar en del ;)

Kanske är det jag som har dålig koll, men vad har Danmark levererat musikmässigt förutom Aqua och Lars Ulrich?

Men något måste ha hänt där borta i vårt kära grannland, för under året som gått ploppade de plötsligt upp den ena hiten efter den andra…

Bra jobbat Danmark!

Fast hur de går på hiphop och rap fronten vet jag inte… De enda jag känner till är KBH Kartel och Anton går gärna runt och sjunger ”KBH,KBH” från deras anthem.
Fast då jag inte fattar ett ord danska kanske jag borde kolla upp vad det är de egentligen säger innan jag låter min treåring bli ett fan..?
Översättning tack..!

Dags att börja planera för det nya året. För oss handlar det nog mest om att planera hur vi ekonomiskt ska få alla våra drömmar att gå i uppfyllelse… Vi vill ju både gifta oss, renovera och kanske ha råd att göra något roligt på semestern. Nu gäller det bara att prioritera vad som är viktigast. Vill man ha det fint, ha det kul eller vara fru i första hand..?

Passande nog när jag zappade runt mellan TV-kanalerna häromdagen fastande jag för ett reportage som handlade om skillnaden mellan gifta och singlar. Hur de mår beträffande hälsa, psykisk och fysik, samt om de själva ser sig som lyckligare.

Forskningen hade visat att gifta män har det bättre än singel män.

De lever längre, har bättre hälsa, sannolikheten att de hamnar i ett beroende är lägre och de anser sig själva vara lyckligare.

Jamen då så! Då är det väl som i sagorna att så fort man får sin drömprins och en ring på fingret så kan man leva lycklig i alla sina dagar..!

Men sedan redovisades resultatet för kvinnor. Då visade de sig att gifta kvinnor inte lever lika länge, har sämre hälsa, sannolikheten att de hamnar i ett beroende är större och de anser sig själva inte vara lika lyckliga som sina singelsystrar…

Humm, det är ju inga bra odds alls!! Varför tror Ni det ser ut såhär i vårt samhälle?

Idag var det slut på ledigheten och tillbaka till verkligheten. Jonas började jobba och jag fick själv ta hand om båda kidsen då dagis fortfarande har stängt.

Trots att man verkligen inte får en lugn stund då de två är i farten är det väldigt roligt att se hur de två börjat kunna leka ihop. Eller ja, Anton styr och ställer när det gäller vad leken går ut på och Tilde följer honom glatt som en trogen hundvalp.

Favoritleken just nu är att bygga olika typer av kojor med filtar och kuddar. Sedan kryps det in och ut ur kojan och ska lysas med ficklampor till dess att kojan mer eller mindre har rasat. Vid den tidpunkten är de båda oftast är så trötta att det slutar med tårar, men det är kul så länge det varar!

Lite orättvist är det ändå hur väckningen går till här hemma.

Idag blev jag väckt av att Tilde skriker som en galning. Så jag lyfter upp henne, tröstar henne, byter till en ren blöja och bär med henne till vår säng. Då kryper hon tätt intill Jonas.

”Pa-pa-pa!” jollrar hon sött och lägger en hand på hans kind.

Det är ju allmänt känt att om det är något småbarnsföräldrar saknar så är det sömn.

Men varför är det då så att när man väl får hjälp med barnvakter så att man kan ta sig sovmorgon. Då vaknar man likt förbannat vid klockan halv sju och undrar varför det är så tyst.

Men bara att kunna ligga kvar i sängen och dra sig kan ju vara riktigt skönt. Så det gjorde jag.

Efter att Jonas vaknat och vi fått i oss lite frukost tog vi en promenad till mormor och morfar för att hämta kidsen och få lite fika.

Resten av dagen tog vi det ganska lugnt då även Anton och Tilde verkade lite tagna av gårdagen.