Två av fyra tomtarna är nu återfunna, den ena intakt och den andra i två delar. Jag försökte mig därför på ett snack med marodören och drog klassikern om att tomten bara kommer med paket till snälla barn.

Men han bara skrattade åt det.

”Nähä, tomten kommer till tuffa killar också!”

Vad ska man svara på det då? Meningslöst att hota med att han inte ska få några klappar när jag mer än någon annan bara vill överösa honom med saker. Så jag lämnade det.

Men det verkade som jag hade väckt något slags intresse för jultomten i alla fall för Anton tog upp honom på tal igen lite senare.

”Vad heter jultomten?” frågade han mig.

”Han kallas bara för Tomten”, sa jag.

AK verkade inte alls nöjd med det svaret och fortsatte ställa samma fråga flera gånger under kvällen.

”Men va HETER han?!” sa Anton upprört då han verkade tro att jag inte förstått frågan.

”Jamen vi kan väl kalla honom för Pelle eller nått!” sa jag.

Anton spärrade upp ögonen, sedan skakade han kraftigt på huvudet.
”Nä mamma, tomten heter inte Pille-snopp!”

Anton julen 2007.

Jag har alltid varit lite av en anti-jul person. Inte ens som barn var jag speciellt mycket för det, aldrig legat vaken och väntat på tomten eller varit speciellt intresserad av att pynta granen.

Men nu när man själv har kids vill man ju inte på något sätt påverka deras julkänsla, så i år har jag riktigt ansträngt mig för att få det lite ”juligt” här hemma.

Julstakar och jultomtar, jag ni vet hela grejen. Men så när jag gick och småstädade idag tyckte jag plötsligt att det såg lite tomt ut här och där. Jodå, mycket riktigt. Jag upptäcker snart att varenda tomte är försvunnen.

Samtidigt ser jag Anton Kingston springa in till sitt rum och han blir snabbt huvudmisstänkt.

”Vad har hänt med alla tomtar?” frågar jag honom.

”Inget!” säger han, vilket är hans standardsvar på allt numera.

”Jag vet ju att det är du, vad har du gjort av dem?!”

”Jag åt upp dom, de är döa bajskorvar i min mage!”

Okej, fint, jag fattar att han inte har ätit upp dem, men borta är de i alla fall.
Ska jag tolka detta som att anti-jul genen gått i arv? Trevligt då det är hem till oss alla ska på julafton.
Men välkommen hem till familjen Grinch då...

Detta var första natten sedan jag blev tvåbarnsmor som jag sovit en hel natt ostört. Tack gode Gud för barnvakter!

Klockan nio vaknade vi dock utav att Jonas jourtelefon ringde och han var tvungen att dra iväg och jobba. Det lämnade mig alldels själv i lägenheten, vilket också var en evighet sedan. Vad tyst det var! Men så hör jag en hund skälla. Det måste vara grannens hund, den har jag aldrig hört förut! Vilket genast fick mig att inse att mina barn skäller högre än hundar…

Sedan njöt jag av att kunna äta en hel frukost sittandes ned, följt av ett besök till toaletten med stängd dörr utan att någon kom och störde och ställde fyrtiofjorton frågor om varför jag inte står upp när jag kissar.

Är det såhär det är att vara singel? Jag minns inte att jag tog vara på dessa enkla nöjen då.

Jag gled vidare i min morgonrock och slog på datorn, laddade upp filmerna från igår, bloggade lite.

Vad snabbt det går utan två kids i knät, fantastiskt!

Sådär ja, då var det avklarat. Nu hade jag all tid i världen att göra precis vad jag ville…

Ja just det… Najs! Humm… Vad ska man hitta på då? Inget att värt att se på TV, nähäpp.

Jag tar en Babybellost – Mmm, det här är livet!

Strosar sedan ut i vardagsrummet och blir stående där i tio minuter.

Jag har absolut ingenting att göra – jag känner mig rastlös!

Lägenheten är tyst och tom – jag känner mig ensam!

Jag får syn på ett foto av Anton och Tilde och saknanden slår nästan omkull mig. Jag vill att mina små monster ska komma hem NU!!

Så var det dags, K-1 på Hovet! Jonas och Victor hade varit där förra året också, men för mig, som alltid tycks lyckas vara på tjocken (värt varje spya!) så fort det är något stort som händer, var det första gången.

Jag var redo för att få lite blodstänk på mig och skrika rösten hes.

Men efter att ha sett några ronder insåg jag att det inte riktigt var så det gick till.

”Brukar det vara såhär tyst eller?” frågade jag brorsorna och de ryckte på axlarna som svar.

Så var det paus och vi funderade på att dra en bira, då plötsligt någon entrar scenen. Vem var det om inte självaste Petter! Jag var snabbt uppe på fötter och langade upp videokameran. Plötsligt lyfte taket på Hovet och det blev bara ännu bättre då super heta September joinade honom i ”Mikrofonkåt” (jag vet att detta ska vara en barnvänlig blogg, men låten heter faktiskt så).
Så jag ber om ursäkt för den skakiga filmningen, men jag var helt enkelt tvungen att slänga upp en näve i luften då och då!

Grymt! Nu var jag taggad och även resten av publiken började komma igång då fighters som till och med jag kände till skulle upp i ringen.

Så jag levde mig in och skrek något när andan låg på. Fast av J’s blick att döma var det helt fel att slänga ur sig kommentaren;

”Snygga glittershorts! Vart har du köpt dem?!”

Men jag försökte i alla fall…

Lär jag mig de rätta fraserna kanske Fighting är min grej, gillar allt omkring också, ringtjejerna och speciellt entréerna med det högt pumpande musiken och elden som sprutade.

Fast kvällens bästa entré bjöd Rickard Nordstrand på!

Tillslut var vi framme vid kvällens sista och största fight Jörgen Kruth VS. Bob Sapp. Det som det snackats om, den stora finalen!

Men vad händer? Bjässen Sapp ger upp efter vad som känns som bara några ögonblick in i första ronden. Mest besviken verkade nästan Kruth själv då han pratade med Paolo Roberto medans Bob Sapp buades ut av publiken.

Så that’s whatsapp ;)

Tilde bankar på Antons lilla synt medan han själv högt sjunger med i takterna till Blinka lilla stjärna – fast med egen text och melodi.

”Blinka här, stjärna där!” ylar han, och hur mycket jag än älskar honom kan jag inte förmå mig att tycka att det ens är en gnutta vackert. Snudd på outhärdligt faktiskt.

”Har du hör den här låten Whip my hair?” frågar Jonas mig.

”Nä, jag tror inte det… Vem är det som gjort den?”

”Will Smiths dotter och det är riktigt grym! Hon kan ju inte vara gammal alls…” sa han.

Sedan sneglade han på våra kids.

”Blinka här och där och var du är!” vrålar Anton medan Tilde har övergått till att försöka äta synten istället för att spela på den.

Så jag antar att vi får styrka musikkarriär från listan på vad vi kan drilla dem till… Next!

Häromdagen ringde en fotograf som tidigare plåtat mig för ett tidningsomslag och frågade om jag var intresserad av jobb.

”Ehmm öh?” svarade jag.

Typiskt, inte nog med att han av någon anledning fått för sig att jag är snygg nu skulle han väl tro att jag var dum också!

”Det är till en artikel om Wii sports och jag tycker du skulle passa perfekt!” sa han.

”Alltså jag fick mitt andra barn för ett halvår sedan och jag kan väl inte påstå att jag är en direkt sportig”, kände jag mig tvungen att erkänna.

Men han skrattade bara och frågade om jag kunde komma förbi studion på torsdag (idag).

Så tack vare lite övertalning och en hel del hjälp av familjen kom jag faktiskt iväg dit.

Anton lämnades på dagis och skulle hämtas av morfar och Maja ställde upp som chaufför, stöd och barnvakt till Tildis.

Maja är riktigt duktig på att köra bil och jag kände mig helt trygg att åka med Tilde i baksätet trots att det kommit en hel del snö.

Extra roligt görs färden genom att Maja då och då slänger ur sig kommentarer, som jag tror mest är ägnade till sig själv, men som verkligen är citat tagna från vår far.

”Gör om! Gör rätt!” sa Maja högt till sig själv när vi var framme och hon fick kämpa lite med att parkera.

Jag skulle säkert att retat henne för det om det inte vore för att jag började bli en aning nervös.

”Tänk om han tar en titt på mig och sedan ber mig gå hem!” bävade jag.

”Det kommer han inte göra!” lugnade syrran.

Det gjorde han inte heller och det gick faktiskt ganska bra! Eller ja, jag tror det i alla fall… Han sa att han fått ”bilden” efter en timme och det kändes bra för då började jag faktiskt få lite kramp i mungiporna.

De som tror att det inte krävs något för att bli modell har i alla fall helt fel. Även om jag hade haft utseendet för det tror jag inte att jag hade klarat av det!

”Le stort! Titta åt vänster! Hitta ljuset! Sträck ut höger arm! Glöm inte blicken! Sträck på dig och glöm inte att le! Titta mer åt vänster och släng med håret, men glöm inte att sträcka ut höger arm, hitta ljuset och le!”

Suck…

Idag var det dags för Antons 3-års koll på BVC. Anton såg fram emot att få åka tunnelbana och skötte sig utmärkt. Höll handen hela vägen, satt stilla på tuben och till och med hjälpte till och knuffa på vagnen när jag körde fast i en snödriva.

”Jag hjälpa dig mamma, jag stor kille!” sa han.

Väl framme hos Barnmorskan fortsatte han imponera med att galant klara alla test. Men efter en kvart började han tröttna på den intensiva utfrågningen.

”Har du några kompisar på dagis?” frågade Barnmorskan.

”Jag har många kompisar!” betonade Anton.

”Vad roligt! Vad heter de då?”

”Inget!”

”Men Anton!” sa jag, men fick en blick av barnmorskan och förstod att det inte var meningen att jag skulle lägga mig i.

”Vad tycker du om att äta för mat då Anton?” frågade barnmorskan för att byta spår.

”Inget!”

Skit, tänkte jag. Hur fungerar det här egentligen? Får han minus i protokollet nu?

Men så gick han fram till mig som höll Tilde i famnen och gav henne en spontan puss på näsan.

Barnmorskan charmades uppenbarligen av detta då hon kom av sig och fnissade till.

Sedan vände hon sig mot dator och knappade in något.

Vad är det de antecknar egentligen?

När vi skulle gå sa barnmorskan att han hade varit duktig och skulle få välja ett klistermärke ur en kartong.

”Jag tar två!” sa Anton och blinkade med ena ögat mot henne.

Hade jag haft armarna fria hade jag slagit mig för pannan. Varför fick vi för oss att lära honom den där blinkningen?!

Jäkla söta, smarta, kaxiga unge!

Om den nya generationen får för sig att starta ett tribute band till KISS, då är Tilde en självklar kandidat som Gene Simmons!
Hon må vara lugnt och tyst, men spexa det kan hon allt! Speciellt med tungan!
Varannan bild sticker hon ut den på och hon kommunicerar väldigt mycket genom att lipa och ”prutta”.

Jag hoppas bara att det är clowngenen som gått i arv och inte är något symtom för Tourettes som Jonas säger…

Idag var det gruppfotografering på dagis. Det blir antagligen Antons första och sista, tråkigt nog. Det är nämligen en ny lag som kan komma att träda ikraft inom kort som ska förbjuda fotografering på förskolor. Detta för att inte exponera de barn som har skyddad identitet. Klart att man ska ta hänsyn till de barnen, men det känns ganska ledsamt att tillexempel inte få filma det stundande luciatåget. Men, men…

Anton var i alla fall uppspelt över att få träffa en ”riktig” fotograf. Så han fick vara med och välja ut sin favorit tröja och ville ha håret sprayat i en tuppkam.

När vi sedan klädde på oss för att gå till dagis åkte ju självklart mössan på, vilket han inte verkade tänka på just då. Men när vi kom fram till dagis och han stolt ville visa upp sin frisyr genom att slita av sig mössan var det inte mycket kvar att se. Anton sprang till spegeln och upptäckte till sin förtvivlan att frisyren var platt.

”Mitt hår! Å neej!” tjöt han drog i det allt vad han kunde för att få det att stå rakt upp.

”Det gör inget, du är snygg ändå!” sa jag.

”Men mamma du måste göra så… Pschy, pschy..!” sa Anton och formade handen som om han höll i en sprayflaska.

”Men jag har inte med den Anton. Men du är fin i alla fall!” sa jag och gjorde tummen upp.

”Okej mamma, tumme tutt”, sa han och gjorde tummen upp tillbaka med ett halvdant leende.

Ska bli riktigt spännande och se hur det här gruppfotot (ur?)artar sig. Förra gången de försökte ta gruppfoto var de tvungna att lägga ned projektet då kidsen vägrade stå still…

När jag kom för att hämta Anton fick jag hör att han faktiskt bojkottat killarnas tjej-terror och varit mer intresserad av julgranen. Jag vill gärna tro att detta är ett bevis på att jag och Jonas i alla fall har lite gott inflytande trots vår stundom osäkerhet beträffande uppfostringsteknik!

Under hela vägen hem var julgranar det enda han pratade om. Hur långa granar passade i höga hus och hur små granar passade till små killar. Jag kom då på att vi faktiskt har en liten platsgran på vinden, så det nämnde jag. Anton blev helt lyrisk och ville genast hämta den. Jag tyckte att han kunde vänta tills Jonas kom hem för att be honom hämta den då det annars blir ett väldans projekt med Tilde på armen.

”Var é han! Var é lilla lanen?” upprepade Anton som ett eko tills Jonas äntligen kom hem.

Anton störtade ut i hallen för att möta honom.

”Lanen! Lanen! Var é lilla lanen? Vi måste hämta lanen!”

Så de begav sig för att hämta den lådan med julpynt. Anton hoppade upp och ned som en ivrig hund medans jag öppnade kartongen och då jag fick fram den lilla tilltufsade plastgranen slog han förtjust ihop händerna.

”Där é han! Lilla lanen!”

Efter att ha pyntat den med julgransbelysning, julgranskulor och glitter ställde vi in den i Antons rum och tände den. Vi samlades hela familjen runt den och Anton log lyckligt.

”Får jag ta ett kort på dig och granen?” frågade jag.

”Ja!” jublade han.

Så det gjorde jag. Sedan vill han att jag skulle ta ett till där han såg jätte(!) glad ut. Så det gjorde jag. Sedan ville han att jag skulle ta ett till där han skulle se arg ut. Så det gjorde jag utan att riktigt förstå. Sedan ville han ta ytterligare ett där han såg förvånad ut och sedan tokig. Så visst, det gjorde jag. Han är bra knäpp den där ungen, men med ett ganska imponerande minspel.

Anton med sin julgran.


Glad...


Arg...


Ledsen...


Förvånad...


TOKIG!

Jag är självklart för jämställdhet och att killar och tjejer ska behandlas lika. Men jag håller inte med dem som säger att vi i grund och botten också är lika till sätt och tänk. Håller du inte med så lovar jag att ett besök till Anton dagis ändar din uppfattning.

Idag var alla kidsen ute på dagisgården och lekte när vi kom. Tjejerna hade hittat en avbruten gran som de släpat hem från skogen och nu lekte att de pyntade och gjorde fin inför julen. Killarna däremot marscherade i ett led runt dem med en av femåringarna i spetsen och tillsammans gastade de i kör;

”Killar är bäst! Tjejer är bajs!”

Tjejerna lekte oberört vidare och jag förundrades över att de inte tog illa upp. Men så såg jag min favorit, komikern Smilla, och hur hon en aning blasé skakade på huvudet åt killarna med en beklagande min för att sedan rycka på axlarna och återgå till sitt. Som om hon förstod att de inte visste bättre och därmed inte var värda att ödsla energi på.

Något som bara fick killarna att ropa ännu högre och stampa ännu mer.

”Killar är bäst! Tjejer är BAJS!”

Hon heter Åke. Ja, Anna och Calles bebis alltså – hon heter Åke!
Jodå, det är sant!
I alla fall om man ska tro Anton Kingston…

Jag och Jonas försökte förklara att de väntar en flicka och att Åke är ett pojknamn. Efter en stunds påtryckning höll han med om att hon borde ha ett flicknamn.
Så han rynkade sin lilla panna för en kort stund men sken sedan upp.

”Anna-Åke!” utbrast han lyckligt.

Åh vad gott det är med brunch och speciellt när det finns så mycket att välja mellan! Nordic Light hotel gjorde oss inte besvikna.
Anton blev lika förtjust som jag, fast siktade främst in sig på sötsakerna. Hur så mycket kan få plats i en sådan liten mage kan jag inte fatta!
Fem plättar, två muffins, en skål popcorn, en klubba, en näve marshmallows, två sorters chokladkaka och självklart grädde till det.

Den sofistikerade brodern till födelsedagsbarnet a.k.a Jonas nöjde sig med ostmackor och kaffe. Hopplös!!

Farmor tycket att även Tildis skulle få delta i ätandet och jag gick med på att pröva att ge henne en macka. Två Heimlich manövrar senare lade vi ned det projektet.

Hur gott och mysigt den än var måste jag erkänna att det blev rätt svårt med två galna kids att koncentrera sig på huvudpersonen som faktiskt var Victor. Men vi får ta igen det nästa helg då vi som födelsedagspresent drar med honom på K-1 Rumble of the kings. Det kommer bli grymt!

En snapshot från en kort paus från allt springande.


Tant Tilde med sin väska.


Födelsedagsbarn, farbror och Gudfar!

Jag vakande av ren rutin långt innan klockan som jag ställt på nio ringde. Vad tysta barnen är, tänkte jag. Sedan kom jag på att de sovit borta. Skönt med lite sovmorgon! Så jag vände mig om och hanmade face to face med Jonas. Oj, oj, här stank det gårdagen, illa. Antar att jag själv inte luktade ett dugg bättre. Så med hänsyn till födelsedagsbarnet Victor och resten av familjen Löf hoppade jag istället i duschen för att inte göra den kommande brunchen outhärdlig.

Jonas hade desto svårare att komma upp, men var tapper.

Jag ringde barnvakterna och kollade läget och de bekräftade att det var under kontroll.

När vi en stund senare svängde in på deras parkering stod deras dörr vidöppen och de höll varsin unge, fullt påklädd, i famnen.

”Ni är här!” sa mamma och jag tyckte att jag kunde tyda en viss lättnad i rösten.

”Har det gått bra?” frågade jag.

”Jo, ja, jätte bra, jätte mysigt…” svarade mamma men var väldigt snabb med att langa över Tilde.

Anton sprang själv fram till bilen och passade på att slicka på ena baklyktan.

Jag valde att konfrontera det i tysthet och lyfte honom snabbt därifrån och in i bilen.

”Har Anton skött sig?” frågade jag pappa.

”Ja, jo…” svarade han som samtidigt på eget initiativ öppnat vår bagagelucka och langat in barnvagn och packning.

”Ha det så trevligt på brunchen nu!” sa mamma och pappa i mun på varandra och vinkade.

Jag och Jonas tittade på varandra och hoppade samspelt in i bilen då vi båda fattat hinten.

”Jag sa ju att vi måste uppfostra dem bättre!” sa Jonas anklagade då vi åkte därifrån.

Stackars snälla mormor och morfar…

Anton har byggt en snödrake på mormor och morfars infart.

Jessica påpekade igår att då resten av kompisgänget skaffar barn så är det Anton som kommer vara den som de andra kidsen ser upp till då han är äldst.

Jonas fick en panikartad blick och jag bad på förhand om ursäkt för alla upptåg deras framtida barn kommer drillas att utföra.

Den sista tiden har vi nämligen pratat mycket hemma om uppfostran och om hur man ska jobba igenom den här trotsigheten som pågår. Jag menar att det är en fas och att det bara är att försöka tala om vad som är rätt och fel till dess att han växt ur fasen och själv inser det. Medan Jonas menar att det krävs andra hårdare metoder, tuktning med hot, straff och skrämseltaktik om så krävs.

Jag tycker hans metod är känslokall. Han tycker min är mesig.

Det största dilemmat just nu är Antons totala brist på respekt för bilar och trafik. I stort sett varje gång vi är ute och går får man hjärtat i halsgropen då han kan få för sig att springa iväg och helst nära bilvägen. Jonas blir så rädd att han blir arg medan jag blir lika rädd men reagerar mer beskyddande.

Jonas tycker att vi ska visa honom ett YouTube-klipp från någon bilolycka för att få Anton att förstå allvaret. Men det har jag sagt blankt nej till då jag tror det skulle vara otroligt traumatiserande. Jag själv skulle inte ens klara av att se något sådan utan att få mardrömmar.

Självklart inser jag ju att min filosofi om att ”belöna det han gör bra istället för att framhäva det han gör dåligt” uppenbarligen behöver tänkas över. Men inte till vilka drastiska metoder som helst…

Så vad gör man? Någon som har något tips..?

Ja, alla var där… Alla polare, golare, gangstas, wankstas, rappare, rockare, stekare och så krogens egna stammisfyllon förstås. Å så jag och Jonas…

Anledning till att vi alla samlats var Morgans födelsedag och upptändanden av en hel del sköna rappare som visade upp sina skills.

Medan Jonas hängde med grabbarna från förr och snackade graffiti hamnade jag som vanligt på dansgolvet med tjejerna.

Efter en hel del uppträdanden, danser och skålar stängde stället. Klockan var då tre och jag och Jonas lyckades på något sätt ta vårt förnuft till fånga och tacka nej till efterfesten då vi skulle upp tidigt. Ganska glad för det idag…

Nu ska vi iväg och hämta kidsen för att sedan ta en födelsedags brunch med Victor och familjen Löf.

Ibland är det lätt att glömma att ens föräldrar faktiskt är ens föräldrar. Det vill säga att de faktiskt är dem som tagit hand om en hela bardomen och därmed borde ha ganska bra koll på barn och bebisar.

Men det är också ganska lätt att se varifrån man fått alla konstigheter, som ens humor…

SMS-konversation mellan den lilla mamman och barnvakten morfar:

Morfar: Visst äter Tilde banan?

Jag: Jadå!

Men sedan är jag tvungen att snabbt skicka iväg ett nytt.

Jag: Mosad!

Jag får inget direkt svar och oroar mig för en sekund att de ska mata henne med en hel banan som en apa. Men så plingar mobilen till.

Morfar: Utan skal??

Rooolit…

Så var det lördag och dags för fest...

Kidsen överlämnades till barnvakterna vid lunch. Sedan dess har jag och Jonas hunnit med att storhandla mat, slösa alldeles för mycket pengar på nya kläder, varit förbi Systemet, åkt hem och duschat och gjort och klara för kvällen. Sedan tittade vi på klockan; 18.30.

Jahapp… Vad skulle vi hitta på nu då..?

Medans jag lockade håret hann Jonas bli sjukt rastlös. Nu spelar alldeles för hög musik och springer runt och gör då och då några breakdance moves (och höll nyss på att ha ned hela TV-väggen) och skyller på att han har ADHD.

”Va gör de som inte har kids?” tänkte jag högt.

”Dricker!” menade Jonas.

Idag hade vi en tid hos BVC kl 16.00 med Tilde. Vilket betydde att Anton var tvungen att följa med då dagis redan slutat för dagen vid den tidpunkten och Jonas inte hunnit hem ännu.

Jag var förberedd på en kamp för att få med honom och var därför ute i god tid. Men han skötte sig exemplariskt! Gick snällt och höll i vagnen på vägen dit och var stört förtjust över att få åka tunnelbana. Det gjorde att vi verkligen var där i god tid och fick slå oss ned i väntrummet.

Tilde låg och sprattlade på en lekmatta och Anton började kolla in vad de hade för leksaker. Han hittade en leksak med spegel och hjul som han kom fram till mig med.

”Mamma va är det?” undrade han.

”Jag tror att det är en babyleksak så när bebisen ser sig själv i spegeln så blir den glad”, gissade jag.

Samtidigt var det en bebis som gallskrek och som praktiskt taget hade gjort det ända sedan vi kom dit och en mamma som desperat prövade allt för att lugna den.

Så gullig som han är går Anton fram till mamman och räcker henne babyleksaken.

”Här, han tittar och så glad!” förklarade han sött.

Mamman tittade på honom med en snorkig min.

”Det är ingen han, där är en hon!” poängterade hon och tog leksaken och slängde den åt sidan.

Bebisen fortsatte oavbrutet med sitt skrikande och Anton kom tillbaka till mig med en nedslagen min.

Jag ville bara lyfta upp honom och pussa och krama sönder honom!

”Det var jätte snällt gjort av dig Anton! Jag är jätte stolt över dig!” viskade jag till honom.

Samtidigt hade Tilde fått syn på en liten kille som satt tvärsöver rummet och lekte med en bil. Precis som brorsan sin så tycker hon att bilar är otroligt fascinerande, så med hjälp av många snabba kravlingar var hon plötsligt framme vid pojken.

”Men Gud, vad hon kryper! Hon kan inte vara gammal?” sa en kvinna som jag antar var pojkens mamma.

”Hon är sex månader”, berättade jag.

”Oj, jag har en dotter som är lika gammal, men hon vill inte ens ligga ned på mage! Vad duktig hon är!” sa hon imponerat.
"Tack!" sa jag smickrad.

Så innan vi ens kommit in till läkaren kunde jag genom de här händelserna själv diagnostisera mina kids som något utöver de vanliga. Kan ni fatta att jag kunnat få sådana fantastiskt duktiga barn?!

Stolt!

Det är mycket tankar och funderingar kring superhjältar just nu. Idag var det Batman som gällde.

”Jag är Batman och jag tuff!” sa Anton.

”Vem är Tilde då?” frågade jag.

”Tilde Batman också och pappa Spindelmannen!” berättade Anton.

”Vem är mamma då? Är jag också Spindelmannen?”

”Nej, mamma spindelapa!”

Jaha, tack för den!!

Nu är farmors fina lägenhet till salu.

Annonsen hittar du här.

I vilket ålder börjar man bedöma en regning dag som en dålig dag?
För någon gång måste ju förvandlingen ske från glädje över att hoppa i vattenpölar till ilska över blöta kläder.

Kontrasten mellan mig och Anton var i alla fall stor då vi traskade hem från dagis i regnet.

Jag ville skynda mig allt vad vi kunde för att slippa dropparna, medan Anton i sin tur ville fånga så många som möjligt. Att erbjuda honom att hålla paraplyet var inte heller något genidrag från min sida.

Anton tyckte paraplyet var så coolt, för det var stort hade ett långt skaft och en massa konstig text på. Lyckan över paraplyet ville han självklart och dela med sig av som den sanna glädjespridaren han är. Så alla som vi mötte skulle han stoppa och visa paraplyet för. Alla log vänligt mot honom och han berättade stolt att det stod Anton Kingston på det – vilket det inte alls gör. Men är man i hans ålder antar jag att det bara är charmigt med den typen av egoism.

Det har varit Batman, det har varit Svampbob och det har även varit dinosaurier. Men nu är det drakar som is da shiet. Ja i alla fall om man ska tro Anton.

I april var vi på bio med Anton för första gången och såg filmen Draktränaren.

Första biobesöket 20100423.

Han tyckte det var jätte spännande, men också lite skrämmande och ville efter halva filmen sitta i mitt knä. Klart att han fick det, men lite trångt blev det förstås då jag vid den tidpunkten var höggravid med beräknat födelsedatum tre dagar senare. Så jag hade lite svårt att koncentrera mig och var mest nojig för att vattnet skulle gå. Men det gick ju bra då Tilde väntade med att komma både då och på det beräknade datumet och ytterligare fem dagar. Låter jag bitter?
You bet! Med all rätt skulle jag säga! Ni mammor som gått över tiden vet precis hur galen man blir…

I alla fall har Jonas köpt filmen och den går nu varm här hemma. Det ska lekas att man är drakar, det ska ätas som drakar och flygas som drakar. Vilket säkert uppskattas av våra grannar som bor under oss då det sker en hel del hopp från soffan.

Idag gick det i alla fall lite lugnare till då Anton ville att vi skulle måla drakar.

Pappa och son målar med stor inlevelse.


De ska såklart sprutas eld ur munnen!


Titta vilken fin "mammadrake" Anton ritat.


Tilde "Drakätaren" Noelle tittar glatt på.

Anton: Love you mummy…

Jag: Love you too!

Anton: Jag inte Too! Jag Anton Kingston!

Jag: Förlåt, I love you Anton Kingston.

Anton: Bra där!

Jag och min pappa ♥

Idag vakande jag av att Anton bokstavligen hoppade på mig.

”Du vaken mamma?” skrek han i mitt öra.

”Ja, nu är jag det…”

Några minuter senare vakande även Tilde av brorsans tjo och tjim.

Men Jonas sov såklart. Han skulle kunna sova genom en jordbävning!

Medans Jonas snarkade på förklarade jag för Anton att det var farsdag och vi skulle ge Jonas hans paket idag. Anton sprang genast och hämtade det och med ens förstod jag att det skulle vara slutsovet för den lilla pappan.

”Pappas paket!” skrek han förtjust när han kom tillbaka med det i högsta hugg.

Han hade även passat på att styla sig själv genom att sätta på sig Tildes lilla rosa mössa.

”Vad snygg du är!” sa jag som gärna vill uppmuntra hans och därmed vårt gemensamma intresse för kläder och mode.

Jag gillar att han liksom kör sin egen stil men ändå med en viss modekoll. Lite som Lenny Kravitz.

(BTW: Josefin Crafoord – radioprataren och programledaren – tycker att Jonas liknar Kravitz! Jag kan inte säga att jag ser det, men efter Jonas kan nog Kravitz vara den hetaste. Så jag har inte argumenterat emot).

Hur som helst, tillbaka till farsdag.

”Pakeeeeeeet, ditt paket pappa. Hallå!” hojtade Anton.

Jonas rörde inte en min.

Anton bestämde sig då för att banka paketet i pappas huvud. Det fungerade.

”Du vaken!” jublade Anton då Jonas sömndrucket öppnade ögonen.

”Ehm… Grattis på farsdag?” sa jag tveksamt.

Anton tyckte tydligen att pappa behövde hjälp med att öppna paketet och började slita av papperet.

”En panga-panga bok!” konstaterade han och visade upp den för den halvsovande pappan.

Helt fel tyckte jag inte att det antagandet var då bokens titel är Maffia – Den kompletta historien.

På förmiddagen besökte vi sedan morfar (min pappa!) med en blomma och non stop.

Vilket bara spädde på deras barnbarns förväntan om att hos mormor och morfar får man alltid godis.

”Dodis!” sa Anton så fort han fått av sig ytterkläderna.

Mormor och morfar skrattade, men dukade sedan fram en god kladdkaka till alla kakmonsters stora förtjusning.

På morgonen vakande jag av att jag inte kunde andas då jag låg med näsan hårt intryckt mot Jonas.

”Varför ligger du så nära?!” muttrade jag.

”Ja jag vet inte. Varför ligger du på min plats?” sa han.

Tydligen hade jag när jag kommit hem från min sena utekväll med tjejerna krupit nära för att sedan genast däcka på hans kudde.

Nu hoppas jag att min goda brunch bestående av scrambled eggs och bacon (yummie!) som Jonas gjort ska få mig att må bättre och att min lilla busunge kommer hem snart från barnvakterna. För även om jag kämpar hårt för att behålla titeln som partyprinsessa så finns det ingen bättre titel än kunna kalla sig mamma. Så ikväll ser jag fram emot en myspys kväll med kidsen då det är Jonas tur att gå ut och svänga sina lurviga.

”Jag leka farfar!”

Den repliken upprepades ungefär hundra gånger under gårdagen. Det började när vi skulle till dagis och när jag sedan kom för att hämta honom hade det eskalerat från en önskan till en begäran.

”Jag leka farfar nu!”

Tjatet fortsatte tills Jonas kom hem och som då ringde farfar för se om han hade möjlighet att träffa sitt barnbarn. Tyvärr kunde han inte då, men lovade att Anton kunde få komma och sova över imorgon (alltså idag).

Anton var mycket nöjd med det. Tjat lönar sig alltså.

Detta unnar även både mig och Jonas, då jag har planer för utgång med tjejerna och Jonas därmed får 50% avlastning med barnpassningen.

Idag var det BVC-besök med Tildis och dags för hennes andra vaccination. Det gör alltid lite ont i mammahjärtat när de sticker i ens unge. Men Tilde är en kämpe. Första sprutan reagerade hon inte ens på, vilket fick mig att dra parallellen till Lisbeth Salanders brorsa i Millenniumtriologin. Vilket jag självklart var tvungen att säga till barnmorskan.

”Har hon ingen känsel och det kommer ut bland folk så kommer de säkert vilja testa henne. Blir hon slagen blir hon antingen ett offer eller en slagskämpe själv…” filosoferade jag högt.

Barnmorskan gav mig en klapp på axeln.

”Det är den andra sprutan som svider så den här kommer hon garanterat känna”, sa hon.

Notering till mig själv; tänk först, prata sen!

För visst har hon känsel lilltjejen, och lungor. Vilket vrål! Vilket skrynkligt rött litet fejs.

Så ont i mammahjärtat javisst, men lite lättad var jag ändå att hon inte hade en naturbegåvning för yrket som torped.

En minut senare hade Tilde fått tillbaka sitt leende och jag mitt förnuft. I alla fall för nu…

Nu går det snabbt med Tilde. Plötsligt är tiny Tilde inte så tiny längre. Babykorgen som hon sover i som för ett tag sedan såg gigantisk ut får hon nu knappt plats i. Så därav kom sovplats frågan upp på tal.

Skulle vi flytta in spjälsängen in till vårt sovrum, eller var det dags för Tilde att flytta in till babyrummet?

Vi bestämde oss tillslut för att ge ett försök med att låta henne sova i sin säng i sitt rum.

Det visade sig bli lättare sagt än gjort. Ja, inte för Tilde, hon trivdes och sussade som en prinsessa i sin fina stora säng. Men för lilla mamman.

”Tilde har flyttat ut”, konstaterade jag när jag skulle lägga mig och babykorgen stod där tom bredvid vår säng.

”Jaa…” sa Jonas och blinkade till mig.

”Känns det inte tomt!” tyckte jag.

”Jamen det är ju inte som om hon flyttat hemifrån, hon ligger ju i rummet intill!”

Jo visserligen…

Jag antar att det är en sådan där känslomässig mammagrej som bara andra blödiga mammor förstår.
Vem trodde väl att jag var en av dem? Inte jag i alla fall…

En evighet sedan...


Nutid...

Plötsligt var snön här och med det dags att vinterpimpa vagnen.

Så fram med fårskinnsfällen och den nya åkpåsen.
Tildes liggdel byttes mot en sittdel (JA, vad fort hon blir stor!) så att syskonen kunde sitta bredvid varandra, till Antons stora förtjusning.

”Tille du stor tjej!” fastställde han mäkta stolt över sin syster.

Tilde själv log och jollrade glatt då hon placerades på sin nya plats.

Aldrig någonsin trodde jag väl att man kunde bli så lycklig över en åkpåse! Men de stora leenden som nästintill höll på att frysa fast på oss alla tre under vår kyliga morgonpromenad till dagis, bevisade detta.

Vinterpimpad ride.

Dags att köpa åkpåse till Tildis så hon kan få byta upp sig från liggdel till sittdel i vagnen. Stackarn sitter ju som en stoppad korv i sin stora overall och lilla liggdel som hon absolut inte vill ligga i.

Vi har en sådan där fin gammeldags åkpåse i manchester och ull. Men den är ju varken vidare praktisk eller säker då den vare sig är vattentät eller går att fästa i vagnen.

Så utmaningen var att hitta en snygg, varm och vattentät åkpåse med uttag för fem punkts bälte.

När jag började googla runt blev jag glatt överraskad hur stort utbud det fanns och hur många olika modeller med snygg design det fanns att välja emellan.

Men när jag sedan såg priset insåg jag snabbt att smakar det så kostar det. Å andra sidan förtjänar väl prinsessan att transporteras med stil.

Så valet föll tillslut på en sandfärgat Eskimo Star med fuskpäls. Kommer bli så snyggt i vår snygga vagn!

Jahapp, då går ingen säker längre. Anton har nämligen upptäckt att hans leksaks ninja (jag får inte kalla den för Barbie-ninja för Jonas) har likadana Sai-svärd som pappa. Så plötsligt blev pappas svärd väldigt intressanta.

Idag medans jag bytte blöja hörde jag hur Anton konkade ut en stol från köket.

”Vad ska du göra?” ropade jag med en sådan där gäll och lite nojig röst.

”Inget!” svarade Anton, vilket självklart var en lögn.

Med blöjan endast halvt på Tilde var jag tvungen att se vad busungen var på väg att ställa till med.

Jodå, visst var det svärden han var ute efter. Vi trodde vi lagt dem säkert bakom en glasdörr högst uppe i vår bokhylla. Men det är inget som är omöjligt med en stol och ren och skär vilja.

Så nu får pappan allt ta och hitta någon annanstans att lägga sina leksaker för jag vill inte ha någon Ninja turtle relaterad olycka i mitt hem!

Likadana!

När man har känt varandra i ett decennium, som jag och Jonas.

Då kan man räkna med att man har hunnit beta av en hel del gräl, som jag och Jonas.

Man har sagt och gjort en hel del dumma saker som man inte menar.

Men de senaste månaderna har vi befunnit oss i en ”kärleksbubbla” och allt har bara flutit på och varit på topp.
Ja, tills igår.

Jag vet faktiskt inte ens vad det var vi började bråka om, säkert något dumt och oviktigt, som det oftast är. Men satan i gatan var förbannade vi var. Jag till och med klädde på mig ytterkläderna som ett hot om att jag skulle dra därifrån.

”Jamen gå då, din rugguggla!” skrek Jonas.

Rugguggla?! Det var det gulligast skällsord jag hört!
Men jag hann inte analysera mer över det utan kände mig tvungen att fullfölja mitt hot om att gå.

Så det gjorde jag. Men jag var nog inte vara borta mer en timme och den spenderade jag ändå på att köpa presenter till Jonas och barnen. Så det var en fullständigt meningslös bestraffning.

Så jag återvände hem och fann Jonas i vardagsrummet.

”Rugguggla!” sa vi i mun på varandra och ingen av oss kunde låta bli att börja smila.

Hur mycket tycker man inte om varandra när det värsta man kan komma på att kalla någon är rugguggla!
Vi har ju helt klart gått från världsmästare i att munhuggas till att vara totalt värdelösa.

Lika bra att vi ens låter bli att frösöka!

Så tillbaks till kärleksbubblan…

Anton har upptäckt hur roligt det är att göra grimaser och tränar flitigt för att uppnå perfektion. Hans senaste mission är att titta i kors med ögonen.

”Såhär mamma!” visar han.

Jag som själv är lika road av grimaser kände mig som den ultimata läraren, då min specialitet nämligen är att titta i kors.

”Du menar såhär!” sa jag och tog i för att skela.

”Nä…” sa Anton.

”Jo, titta!” menade jag och grimaserade igen.

”Nä mamma!” sa Anton besviket.

”Kom igen, vi gör tillsammans!” sa jag och höll upp kameran för att fota oss ihop som vindögda.

Nu när jag tittar på fotot inser jag snopet att jag ju faktiskt inte alls är någon mästare..!
Jag skelar kanske lite lamt med ena ögat, men i kors är de ju knappast!

Jag som (i mitt huvud) trott att jag sett hysteriskt rolig ut varje gång jag tagit i och skelat arslet av mig.
Vilka fler av mina partytrick är bara illusion? Kan jag inte beatboxa eller göra suveräna kändisimitationer heller..?!

Förmodligen inte…

Då AK redan hunnit slarva bort två par vantar och en mössa på dagis bestämde jag mig för att ta en titt på vinden bland våra gamla grejer innan jag rusar och köper nytt. Som i sin tur ändå är borta om en vecka.  

Anton klappade i händerna då han fick syn på IKEA kassen med de gamla noppriga grejerna.

”Mina!” jublade han.

Jag vet inte om det ska tolkas som att han kände igen sina gamla mössor och vantar eller om han med det sagt menade att han skulle erövra denna skatt.

Speciellt förtjust blev han i sin randiga skidmask.

”Tuff!” betygsatte han sig själv som framför spegeln med den på samtidigt som han gjorde badass miner.

”Han tror säkert att det är en rånarluva!” mumlade Jonas.

Ja det vore väl inte första gången i så fall…

Tilde som inte kan uttrycka någon egen vilja tvingades också pröva mössor men var som alltid lika glad ändå.

Idag fick vi soffbordet vi beställde förra veckan och det blev så snyggt! Nu ser TV-hörnan riktigt stylish ut! Bara resten av vardagsrummet kvar då. Om vi bara kan ta och komma överens och bestämma oss hur vi vill ha det...
För ni vet smaken är som baken! 

Anton var också mycket nöjd över att vi fått hem bordet. Eller nej, han var rättare sagt mycket nöjd över kartongen som bordet levererades i. Med hjälp av pappa förvandlades det till en liten stuga. Jonas karvade till och med ut fönster och målade takplattor så den blev riktigt fin.

Anton hämtade dit mängder av leksaker och lekte där större delen av dagen. När det blev kväll ropade jag på honom att det snart var läggdags.
”Färdig!” ropade han från huset.

Färdig? Jag gick lite oroat och kikat in i lådan. Men det fanns ingen anledning att oroa sig. Nej då, där låg han så fint nedbäddad minsann. Både sin kudde och sitt täcke och självklart sitt lilla lejon hade han hämtat dit.

”Jag sova i mitt hus!” sa han och det lät mer som ett krav än en fråga.

Jag tittade på Jonas och han ryckte på axlarna.

”Jaja, om han tror att han kan sova där så…” sa han.

Dessa ord var som déjà vu från min egen barndom då jag och syrran fått vår lekstuga (som än idag står på tomten). Jag var totalt förälskad i det lilla huset och hade fejat och fixat hela dagen. När kvällen kom ville jag, precis som Anton, inte gå därifrån.

”Det kommer bli mörkt!” sa pappa förvarnande.

Nejdå, det var inget problem. Jag har ju aldrig varit mörkrädd.

”Det kanske finns små djur också!” menade pappa.

Äsch, så längde det inte är sköldpaddor (vilket är det enda djur jag skräms av) så var väl inte det något problem.

Pappa tittade på mamma och hon ryckte på axlarna.

”Jaja, om hon tror att hon kan sova där så…”

Nöjt packade jag allt jag behövde för en övernattning ute i lekstugan.

En halvtimme senare var jag smått panikslagen av mörkret och alla smådjur. Detta gjorde att jag tillslut tog mina saker och lämnade lekstugan och min stolthet för att gå in.

”Men vad gör du här?” sa pappa med en allt för uppenbar och glad vad-var-det-jag-sa min.

”Äh, jag ångrade mig!” sa jag nonchalant.

Men jag har aldrig varit någon bra lögnare.

Antons stuga låg visserligen i vårt varma vardagsrum som varken var särskilt mörk, då vi satt i soffan framför TV:n, och som jag sannerligen hoppas saknar smådjur.

Men Anton fick ingen ro. Då och då skakade kartongen till, eller så hördes ett nynnande, eller så öppnades den lilla utskurna dörren och ett glatt litet face tittade ut.

”Försök sova nu Anton!” tyckte jag efter en halvtimme.
”Ligg stilla!” beordrade Jonas tio minuter senare.

”Blunda!” befallde jag tio minuter efter.

”Sov unge!” gormade Jonas då vi gett det en timme.

Men hur lätt är det att ligga stilla i sitt lilla hus när grannarna, det vill säga jag och Jonas, pratar och TV:n ger ifrån sig både ljud och blinkande sken.

Som en extra tease skulle dessutom pappan envisas med att titta på Toy Story. Som vad jag vet i alla fall är tänkt att vara en barnfilm. Så för att det skulle bli någon sömn överhuvudtaget tog jag tillslut och bar ut barnet till sin säng och nattade honom på det valiga viset. Medan jag mumlade klyschan ”det är ju en dag imorgon också…”, för en högt protesterande stugfes och kände mig som en tråk-morsa.

Nu har jag fått faster Annas godkännande, och tur var det för jag höll på att spricka utav att ha hållit hemligheten inne så länge! De väntar nämligen en liten bebbe! Ja en liten mini kusin kommer i april. Helst på min födelsedag tycker jag, det vore den bästa presenten någonsin!

Nygifta Anna och Calle.

Fast lite bitter av avundsjuka är jag förstås på Jonas. Inte bara har han fått den fina titeln som Gudfar utan kommer nu även kunna kalla sig morbror.

Jag hoppas också att mini kusinen inte blir sådär söt som sina föräldrar utan åtminstone kan få ett tokigt öra eller något så jag och Tildis kan få ge igen för alla trollöron kommentarerna.

Men idag samlades vi för att fira något annat, nämligen farfar Roffes födelsedag.
Det blev en god och stökig middag, inget konstigt med det. Tilde mös och var lika glad i varje famn som hon langades ifrån, inget konstigt med det heller.

Vegetarianen Anton bojkottade det smarriga köttet, men tog sedan igen det i form av tårta. Det i samband med den uppspelta glädjen av att ha fått en taxibil av Anna och Calle och en hel del bus gjorde att han i bilen hem sedan kräktes. Men Anton tog det som en sann partyprisse och ryckte på axlarna.

På dagis säger de att han är i ”lilla tonårsåldern” så med denna försmak börjar jag redan bäva för den riktiga!

Till farmors ära samlades hela familjen Sundqvist hemma hos mamma och pappa för en god middag på kvällen. Farbror Lennart, Aja, Gustav och Lina hade kommit upp från Kalmar och tillsammans hade vi det riktigt trevligt med en massa mat, dryck och prat till sent.

”Bengen, bengen!” skriker Tilde mitt i natten.

Jag vaknar med ett ryck och tittar mig paranoid omkring. Men ingen polis syntes till.

”Varför skräms du sådär!” sa jag anklagande till henne.

Hon log ett stort tandlöst leende tillbaka.

Visst har vi väl alla någon gång drömt att vi blivit jagade av polisen… Men jag tycker (och hoppas!) att man vid sexmånaders ålder borde vara både för ung och oskyldig för det!

Jag han precis somna om innan nästa utrop kom.

”Vovve, high five, apaaaa!” skrek Tilde.

Eller ja, hon kan ju förstås inte prata, men det är ungefär så det låter.

”Nu får du faktisk vara tyst och sova”, väste jag till ordbajsaren.

”Apaaa!” skrek hon till mig.

Såhär höll vi sedan på i säkert en timme, och det är femte natten i rad nu!

Vad är det hon kommer på mitt i natten som hon som desperat försöker förmedla?! Jag fattar inte!!

Anton är verkligen förtjust i Tildes gåbil (hans fd.) och vill gärna provköra den.

Både jag och Jonas har försökt förklara att den är till för bebisar och att han är en för stor kille.

Det har han respekterat. Men idag när vi höll på att stöka för att komma iväg till dagis och jag var upptagen med att klä på Tilde sin overall. Då passade han på..!

”Den passar stora killar!” ropade han överlycklig från hallen.

Såhär fann jag honom…

Det blev en extra happy Hallowwen då Anton fick födelsedagspaket i efterskott från Max, Linnea och Izak.
Såpbubblor och en transformers bil. Kärlek vid första ögonkastet!

"Tack Linnea och Max!"

Kidsen utklädda till skelett och nyckelpiga ;)

När vi kom till farmor Anka för att hämta kidsen sprang Anton runt som en galning och Tilde satt i en barnstol och bankade bestämt i matbordet.

”Hur har det gått?” frågade jag.

”Det har gått bra!” sa farmor och log som vanligt.

”Faaaaaarmoooooor!” skrek Anton och varvade oss för femte gången innan han på nytt, lika snabbt, var borta.

”Det har gått jätte bra!” upprepade farmor, fortfarande med ett stort leende.

”Gaaah, blaa, blooo, BLAH!” gastade Tilde som tyckte att det var dags att få lite uppmärksamhet igen.

”Fast jag har inte hunnit äta på hela dagen…” tillade farmor.

Stackars snälla farmor! Kanske var vi lite väl elaka när vi lämnade henne ensam med båda våra små Gremlins en hel dag..!

Men kidsen själva hade haft en toppen dag, det märktes och i bilen hem däckade de båda och snarkade högt i kapp. Vilket gjorde att det för en gångs skull blev en väldigt lugn och harmonisk söndagskväll för de två större Gremlins som fortfarande var vakna. Så tack farmor, bra kämpat!

Lek med Gremlin Nr1.


Kladd med Gremlin Nr2.

Idag var det farmors tur att ha barnbarnsabstinens och ville mer än gärna vara barnvakt. Vilket passade oss perfekt då Jonas skulle på sin thaiboxning och jag gärna ville fortsätta min skojakt. Så, så blev det…

Förutom att jag inte hitta några ”praktiska” skor förstås. Jag ser ju inte klok ut utan kackar!

För att stilla shoppingbehovet blev det istället ett nytt soffbord, som levereras nästa vecka, och en svart jordglob (som jag inte riktigt vet var eller till vad jag ska ha den till). Och så en massa kläder till kidsen såklart.

Mitt i shoppandet ringde Jonas och påminde mig att han skulle till träningen klockan 16 och att det är idag man ställer om klockan, så att jag inte skulle undra vart han tagit vägen.
”Ja, ja, jag vet!” sa jag.

Men tydligen vet jag inte alls. I alla fall igenting om vintertid. För när min klocka var 16 tyckte jag att jag fått nog av att springa i affärer och lika gärna kunde gå till Jonas träningslokal och möta upp honom. Perfekt timat till att han skulle vara klar och så att jag kunde få skjuts hem. Jäkla bra grej det här med vintertid tänkte jag nöjt.

Bara det att när jag klev in i den bastuvarma och inte så diskret luktande träningslokalen så stod Jonas där pigg, snygg och fräsch. Det vill säga allt det han inte brukar vara efter sina pass.
Då insåg jag att hans träning inte allas var slut utan precis skulle sätta igång.
Jäkla grej det här med vintertid, tänkte jag surt och slog mig ned på åskådarbänken.

Men det visade sig vara ganska kul att sitta och titta på när de kämpade och fightades som galningar. Blev faktiskt riktigt imponerad av Jonas! Tror till och med att gudmor Angie kanske behöver börja oroa sig för sin titel som västerorts slagskämpe… Eller? Kanske ska ta och köra en ultimate fight för att reda ut det hela..?

Mitt i morgonstöket bestämdes sig Jonas för att ta ned Antons gamla gåbil för att så småningom introducera den för Tildis.

Anton är världens finaste storebror, men det här med att överlåta sina gamla babyleksaker skapar lätt lite separationsångest. Speciellt när det gäller coola saker som bilar och som dessutom blinkar och spelar musik..!

Den officiella Halloween morgonen startade med en riktig skräckupplevelse för Anton.

Mitt i morgonstöket med påklädning och toalettbesök och allt annat som hör till, så stod TV:n på och en musikkanal spelade videos.

Plötsligt gav Anton ifrån sig ett förtvivlat skrik och kastade sig i famnen på mig.

”Du-tajen går sönder!” snyftade han och pekade skakandes mot TV:n.

Du-tajen betyder dinosaurie och musikvideon som spelades var MTMG’s. Jag försökte hitta på en historia om att de sedan tog dinosaurien till läkaren och lagade honom. Men Anton var helt förstörd!
Så tack MTMG... Tack för att ni inte bara pajjade vår son och vår morgon utan för att vi nu i framtiden inte kommer våga ha musikkanalen på som bakgrundsmusik till vårt morgonstök..!

Helt plötsligt var det Halloween. Jag och Angelica hade tänkt styra upp en riktigt stor fest och tvinga alla vi känner att klä ut sig. Men sedan hände det en massa tråkiga saker i min familj som gjorde att jag helt tappade orken och Angie bokade en resa med Zandra. Så det rann liksom ut i sanden…

Hallo Helloween helgen blev istället hallo what to do?

Så idag när mamma ringde och frågade om de fick bjuda oss på middag tackade jag ja direkt, fast med vissa krav förstås.

”Det måste vara en trerättersmiddag, men löjrom till förrätt och oxfilé till huvudrätten!” skojade jag.

Mamma skrattade. Men vad tror du hon och pappa står och gör när vi kommer dit..?

Jo just det, de lagar en trerättersmiddag med men löjrom till förrätt och oxfilé till huvudrätt. Dessutom tog de på sig att baka både bröd och bullar samtidigt som de passade kidsen. Så att jag och Jonas, syrran och hennes kille Henrik kunde slappa i vardagsrummet och spela Wii.

Ibland har man de rätt bra ändå!

Eftersom det inte blev någon maskerad i år bjuder jag på en gammal bild sedan 5-6år tillbaka.
Jag och Angie var originella och klädde ut oss till djävul och ängel.