Man skulle ju kunna tro att det var skönt att få komma hem och sova en natt. Men det var det inte. Mina tankar var kvar vid Anton på sjukhuset och jag låg mest och vred och vände på mig. Tur att Tilde i alla fall gjorde mig sällskap och på morgonen var extra go och köp nära mig som om hon kände på sig att mamma behövde lite tröst.

Eftersom doktor Petter aldrig kommit förbi igår visste vi inte hur det skulle bli angående gastroskopin och jag kände att jag absolut ville vara där med Anton om den skulle bli av. Så tack vare snälla föräldrar och svärföräldrar fick jag hjälp med barnpassning av Tilde så att jag kunde ta en taxi in till Anton och Jonas på sjukhuset.

Väl där blev det klart att det inte skulle bli någon gastroskopi. De menade då att det var onödigt att söva ett så pass litet barn för en undersökning där de eventuellt bara skulle upptäcka det som han redan får medicin för – det vill säga magsår.

Skönt att höra, samtidigt som jag faktiskt blev ganska sur att de inte hade kunnat meddela oss det redan igår och på så vis besparat oss från en massa onödig ängslan över ingreppet i sig.

Trots att Anton var piggare idag var jag känsligare än någonsin. Jag har alltid trott att jag är så himla stark, men det var visst innan jag visste hur det skulle vara om något hände mina barn.

Som tur var kom faster Anna och Ebba förbi även idag och jag fick ”ladda mina batterier” genom att hålla i lilla glädjespridaren en stund.

En annan glädjekälla här på sjukhuset har varit Lena från lekterapin. Som dessutom råkar vara bekant med familjen Löf sedan tidigare då hon varit förskolelärare till farbror Victor som liten.

Då lekterapin idag stängde tidigt idag för att sedan öppna igen först efter helgen kom hon upp med en låda leksaker till Anton att ha på sitt rum. Att det dessutom var en SOS-station med både polis- och brandbilar samt en tillhörande komradio var ju som pricken över i:t.

Resten av dagen blev jag och Jonas tilldelade rollerna som tjuv respektive polis medan Anton gastade kommandon i radion. Utmattande, men roligt då man allt mer började känna igen den gamla vanliga bus Anton.

Jonas stannade tills Anton somnade innan han åkte hem, och då hade Anton ännu inte haft några kramper.

Klockan tre på natten väckte han visserligen mig och sa att han hade ont i magen och ville att jag skulle ligga nära. Så det gjorde jag. Men han somnade strax därefter utan att visa några symtom på att han hade ont.

Enligt något som börjar bli något utav en vana efter dessa dagar försökte jag locka och muta med alla möjliga godsaker för att få herrn att vilja äta frukost.

”Yoghurt, macka, glass, bulle, pannaka…” rabblade jag upp.

”Pankaka!” sa Anton plötsligt och såg ut att bli förvånad själv utav att sin begäran.

”Självklart!” sa jag lyckligt.
Herrn åt sedan två hela pannkakor och ett halvt glas pärondricka, vilket är världsrekord för dessa två veckor.

Då Jonas och Tilde kom var han pigg och glad och ville genast dra ned till lekterapin med Mohammed. Så vi gick dit. Anton trampade glatt runt på en traktor på utegården medan Mohammed plockade fram en gitarr och började sjunga egenkomponerade låtar om var och en av oss.En väldigt underhållande och snäll ung man, men också väldigt intensiv.

På eftermiddagen fick vi finbesök i form av faster Anna och kusin Ebba.

Anna hade dessutom med sig presenter som Anton glatt öppnade.

”Åh, en sån som jag önskat mig!” ropade han av glädje då han såg att det var en Barbapapabok.

Nosnos.

När lekterapin stängde sprang Anton och Mohammed ikapp upp till avdelningen och höll på att springa rakt in i doktor Petter.

”Jaha, det här kanske man får kalla drastiskt ändå…” skrattade han och syftade på det han sagt igår angående morgondagens eventuella åtgärder.

Men han skulle komma förbi igen mot kvällen, eftersom det har varit då Antons kramper kommit igång.

Men det gjorde han inte. Däremot kom kramperna som på beställning. Anton fick smärtlindring, men fortsatte ha ont. Jag frågade den tjänstgörande sjuksköterskan varför han inte fått Nexium idag också, och hon menade då att han enligt journalen fått det.

Men jag var helt säker på att han inte fått det då jag varit noga med att försöka ta in vartenda ord läkarna säger och memorera varje medicin de ger och hur de verkar.

Efter att ha dubbelkollat visade det sig att de mycket riktigt hade glömt att ge Anton Nexium idag.

Mormor och morfar kom sedan på besök och även de var gulliga att ta med sig presenter. Men efter att ha kvidit och haft ont i två timmar var Anton trött och gnällig. Han orkade inte ens titta åt paketen, vilket verkligen inte är likt honom. Självklart att även han känner sig frustrerad och less på att vara sjuk.

Själv kände jag att jag snart hade slut på krafter. Så många sömnlösa nätter i rad och all ovisshet och oro höll på att göra mig till ett vrak. Så även om jag inte ville lämna Anton, kände jag att jag var i stort behov av att få en natt hemma i min egen säng. Så Jonas kom in till sjukhuset och löste av mig, så att jag kunde åka hem med mamma och pappa.

Vid morgonronder konstaterades det att Anton fortsatt att gå ned i vikt, 13,1kg.

Fortfarande ovetande om vad som bidrar till att han mår som han mår beslutades att man skulle ge honom Nexium, som man vanligtvis ger det patienter med magkatarr eller magsår.

Då Anton vaknat till gick vi till den gemensamma matsalen och fick sällskap av mamman till den lilla bebisen som vi delar rum med. Hon var jätte go och vi pratade genom frukosten om oron som vi båda fått smaka på. Hon berättade också att hennes lilla bebis, under hela tiden han låg i magen hade kallats för Anton, till dess att han kom ut och de såg att det var en Theodor, så vi sa att det kanske var menat att de skulle infinna sig på samma plats just nu.

Medan vi pratade lyckades jag få i Anton tre skedar yoghurt, men det var också allt. En timme senare hittade han godisasken med zoo apor som han fått och som låg vid hans sängbord och som han började peta i sig. Ett litet framsteg i alla fall!

 Då Jonas och Tilde kom gick vi ned till lekterapin och vår nyfunna vän (och svans) Mohammed följde ivrigt med.

Där hade de bjudit in ett sällskap som spelade afrikanska sånger och dansade och spelade på tummor. Tillsammans med andra barn och deras föräldrar satt vi i en halvcirkel runt dem och lyssnade. Alla klappade och nynnade med, men då de bjöd in oss att joina dem i dans skruvade folk obekvämt på sig.

Ja, alla utom Anton förstås! Han klev modigt fram och ställde sig i mitten vilket bemötes av imponerade applåder. Så småningom gick också Mohammed upp och de fick lära sig några steg.

Det gjorde nog Anton gott, men hela hans kroppsspråk visade hur trött han var och hur dåligt han egentligen mådde. Efter att han fått provspela på trummorna kröp han utmattad upp i mitt knä och bara hängde där, så då beslutade vi att det var dags att ta det lite lugnt på rummet.

Ett kort litet suddigt mobilklipp...

Då Jonas och Tilde lämnat oss somnade Anton precis som igår. Precis som igår vakande han också strax därefter och hade ont. Denna gång fick vi besök av doktorn och ”magexperten” Petter som verkade klok men som även han var förbryllad. Han sa att om inget drastiskt hände under morgondagen så skulle det bli gastroskopi under narkos och eventuellt sondmatning för Anton på fredag.

Strax efter att de lämnat oss med det beskedet hörde farmor Annica av sig och frågade om hon kunde hjälpa till på något vis och då kände jag att det skulle vara ganska skönt med sällskap. Dessutom kurrade min mage något otroligt då jag i allt kaos kring Antons matvanor glömt bort att äta själv. Så Annica var gullig att även ta med sig mat till mig.

Anton själv var något piggare än vid gårdagens besök men var så uppenbarligen plågad av något då han andades tungt och då och då kurade ihop sig som en boll i sängen.

När det blev läggdags fick våra rumskamrater besked om att de kunde få åka hem, så det kändes skönt både för deras skull men även för att det kanske skulle innebära en lite lugnare natt för oss.

Trodde jag ja…

Då man gå runt på helspänn krävs det inte mycket för att få en att hoppa till. Men att Mohammed hade krupit in under sängen medan jag var på toaletten och borstade tänderna, för att sedan hoppa fram och halvt skrämma ihjäl mig gjorde ju inte saken bättre.

Efter att ha lugnat ned mig efter skrämselattacken kunde jag faktiskt få ro att somna in. Men det dröjde inte länge innan jag på nytt satt käpprätt upp i sängen. Men mitt i natten fick vi nämligen sällskap igen. Denna gång av våra nya rumskompisar, ännu en bebis med oroade föräldrar. Tre timmars sömn gav det mig allt som allt, bäst hittills dock.

Det blev inte mycket sömn för varken mig eller Anton under natten. Eftersom Anton ville att jag skulle ”ligga nära” blev det att vi fick dela plats i hans sjukhussäng vilket bara i sig är ganska trångt och bökigt. Anton fick dessutom ingen ro i kroppen och höll på att vända och vrida sig hela tiden, det gjorde också att varje gång hans droppslang kom i kläm sattes ett alarm igång som vi var tvungna att ringa på en sköterska för att få hjälp med att stänga av (ca sju gånger).

Mitt i natten körde de även in ytterligare en säng i vårt rum. Men inte till oss utan till en mamma och hennes sju veckor gamla son med urinvägsinfektion som turades om att gråta resten av natten. Vilket gjorde att jag nu inte bara plågades utav sömnbrist och oro för min egen son utan även utav sympati för dem.

När ronden satte igång på morgonen sov Anton fortfarande, men doktor Karin verkade i alla fall vara bestämd på att vi skulle se till att få Anton att må bra och att de inte skulle släppa oss härifrån förrän han gjorde det.

Först vid klockan tolv gick Anton med på att lämna sängen. Men han ville inte äta och var ganska trött och fumlig i sina rörelser. I korridoren på avdelningen stötte vi ihop med nioåriga Mohammed som också låg inlagd och Anton och han fann snabbt varandra.

Mohammed visade oss till lekterapin där det fanns mängder av leksaker och olika lek- och pysselstationer, samt en liten utegård. Jonas och Tilde kom också dit för att hälsa på och under några timmar levde Anton upp och man kunde se skymtar av vår vanliga busunge, vilket var underbart.

Men på eftermiddagen var han trött. Väldigt trött! Vilket inte alls är konstigt med tanke på att han fortfarande vägrade både mat och dryck. Så vid fyra somnade han och då passade Jonas på att åka hem med Tilde som också såg ganska trött ut efter att ha sprungit runt hela dagen.

Efter att bara ha sovit i cirka trettio minuter vakande han och grät. Han hade ont, vilket bara trappades upp tills han skrek. Jag ringde efter hjälp, och en syrra kom in och sa att de skulle ringa efter en läkare som skulle ta en titt på Anton först innan de kunde ge honom något smärtstillande.

Det tog två timmar! Vilket kändes som tortyr för både mor och son.

När doktor Jenny tillslut kom kände och klämde hon på magen som ”kändes så mjuk och fin så”.

Inget som tydde på någonting alls alltså.

Fick också reda på att proverna som de tagit inte visade på något konstigt och att man fortfarande inte viste vad som orsakade hans anfall. Körtelbuk som tidigare tagits upp som eventuell orsak kunde dock uteslutas, men det kändes inte direkt som någon tröst.

Senare kom morfar Anders och hälsade på, men Anton var nog för dåsig för att registrera det och låg mest bara med huvudet ned i kudden.

Då kramperna avtog föll Anton i sömn och de kopplade på nytt på dropp över natten. Ännu en oviss och orolig natt följde.

Nu är bloggandet ungefär en vecka ur fas, men må så vara. Fokus har bara varit på att få Anton att må bra. Men jag tänkte att jag skulle försöka uppdatera lite i efterhand ändå. För alla oroliga och för oss själva inför framtiden…

Under måndagseftermiddagen låg Anton mest och sov. När han vakande till fick han bada tillsammans med syrra och jag lyckades få i honom en banan.

”Hoppfullt!” skrev jag i ett SMS till Jonas och bifogade en bild på en smilande Anton.

Men några timmar senare låg han igen på alla fyra och grät och skrek.

Jonas skyndade sig hem från jobbet och jag ringde till sjukhuset.

”Är kramperna övergående?” frågade sköterskan i andra änden luren.

”Det beror på vad du menar med övergående? De går ju över, så ja, övergående, men återkommande!” sa jag.

”Jamen, så länge de är övergående är de ju övergående”, sa hon och tyckte inte att vi behövde komma in.

Jag blev irriterad över det dumma svaret och kände att jag inte längre kunde stå ut med att se och höra Anton ha så ont utan att någon tog det på allvar.

”Men vad är det då för vits för oss att vara på permission? Vill ni inte hjälpa oss kan ni ju lika bra skriva ut oss!” sa jag irriterat.

”Ja, du kan ju alltid få prata med en läkare”, sa hon.

”Ja, tack!”

En kvart senare ringde en läkare upp. Jag hade svårt att höra vad han sa genom Antons gråt. Men han tyckte väl inte heller att det fanns någon anledning till oro.

”Kom in om ni vill, men det är inget vi kan göra något åt ikväll!” sa han.

Nu brast jag ut i gråt.

”Han skriker av smärta och jag är rädd, och du tror att jag ska må bättre av att höra att vi kan få komma in till ett sjukhus, förvisas till ett rum, men sedan bli lämnade ensamma att känna oss lika hjälplösa som här hemma?”

Efter några till minuters prat lade vi på utan att jag kände mig varken hjälpt eller lugnad.

Jonas blev förbannad och ringde upp läkaren och sa precis hur upprörd han var över hur vi, med betoning på Anton, har blivit behandlade. Då han inte fick något vettigt svar slängde han på luren.

Det gjorde att läkaren sen ringde upp mig och nu var det han som var upprörd.

”Din man får icke ringa och hota mig!” sa han.

”Ja, nu känner jag honom och jag hörde precis vartenda ord han sa till dig och det handlade inte om något hot, utan snarare frustration. Vi vill att någon åtminstone tar sig tid att titta på vår son utan att skicka hem oss!”

Men han var inte intresserad av att prata om Anton, nu låg fokus på att han kände sig ”hotad” av Jonas.

”Jag jobbar med att rädda liv, men såhär ser rutinerna ut. Såhär behandlar vi alla! Jag jobbar för att hjälpa barn varje dag och din son är inget undantag!”

”Jag förstår. Men om du jobbar med barn varje dag så träffar du säkerligen också deras oroliga föräldrar, och vi är inget undantag! Men just nu känns det som att vi inte blir tagna på allvar och att vi gång på gång blir bortprioriterade. Förstår du vår frustration? Allt vi vill är att en läkare tar en titt på honom, tar några prover, väger honom och beslutar om han behöver dropp, för det är vad jag tror!”

Jag berättade också (igen!) anledningen till vår oro. Att vår son som vanligen vaknar halv sju på morgonen, röjer runt som en galning hela dagen utan att vila och sedan måste tvingas i säng, nu enbart orkar hålla sig vaken cirka tjugo minuter i sträck. Hur han inte ätit mat på flera dagar och nu har en midja smalare än hans lillasyster på ett år. Hur han skriker av smärta och vrider sig i kramper och hur vi bara står rådlösa och tittar på utan att få hjälp.

”Jamen då tycker jag att ni ska komma in”, sa han tillslut.

Så vi gjorde så att Jonas stannade hemma med Tilde och att farfar Roffe följde med mig och Anton in.

Vilken skillnad!

Plötsligt kom alla tre sköterskorna som jobbade jour in samtidigt och pratade med oss. En läkare kom också och klämde på Antons mage och några prover togs. Man uppfyllde också min önskan om att väga honom och efter att ha konstaterat att han nu enbart vägde 13,3kg, vilket betyder att han måste gått ned cirka tre kilo på de här dagarna, ordinerades det dropp för natten.

Så någon slags inverkan måste Jonas så kallade ”hot” ändå ha haft.

Vid åtta fick Anton ont i magen och även om jag blev ledsen över att se honom ha ont igen, kändes det bra att han nu var på sjukhuset så att de nu faktiskt fick se hur plågad han är under dessa anfall.

Innan Anton somnade fick vi också byta avdelning till Q83 – fantastiskt!

Mycket mysigare omgivning och jätte gullig personal. Nu ska vi väl ändå få ordning på detta elände!

Nästan så fort vi kommit innanför dörren hemma (i lördags) började Anton bli dåsig igen. Efter någon timme började även hans magknip komma tillbaka och mitt i natten vakande han och hade så ont att han bara skrek rakt ut.

Så det var bara för Jonas att ta Anton och åka raka vägen tillbaka till avdelningen.

Under dagen gjordes efter mycket tjat från vår sida en ultraljudsundersökning och röntgen av buken.

- Som inte gav oss svar på någonting.

På eftermiddagen bytte jag av Jonas. Då var Anton vaken och satt och tittade på Nemo. Inte en så genomtänkt film att titta på samtidigt som pappa gav sig av. (Filmen handlar ju om Nemo som kommer bort från sin pappa).

”Pappa!” ropade Anton varje gång Nemo ropade efter sin pappa.

Då filmen var slut skakade Anton av tårar.

”Min paaaaaappa, min pappa är boooorta!”

I det läget kan ingen distraktion i världen få honom att tänka på något annat än pappa själv.

Därför var lyckan stor då en sköterska meddelade att vi kunde få nattpermis igen då inga mer prover skulle göras under natten ändå.

Så vi åkte hem, igen…

Samma visa än en gång. Magsmärtorna kom och gick, även om han däremellan var ganska glad. Under natten sov han oroligt och på morgonen var han helt utmattad.

Jag ringde därför till sjukhuset för att rådgöra med dem. Vi fick samma svar som vi fått hela veckan ”vänta och se under dagen” och så förlängdes permissionen.

Så tillbaka på ruta ett… Nu bara väntar vi och ser… Suck!

Han är ju för rolig Anton! Så fort han fick minsta lilla energi tillbaka började han med sina lustiga upptåg igen.

Då vi packat ihop våra saker från sjukhusrummet började vi gå mot entrén där Jonas skulle komma och hämta oss. Så medans vi går där i korridorerna passerar vi några statyer som föreställer olika djur. Bland annat några pingviner.

”Mamma, pssst!” säger Anton och stannar upp.

”Vad är det?”

”Vi kanske ska gömma oss för pappa?” sa han.

I vanliga fall skulle jag sagt nej, men hans ögon lyste sådär busigt som jag längtat efter att se hela veckan, så jag kunde helt enkelt inte motstå.

”Okej, vart ska vi gömma oss?”

”Här!” sa Anton och gick och ställde sig bredvid en av pingvinerna.

Så jag gick och ställde mig bredvid den andra och tittade på Anton för godkännande.

”Nej, nej, nej! Såhär!” sa han och visade hur jag skulle stå genom att böja ned huvudet.

Jag gjorde som han visade och själv sträckte han på halsen med stor koncentration och stod sedan blixtstilla i den intagna ställningen.

”Nu kan pappa inte se oss, han tror vi är pingviner!” konstatera han nöjt.

Jag fattade inte vad han, eller rättare sagt vi, höll på med. Men han såg så söt ut där han stod med sin seriösa min att jag började skratta. Jag bad om att få ta ett kort och det fick jag.

Först efteråt då jag tittade på kortet förstod jag; vi skulle ju såklart inta samma positioner som pingvinerna!
Jag med nedåtböjt huvud och han med utsträckt hals åt sidan.
Ser ni..?

”Nu kan pappa inte se oss, han tror vi är pingviner!”

Det har inte funnits tid, ork eller ens lust att blogga denna vecka. Så detta blir istället ett långt inlägg som får sammanfatta dessa påfrestande dagar…

Anton har varit så dålig! Utmattad och trött och sovit mest hela dagarna. De korta stunder han varit vaken har han klagat han över magont och vill inte äta. Det märkliga är att han inte kräkts något mer sedan i måndags och inte heller haft någon feber. Så vi förstår inte alls vad det är han drabbats av…

När han i onsdags var så trött att han inte ens orkade ta sig till toaletten då han var kissnödig kände vi att vi var tvungna att göra något. Så farfar följde med mig till närakuten i Bromma med AK.

De tog gjorde det vanliga, lyssnade här och där, tittade i halsen, ett stick i fingret och så ett kissprov. Inget av det visade någonting. Enligt testerna var han ”frisk”.

Så vi åkte hem…

Dagen därpå, alltså i torsdags, började han få krampattacker. Kräla omkring i sängen och vända och vrida på sig, skrika och gråta för att sedan utmattat somna tvärt.

Jag kunde nu inte ens få i honom vatten längre och jag började bli ordentligt orolig.

Så jag bad Jonas hoppa av jouren så att vi kunde åka in med honom. Så det gjorde vi, hela familjen åkte vi till Danderyd. Men där kunde de inte annat än bekräfta att han inte såg ut att må bra och skickade oss med en remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Då det väl blev vår tur på barnsjukhuset fick vi hjälp ganska snabbt då Anton hängde livlöst från Jonas arm. Han vägdes och det konstaterades att han måste ha gått ned mer än två kilo på de här dagarna. Vilket är ganska mycket procentmässigt då man är i hans size.

Efter att ha klämt och känt på magen som kändes ”mycket fin” trodde man möjligtvis att han kunde vara förstoppad. Så det skulle åtgärdas. Då det var gjort somnade Anton och de sa att vi kunde åka hem. Jag kände mig inte riktigt trygg med det…

Visst kan det vara så att han varit förstoppad, men inte blir man så sänkt som han har varit utav bara det!

Men efter att ha fått bedömningar utav både medicin- och kirurgisidan att det bara var att ”vänta och se” hade vi inte mycket annat val än att åka hem och göra just det.

Det skulle nog vara bättre till morgondagen sa de…

Det var han inte. Han var minst lika dålig… Fortfarande lika utmattad, fortfarande lika ont i magen och fortfarande så vägrade han äta och dricka…

Så vi fick hjälp med barnpassning av Tilde och åkte tillbaka.

Denna gång fick vi vänta desto längre innan det blev vår tur, trots att vi blev prioriterade.

Då läkaren tillslut kom var Anton så trött att han bara skrek rakt ut. Jag var också rejält trött och minst lika orolig och om det inte var så att jag var så fokuserad på att han banne mig skulle få hjälp nu hade jag nog brutit ihop och skrikit rakt ut jag med.

Men han fick hjälp. Han ordinerades dropp och vi hänvisades till en avdelning där vi skulle få stanna över natten.

Jag och Jonas bestämde att jag skulle stanna kvar och Jonas åkte därför hem och hämtade de saker jag och Anton skulle kunna tänkas behöva. Han hade även köpt en bärbar dvd-spelare till Anton som tröst och som underhållning under sjukhusvistelsen.

Usch vilken jobbig natt det blev..!

Anton skrek över smärtan i magen ena stunden och för att i nästa stund bryta ut i förtvivlad gråt över att pappa åkt och att han ville hem. Då han snyftningar tillslut började tystna trodde jag att han skulle somna och lade försiktigt täcket över honom men då blev han istället hysterisk och började skrika och slänga sig vilt omkring så jag var rädd att han skulle dra ur droppnålen ur armen. Jag ringde efter hjälp och en sköterska kom och tittade på utan att ingripa eller ens försöka hjälpa till.

Efter att jag bett om smärtlindring, fick han en dos Ipren. Därefter tog det väl en halvtimme innan det verkade och han tillslut lugnade ned sig.

Men någon vidare sömn blev det inte. Anton sov oroligt och jag knappt alls.

Då det äntligen blev morgon vägdes Anton på nytt. Han hade gått ned ännu mer i vikt trots droppet.

Men någon nytta måste det ändå ha gjort för Anton lyckades hålla sig vaken längre än han varit på hela veckan. Jag till och med fick i honom lite blåbärsoppa.

Därefter var det som han vakande till liv och vips förvandlades sjukhusängen till ett skepp och Anton styrde mig och honom ut på böljande blå med hjälp av fjärrkontrollen.

Då läkaren kom för att titta till honom på förmiddags ronden var Anton nästintill sitt vanliga bubbliga jag och fick både läkaren och sjuksystern som var med honom att skratta. Så han charamde till sig en permis. And here we are…

Nu bara hoppas vi att detta håller i sig och att det betyder att han är på bättringsvägen!

Stackars Anton, nu har han blivit sjuk igen. Han mår illa och käks, igen…

Först i söndags natt, för att sedan gå över och vara bra i ett dygn, för att sedan igår eftermiddag börja om igen.

Jätte konstigt! Förstår inte alls vad det kan vara?!

Han har ingen feber och är inte dålig i magen eller säger sig ha ont någonstans. Han bara kräks…

Stackars, stackars Anton…

Stackars Tilde också som knappt får någon uppmärksamhet på dagarna och som inte fått sova på nätterna då hon blivit väckt att det ståhej som det blir runt att trösta Anton, torka spyor och tvätta sängkläder.

Lite stackars mig också som är den som får trösta både Anton och Tilde, torka spyor och tvätta sängkläder alldeles själv då Jonas har jouren.

Ja okej, lite stackars Jonas också då, för att han har jouren…

Stackars oss…

En liten fågel har viskat att Tilde till sin namngivning får den där superfina tallrikshyllan jag suktat efter så länge att ha Tildes barnböcker i. 

Så genast skenar fantasin och jag längtar efter att få kasta ut den där malplacerade datahörnan och istället kasta bort en massa pengar (som jag inte har) på att inreda hennes rum till ett riktigt mysigt litet barnrum. Självklart har redan en massa tankar om hur fint det skulle kunna bli och fastnat för en hel del fina inredningsdetaljer. Här är topp tre just nu…

Ända sedan jag köpte Tildes fina spjälskydd från danska Sebra
har jag varit sugen på att köpa det matchande bäddsettet.
Efter att det har länge varit slutsålt överallt, såg jag nu att Luckylittleme.se fått in det.
Ett måste?

Hur mysigt vore det inte att byta ut datahörnan till en läs- eller myshörna
med någon av dessa söta saccosäckar från Coocon couture att krypa ned i?

Jag ville ge Anton en leksaksspis i julklapp. Men Jonas stoppade mig och sa
att det helt enkelt inte får plats i hanns redan överfyllda rum.
Nu försöker jag bearbeta Jonas att låta mig köpa en till Tilde. Men han påstår att hon är för liten.
Men den här från inreda.com är ju bara för söt. Kanske jag ska önska mig den i julklapp.

"Titta!"


Anton visar Tilde hur man lagar soppa med vatten och lera - mums!

Ja, idag var det alltså tänkt att Angie och Filippa skulle komma hem från USA.

Angie sa innan hon åkte att hon förväntade sig att vi alla skulle stå på Arlanda och välkomna henne och sedan ta med henne på en heldag och kväll för att få henne in i rätt tidzon igen.

”Ja, ja!” sa vi och skrattade och himlade med ögonen.

Men i smyg var det just det vi planerade. Så tanken var att sykonen skulle ta en taxi ut till flygplatsen för att hämta upp Angie och Filippa och sedan ta med dem hem till mig. Där jag handlat för att vi skulle kunna ha värsta brunch för hela gänget med nybakat bröd, äggröra, bacon, melon, kaffe, våfflor och massa annat gott. Till och med champagne stod på kylning.

Men vad händer?

De missar planet!

Men jag antar att vi är mer besvikna än dem. Inte helt fel med några extra dagar kan jag tänka.

Själv sitter jag nu här ensam med en massa jäkla bacon…
Sånt är livet, vissa får bonussemester andra bonusbacon.

Då Anton var lämnad kom Linnéa och Izak över och vi gick igenom Antons gamla barnkläder, för att se om det var något Izak kunde ärva.

Så vi hällde ut högen med kläder i vår säng och så hämtade vi lite leksaker och satte vi kidsen mitt upp i alltihopa. Så medan de lekte med leksakerna och då och då gav varandra en klumpig men söt klapp, gick vi igenom plagg efter plagg.

Då det var klart gjorde vi lunch. Tilde somnade passande och Izak var helt fascinerad av våra bordsunderlägg och höll sig snällt sysselsatt med dem.

Så jag och Linnéa kunde nästintill ostört prata på och kom fram till att vi inte bara tycker lika om ganska mycket, vi är båda en aning pedantiska och knäppa också.

Jag har tillexempel aldrig träffat någon som delar min petiga indelning av matvaror, att allt helst ska stå på rad, samt vikten av att dela upp frukostprodukter på en hylla i kylen och dryck på en annan och så vidare. Å fasiken om någon går och ställer in osten på någon annan plats än på frukosthyllan!

Men sådana är vi!

Vid tre tog vi en promenad med småttingarna i barnvagnarna bort till dagis för att hämta Anton.

Precis utanför mötte vi dagiskompisen Smilla och hennes mamma.

”Anton är naken!” meddelade Smilla oss.

”Jaha, han är rätt konstig den där Anton. Varför är han naken då?” frågade jag.

”För att Axel är naken!” svarade hon.

Jaha, det svaret ledde ju bara till ännu mer frågor… Knäppa ungar! 

(Men det visade sig att det bara var fråga om ombyte från leken ute på gården då de topp till tå smutsat ned sig).

Så fort Anton fick veta att Izak var med rusade han fram till vagnen där han satt.

”Heeej Izak!” sa han med sin ljusaste röst och lade huvudet på sned och började gulla.

Man verkligen ser hur det bara lyser kärlek och vördnad ur hans ögon och Izak verkar bli lika glad och fascinerad tillbaka av Anton. Mysigt!

Då papporna slutat jobba avslutade vi dagen med en mysig och rörig tacomiddag ihop.

Izak - dressed for success.

Familjen bara växer! Idag (110512) har min fina kusin Cecilia och hennes lika fina Andras blivit föräldrar.

Det blev dock inte en Vincent som jag förutspått, utan en liten Matheo. ♥

Däremot förutsade jag redan för längesen att de två kommer bli fantastiska föräldrar, och det skrev jag även här i bloggen för nästan exakt ett år sedan, och det kan jag däremot garantera!

Stort grattis till er lilla guldklimp! Vi längtar såklart efter att få komma och hälsa på!

Jag har fått se en bild av Matheo och kan skvallra att han är jätte söt! Men jag tänker inte lägga upp någon bild utan OK från föräldrarna. Så istället försökte jag hitta någon bild på mig och Cecilia, och när jag sökte på datorn kom jag över den här gamla (se nedan).

Tänk att jag på bilden förmodligen är i samma ålder som Anton är nu och att lilla Cecilia nu också är mamma! Svårgreppat, men ganska fantastiskt!

Sofia & Cecilia.

Idag var det en sådan där dag - Anton ville inte gå till dagis!

”Tänk, tänk, tänk!” mumlade jag och knackade mig i skallen likt Nalle Puh.

Att vara uppfinningsrik och morgontrött samtidigt är inte alltid så lätt.

Sedan kom jag på det, manteln!

Genom att övertala Anton att han var en superhjälte med hjälp av den hemmagjorda manteln jag gjort till honom kunde jag fånga in honom i en lek och så, ”svisch” fick jag med honom till dagis.

Framme vid dagis uppkom nästa utmaning – Anton ville inte ta av sig manteln!

De andra barnen var först jätte imponerade av hans outfit, men sedan tog en boll som hamnat uppe på taket och fastnat där över deras intresse.

Tänk, tänk, tänk! Knack, knack, knack!

Aha! Jag knäppte snabbt loss manteln från Anton och slängde själv på mig den.

”Nu är jag en superhjälte! Ska vi se om jag kan flyga upp och hämta ned bollen?”

”Jaaa!” ropade alla dagisbarnen inklusive Anton.

Jag gjorde några eleganta(?) hopp, men kunde självklart inte få tag i bollen uppe på taket.

Men det spelade ingen roll. Kidsen skrattade och Anton hade igen blivet övermanövrerad och han log och vinkade då jag lämnade honom, med manteln på mig.

När jag var framme vid grinden kom en av småtjejerna, Tuva, och sprang i kapp mig.

”Är du verkligen en mamma?” frågade hon och rynkade sin lilla näsa.

”Ja, jag är ju Antons mamma!” sa jag.

”Jamen jag menar en riktig mamma!” sa hon.

”Jamen det är jag! Tror du inte det?”

”Nä!” sa hon och skakade på huvudet sådär överdrivet som bara treåringar gör då man nästan är rädd att det ska tappa balansen och trilla omkull.

”Vad tror du att jag är då Tuva?” frågade jag henne.

”Jag tror du är en supermamma!” sa hon och log sött.

Tack Tuva! Jag förstår att det har med mantel att göra men; you made my day!

Idag vid hämtning var det inte alls svårt att få med sig Anton.

”Ska vi gå ned till parken och leka med Elias?” frågade ja honom.

”Jaaa!” ropade han och var redan på språng.

Så fort han sedan fick syn på Elias sken han upp.

”Alias!” ropade han glatt.

”Amton!” ropade Elias tillbaka.

Tydligen är det så de kallar varandra. Efter att gillande ha konstaterat att de hade likadana skor sprang det snabbt iväg på bus.

Med solglasögonen på satt sedan jag och Tina med småttingarna och pratade av oss de senaste, bara för att då och då panikartat då och då titta upp i rädsla för vart busungarna tagit vägen…

Men det fanns ingen anledning att oroas, de lekte så fint ihop och pratade och skrattade.

Såhär skrev Tina på sin blogg;

”…sen har vi Anton som vi träffade idag. Anton och Elias har inte lekt så värst många gånger. Men dom gånger vi träffas har dom så kul tillsammans. Elias är inte alls blyg som han har en tendens att vara annars. Vi träffades i en lekpark idag Ådalen. Killarna lekte, skratta och satt ner i sanden och bara prata med varandra, jag ville så gärna vara en liten fluga just då så jag kunde surra fram och lyssna vad som sas. Det som slog mig efter lekens slut var att jag sa inte till eller skällde på Elias en endast gång, inte en gång under 1.5 timmes lek. Och inga konstigheter när vi skulle gå hem heller. Det har aldrig hänt förrut, aldrig. Det måste ju säga nåt om både barnen och deras mammor. Alla är vi av samma skrot.”

Ja, jag är himla glad att vi alla är av samma skrot! ♥

När det började bli dags för middag och vi var tvungna att gå meddelade Elias att han skulle fråga sin pappa om han fick komma hem till Anton och leka någon dag.

En utmärkt idé!

”Hej då Alias!” sa Anton när vi skildes åt.

”Hej då Amton!” svarade Elias.

Amton och Alias!

Tilde hittade till sin lycka en hävstång och tränade hårt för att snart kunna vara stark nog att haka på grabbsen.


Medan Emil nöjde sig med att chilla i vagnen och suga på en tå ;)

Idag tog jag med Tilde in till stan för att luncha med min finaste Eva.

Då jag spenderat en halvtimme åt att leta upp och åka fyra olika hissar för att ta mig upp från perrongen till centralen med dubbelvagnen, kände jag mig en aning irriterad. Men självklart vände det så fort jag träffade Eva, solen själv.

Som vanligt bubblade hon på om det ena efter det andra, medan Tilde ständigt avbröt oss genom att kasta olika föremål i backen åt oss att plocka upp.

”Det här måste vara meningen med livet!” sa Eva och nickade åt Tilde.

”Ja, det är i alla fall bra för magmusklerna”, sa jag och böjde mig för sjunde gången för att hämta upp locket till nappflaskan.

Efter en mysig lunch följde jag med Eva till kontoret, samtidigt som Tilde började gnugga sig i ögonen och gossa med sin snuttefilt.

”Åh, nej du får inte sova nu Tilde när mamma ska visa upp dig för sina jobbarkompisar!” sa jag och lyfte upp henne på armen.

Så stolt trippade jag runt och visade upp min lealösa unge, med halvslutna ögon och drogad blick.

Min solstråle ;)

Idag hade jag planer på att möta upp Veronica och hennes pojkvän GH. Hon skulle ringa när hon vakande. Men jag förstod snabbt att det inte handlade om samma tid som vi småbarnsföräldrar vaknar. Så efter att jag lämnat Anton på dagis fortsatte jag upp till centrum.

Där stötte jag av en slump på Tina och Emil som alltid är lika glad. Så vi gjorde sällskap i några affärer. Jag skulle som vanligt inte köpa något, men det är ju så lätt att synda. Ännu lättare när man entusiastiskt får bekräftat att ”Ja, det där är ett riktigt klipp!” av Tina samtidigt som jag i min tur hejar på henne med ”Det där skorna kommer du ha så stor användning för”. Visserligen kanske inte den kommentaren inte värt så vidare mycket då den kommer från någon som mestadels bara äger skyhöga opraktiska klackskor som står i garderoben och samlar damm. Men det funkade!

Klockan ett ringde Veronica, då hade hon vaknat. Ja, vad var det jag sa?

Så jag hämtade Anton och så träffades vi på en picknick vid Soluret.

Veronica hade berättat att GH var väldigt barnkär, men om det var någon som blev kär så var det Anton i GH. Så de två sprang runt och spelade fotboll och hoppade omkring medan Tilde ena stunden kämpade för att hinna ifatt dem och bollen, för att i nästa stund göra en tvärvändning och skynda sig fram till filten där vi satt och börja tigga till sig bullar från Veronica. Så med den barnpassningen kunde jag själv sträcka ut mig på filten och bara njuta av solen. Me like!

Efter en stund kom Jessie och joinade oss och ännu senare även Jonas.
Så det blev ännu än lång skön dag i solen.

Veronica & GH.
Foto: Anton Kingston


Gruppbild på fotbollslaget.


Veronica & Tilde.


Anton demonstrerar sin pinn-mustasch.


Som att blicka in i framtiden 13år; tonårs Tilde ”Ja ba hallå!”

Idag var det min tur att få en liten sovmorgon. Så när Tilde väckte mig och Jonas vid halv sju (vilket är sent för att vara henne), gick han snällt upp med henne. Själv kröp jag ned under täcket igen för att somna om. Men, vilket snart visade sig vara omöjligt!

Jag kunde inte förstå varför, jag som annars är en zombie på mornarna. Fast nu när jag kände efter så kände jag mig inte som vanligt. Jag hade någon konstig känsla i kroppen som jag inte riktigt kände igen. Vad var det jag kände?

Tillslut kunde jag konstatera vad det var; jag kände mig pigg!

Hur kunde det komma sig?!

Sedan slog det mig att jag inte varit upp en enda gång i natt. Inget barn som hade behövt hjälp med toalettbesök, eller tröstas på grund av mardrömmar, eller skrikit efter napp eller vällingflaska.

Detta har inte hänt så länge vi haft kids i huset. Inte när jag varit gravid heller för den delen. Så det måste alltså ha varit fyra år sedan detta senast inträffade; att jag kunde sova ostört en hel natt.

Magiskt!

Utvilad klev jag därför upp istället och hjälpte Jonas med kidsen. Detta gjorde att vi var färdig med morgonbestyren extra tidigt och kunde ge oss iväg på en picknick till Björklundshage.

Det blev sedan en riktig härlig dag med sommarvärme i parken. Som pricken över i:t fick vi sedan sällskap på eftermiddagen av Max, Linnéa och Izak.

Dagen avslutades tillsist med en grillkväll hos mormor och morfar.

Anton gjorde heder av sin outfit.

Anton stod i kö i en evighet (har aldrig sett honom stå stilla så länge!) allt för en fem minuters ponnytur.

Men det var det värt!


Anton var jätte lycklig hela dagen, men av någon anledning har han lagt till sig ett nytt fakesmile.

Picknick mys!


Anton försöker hjälpa oss vuxna att arrangera ett foto med alla tre kidsen tillsammans.
- Hatten syrran!

- Aja baja Izak!

Sådär ja! Småkidsen tillrättavisade och klara då drar vi på med fakesmilet.

Eftersom Jonas haft en utekväll med boysen igår fick han en välbehövd sovmorgon.

Så jag smög upp med kidsen då det vaknat och så käkade vi frukost och gjorde oss i ordning.

”Anton nu kan du gå in och väcka pappa!” sa jag då klockan hade blivit halv elva.

”Hur då?” frågade han.

”Ja, på något mysigt sätt”, tyckte jag.

”Humm…” sa han och tog det som ett verkligt uppdrag och började grubbla.

Men så sken han upp och hans ögon lyste busigt så som det alltid gör då han tycker ha kommit på fiffigt.

Så sprang han snabbt iväg till sitt rum men kom strax tillbaka med en spade och en kratta.

”Såhär kan jag väcka pappa!” sa han och började slå spaden och krattan ihop.

”Men tycker du det är ett mysigt sätt att väcka någon på?” frågade jag.

”Kaaanske!” sa han och log snett.

Å innan jag han stoppa honom tågade han in i sovrummet till den intet ont anande pappan.

”Kakna, kakna!” (översättning; vakna, vakna!) ropade Anton lyckligt.

Är det så att Anton på riktigt har sett Jim Breuers stand up? För det var ju som taget från hans show! Eller är det bara så att vi lever i en komedi med AK som huvudrollsinnehavare. Kaaanske!

Efter att Jonas fått lugna ned sig efter chockväckningen och fått i sig lite kaffe, drog vi iväg till Björklundshage.

Tilde älskar studsmattan!


Tilde älskar även alla typer av hävstänger!


Å då menar jag verkligen älskar!


The dudes ;)

Låt inte den sockersöta looken lura er...

För Lilla T må köra med samma pippilotter som en ung
Britney Spears men besitter rösten av en gammal punkare.
Det vill säga skarp och genomträngande, men ganska cool.

Inte heller är det någon imsig vimsig spindel eller några
elefanter på någon liten spindeltråd som rockar hennes värld.

Å nej!
Sätter man däremot på Welcome to the jungle
börjar hon genast skumpa med sin lilla blöjrumpa.

Jag kan redan nu se tonårs Tilde framför mig med svart
kajal och kängor.

Hej och hå!

Här kommer vårt klipp och motivering;

Klippet är på när Anton Kingston, vår son och familjens entertainer dansar loss, enbart 14 månader gammal. Nästan varje dag sker något nytt upptåg som man önskar att man kunde fånga med en schysst kamera. Något som vi är i stort behov av med kvalitén på detta klipp att döma ;)

Eftersom sonen dessutom kastat pappas telefon i backen nyligen, så den gick sönder, vore det ju dessutom himla coolt om han med sitt klipp kunna gottgöra pappa med att vinna en ny telefon
- en Xperia™ arc! ^^

Anton har fått en docka som han älskar – Ninjan.
Fast egentligen är han nog bara en tredjedel ninja, för han har en robot arm också och ser mest ut som en Barbie docka.

Hur som helst har Ninjan haft en skokartong som sovplats bredvid Antons säng. Men då kartongen började bli så pass sliten att den inte riktigt höll ihop länge och man hela tiden var tvungen att hindra Tilde från att försöka käka upp den, då gjorde jag misstaget att slänga den.

Hur kunde jag?!

Vart skulle Ninjan nu sova??

Det hade jag såklart inte tänkt på. Plågad av dåligt samvete över detta köpte jag därför en grön fin liten förvaringslåda i trä till Anton som faktiskt ser ut som en liten säng.

Bara det att Ninjan aldrig får något tillfälle att ligga i den, för där ska Tilde sitta!

Ja, hon älskar verkligen den där lilla lådan och klättrar i den så fort hon får chansen.

Knäppa, söta unge!

Vuxna brukar alltid nämna det där med att ”ha barnasinnet kvar” som någonting positivt.

Men vad är det för barnasinne man syftar på? Det kan ju knappast vara sinnet på en treåring, för de är ju inte vid sina sinnens fulla bruk.

Å det menar jag – fast roat med en massa kärlek och respekt.

Men i deras små skallar är det ett sådant virrvarr av fantasi blandat med verklighet att jag ibland inte tror att de själva vet skillnaden.

Ena stunden kan treåringen filosofera högt och man imponeras av dennes insiktsfulla och djupa tankar, för att i nästa sekund kasta in en dinosaurie i resonemanget som slukar allt annat. Inget konstigt med det!

Imorse kom Anton in till vårt sovrum, där Tilde redan befann sig, och så mornade vi oss en stund innan jag tyckte att det var dags att gå upp och göra oss i ordning.

”Jag är hungrig, jag vill äta frukost!” sa jag till Anton.

”Du vill äta min hjärna?” sa Anton från ingenstans med uppspärrade ögon.

”Nä, jag hade mer tänkt mig kaffe och macka”, sa jag.

”Du vill göra macka av min hjärna!” konstaterade han utav det och for upp ur sängen.

Jag masade efter och slängde på mig morgonrocken och lyfte upp Tilde på armen.

”Åh neeeeeeeeej, ta mig inte!” vrålade Anton och sprang sicksack framför oss på sina smala kycklingben.

”Anton, om du inte slutar skrika kommer jag äta upp dig på riktigt”, hotade jag.

”Nej gör inte det! Gaaahhh!!”

”Sluta skrik!”

”Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!”

Anton störtar med skräckblandad förtjusning in under köksbordet för att ta skydd.

Jag hasar efter, släpper ned Tilde på golvet och börjar göra i ordning frukost.

”Kom Tilde göm dig här med mig!” manar Anton henne, och hon kryper genast dit under, glad att bli inviterad i leken.

När frukosten är färdig tycker jag att de kan komma fram därifrån. Icke!

”Våra hjärnor, våra hjärnor!” ojar sig Anton.

”Jag ska inte äta era hjärnor!” lovar jag och försöker dra ut dem därifrån.

Tilde får jag tillslut tag i och lyfter upp henne under sprattlande protester, men Anton gör sig omöjlig.

Efter tio minuters lirkande…

”Nu kommer du ut!” ryter jag.

Vilket såklart inte var till någon nytta.

Fyrtio minuter senare.

Jag och Tilde har ätit, badat, klätt på oss och är redo att gå.

Anton sitter fortfarande under bordet i sina kalsonger.

Då började jag faktiskt känna mig som det där monstret Anton såg mig som.

Mitt tålamod var slut och jag tog honom helt enkelt under armen och bar ut honom därifrån, tvingade på honom kläder och satte honom i vagnen och körde iväg till dagis.

När vi kommer fram till dagis drar Anton plötsligt igång att snyfta och då vi närmar oss en fröken lyckas han klämma fram några ynka krokodiltårar.

”Vad är det som har hänt Anton?” frågar hon.

”Min mamma…”, snyft, snyft. ”Min mamma, hon vill… Hon vill äta opp määäj!!”

Så det där med barnasinnet - Tack, men nej tack!

Detta klipp med komikern Jim Breuer beskriver så klockrent den fantasivärld vi småbarnsföräldrar sugs in i av våra barn. Ungefär 2.02 in i klippet blir det som bäst ;)

Just som vi är på väg ut genom dörren, på väg till dagis, då får Anton en idé.

”Aha! Jag har en idé!” säger han också och håller upp ett pekfinger i luften.

”Vadå?” muttrar jag med en onödigt oengagerad ton.

Men Tilde började redan vända och vrida på sig i vagnen och vi var minste en kvart sena.

”Jag tycker att jag borde ha en fluga!”

”Fluga?”

”Ja”, säger han och ritar en rosett med fingrarna i luften och pekar sedan på sin hals för att förtydliga.

”Du vill ha fluga på dig?”

”Ja, just det!” säger han och nickar ivrigt i väntan på en hänförd respons.

Den uteblir, då jag inte vet om jag tycker att fluga är en accessoar som kompletterar hans dagisoutfit i form av T-shirt, slitna jeans och gummistövlar.

Men det tycker Anton, absolut!

Vi har en kort men intensiv debatt om frågan.

Sedan minns jag ett råd vi fått från barnspecialistens angående trots – att vissa fighter helt enkelt inte är värda att ta!

Så jag ger upp och låter Anton förtjust välja ut en svart och vit rutig fluga att ta på sig.

”Wow, vilken nygging!” tycker Anton och kromar sig framför spegeln. (Nygging är såklart Antonianska för; snygging).

Helnöjd spatserar han sedan med händerna placerade vid svanken och en mallig min hela vägen till dagis.

Dagen fortsatte sedan lika tjusigt då jag och Tilde fick finbesök av Tina och Emil.

Efter att ha myst hemma lite en stund tog vi bussen upp till centrum för att äta lunch.

Då vi beställt maten somnade kidsen lägligt så att vi kunde äta och prata ostört en stund, det kallar jag lyx!

Så en bra dag alltså, omgiven av mycket fint folk!

Tänk att vara ett år och redan bli bortskämd med så mycket kärlek och dessutom en massa fina presenter på sin födelsedag. Inte illa Tildis!

Min morgon började klockan fem, då tyckte nämligen födelsedagbarnet att det var hög tid att börja fira hennes dag. Lite paket i sängen fick hon och storebror var såklart väldigt hjälpsam när det gällde öppningen.

Klockan två började sedan den ena efter den andra kalasgästen anlända. Mormor, morfar, farmor, farfar, Maja, Henke, Max, Linnea, söta lill’prinsen Izak, Anna, Calle och sist, och faktiskt också minst, Ebba ♥

Så det blev faktiskt ett litet barnkalas!

Efter att Tilde bokstavligen badat i fina presenter var det dags att hugga in på tårtan. Tilde gjorde även det bokstavligt talat och greppade hela sin tårtbit med nävarna och slukade den snabbt.

Anton (gjorde precis som på Izaks dop och) norpade den stora dekorationsrosen på prinsesstårtan och skalade även av en stor del av det gröna marsipanlagret. Så det var tur att vi hade köp en till tårta så att även gästerna kunde få sig en bit efter att våra glupska kids varit i framme!

Summan av kardemumman blev ett väldigt glatt och mysigt kalas och ettåringen var helnöjd där hon staplade runt med sina guldskor med ett stort leende från den ena famnen till den andra.

Så tack alla Ni fina för uppvaktningen på vår sessas stora dag!

Födelsedagsbarnet!


Paketöppning!


Paket!


Ännu mer paket!


AK får uppdrag att hjälpa syrran med att blåsa ut ljusen, vilket han tar på största allvar!


Gudfar håller ögonen på sin Gudson!


Att man som Anna kan se så här pigg och snygg ut som nybliven mamma är ju bara att avundsjukt gratulera!

Massa fina saker till sessan!!

Tänk att vår minsta älskling fyller ett år idag! En stor dag!
Grattis Tilde Noelle!

Ettåringen!

Redan Valborg!
Så vi tänkte att vi skulle ta med kidsen till Ådalen där de skulle finnas en brasa och sång att fira in våren med. För det är väl det man gör? Firar in våren?

Så vi satte på oss våra tunna fina vårjackor och knatade iväg.

Det skulle vi inte ha gjort, fy så kallt det var! Jag skakade tänder innan vi ens kommit fram.

Anton sa också att han frös och ville helst bara kura upp i min famn. Det vill säga innan han fick syn på Elias som var där med mamma Tina, pappa Jonas, lillebror Emil och mormor Pia.

Anton och Elias sprang genast iväg på något hemligt uppdrag. Jag kutade efter för att försöka få ett kort på de små busfröna. Men det var lättare sagt än att gjort, då de inte stod stilla en sekund.
Tillslut hann jag i alla fall ikapp dem och fann dem körandes i parkens träbrandbil med varsin snorelva hängandes på läppen över deras stora leenden och med ögon lysandes av bus.